Var det värt det?

Ja, så småningom kommer jag nog att känna att det var värt det men snart en vecka efter operationen har jag svårt att nå den känslan. Smärta är inte direkt välgörande för humöret. Inte känslan av att vara osjälvständig och inte klara sig själv heller. Men, minskar bara besvären så lär det väl vara värt det som sagt. I slutänden.

Lite besviken är jag. Visst var jag lite skakig inför operationen och i första hand handlade det om att opereras utan att vara sövd. Det har jag aldrig varit med om förr och nivåerna av nyfikenhet och nervositet var ungefär lika höga. Det lugnande läkemedlet var välkommet... men hade så bra effekt att från dess att plexusbedövningen (en nervblockad som sätts i närheten av armhålan och som bedövar hela armen) verkat och kirurgen var på väg in i rummet och tills dess att jag piggnat till inne i "snart får ni åka hem"-salen minns jag ingenting. Så jag vet fortfarande inte hur det är att bli opererad utan att vara sövd :-P Jag måste ha fortsatt snacka i alla fall för när det var dags att få något i magen sa den ena sköterskan "jag vet inte vad jag ska ge dig för kaffe eller te dricker du ju inte och varm choklad har vi tyvärr ingen" ;-)  Det blev i alla fall en ostmacka och ett underbart härligt efterlängtat glas mjölk (jag hade vid det laget varken ätit eller druckit på ca 12 h)

Och nu har jag då ont, men hur ont som är normalt att ha är ju svårt att veta. Jag var i alla fall hos disktriktssköterskan igår och fick lossat lite på förbandet och själva såret såg fint ut sa hon. Jag pratade med handkirurgimottagningen också och de isningar/frysningar jag känner till och från i armen ska vara helt normala och kommer från själva nerven som ännu inte riktigt accepterat att ha blivit flyttad på. Så det är bara att hålla ut, försöka att inte göra saker med armen som jag inte ska (skitsvårt! Ni vet "kan själv!!"), så vänder det säkert snart.

Inte ens en vecka har gått av de 4 veckor jag är sjukskriven och jag klättrar redan på väggarna. Men jag har tagit varje hans att komma hemifrån, sett på mycket bowling och varit med på gospelsången och utnyttjat vänner och familj som privat färdtjänst. Imorron blir det bussen in till sta'n för en fika med en kompis varpå jag möter upp med maken för att åka och handla lite. Fredagstacos ska det bli! Fast med nachos i stället för vanliga bröd, det måste ju kunna ätas med bara en hand. Vilka problem man kan ha! Tur att vinglasen kan manövreras med en hand, och att bag in box finns. Hahaha!

Så, nu vet ni hur det  gått. Jag ska försöka att inte gnälla för mycket. Jag har gnällt tillräckligt senaste månaderna (ja jag vet att ni instämmer)