Viktigt babbel.

Eller, kanske inte. Babbel om vikt är nog en mer korrekt benämning. Jo...

... imorgon är det 6 veckor kvar av detta året. Och jag har ungefär 7 kg kvar till målvikt. 7 kg som gör stoooooor skillnad på utseendet, 7 kg när man är på väg ner mot normalvikt syns rejält medans 7 kg när man väger hundra pannor knappt märks. Så det är 7 viktiga kilon, inte minst estetiskt sett men även när det gäller en framtida bukplastik. För att optimera chanserna att få det bekostat av landstinget bör man vara normalviktig enligt BMI eller i alla fall nära.

7 kg kvar betyder att jag gått ner ca 33 kg sen en vecka in i januari detta året och det är ju skitmycket, jättebra och allt det där. Drygt 31% av min ursprungliga vikt, bara en sån sak. Men åh vad gärna jag skulle vilja nå målvikt till nyår. Jag är så rädd att om jag inte nått målet då, som skulle kännas så symboliskt liksom, att börja det nya året som målviktig... så kommer jag att bli så besviken och arg att jag liksom ger upp lite. Dumt, jag vet! Men jag känner mig själv, och tror att risken är överhängande att besvikelsen leder till att jag skiter i vilket... och då går upp igen. Och det FÅR inte ske! Det bara FÅR inte. På inga villkor.

Men det har ju gått så trögt de senaste månaderna, jag har gått ner lika mycket per månad i höst som jag annars gjort i snitt per vecka ungefär. Och aldeles i början var 7 kg på 6 veckor en piss i Nilen men nu är det jättemycket!! Och jag klarar heller inte att gå på "hårda" dieter, väldigt strikta såna som de flesta förlorar flera kilon/vecka av, det håller ett par dagar och sen tar jag igen allt jag missat. Nej det funkar inte för mig, jag måste nog göra så som jag gjort hittills vilket som sagt gått rätt långsamt viktmässigt på sistone. Så, jag måste börja förbereda mig på att peppa mig själv iför det faktum att jag INTE nått målvikt på nyårsafton. Gör jag det, och det är ju inte HELT omöjligt, så är det fantastiskt. Men troligtvis kommer det inte att ha skett... det kommer att saknas några kilon åtminstone. Eller snarare finnas några för mycket. Och jag måste vara så bra förberedd som möjligt på det, rent mentalt.

Hur peppar jag mig? Hur får jag mig att inte ge upp? Det där vanliga att tänka på fördelarna och vinsterna jag gjort låter kanon men det räcker nog inte. Vad ska jag göra? Lobotomi? Hjärntransplantation? Vad? 

Kanske kan kläderna jag fyndat (ja om de passar är det fynd, inte annars såklart) på Ellos och som levererades idag hjälpa? 

Uppdatering:
Alla kläderna utom två plagg passade perfekt! Och båda de två var för stora, inte för små... Och ett av dem var en klänning som jag nog kan sy in lite så den passar. Så kvar är bara en för stor skjorta som ändå är så billig att det inte är lönt att skicka tillbaks, den kan jag ha som utanpå-skjorta till vardags liksom.
11 plagg (4 klänningar, 3 skjortor, en väst, en kjol, ett par byxor och en jacka) för cirka tusenlappen är rätt okej ;-)