onsdag, augusti 29, 2018

Nope. Jag kunde inte.

Jag kunde inte komma på nån fyndig rubrik till detta inlägget. Förvånande absolut, jag menar det är ju mig vi pratar om, hallå ... Men, plötsligt händer det inte! Jag tänkte i alla fall sprida lite ljus över vad jag gjort sedan senast, vilket *räknarsnabbtsomfan* är 1½ vecka sedan. Oj vad tiden går när man har inte så hemskt jätteroligt hela tiden.

Jag har lyckats promenera 10 dagar i rad, den sviten avslutades tisdags förra veckan. Sen tog det slut, obarmhärtigt.

Jag har igår lyckats ta en promenad igen för första gången på en vecka. I'm back! Kanske.

Jag har försökt peppa mig själv med budskap på kläderna.

Effekt? Hmm, knappt märkbar.

















Jag har bytt accentfärg i sovrummet till någon så oväntad som ... rosa!
























Jag har, apropå ovanstående punkt, fyndat en ny ljuslykta för tjugo spänn.

Den på fot alltså.

















Jag har förlängt mitt Trelleborgska medborgarskap ytterligare ett år genom att besöka Palmfestivalen. Med stor möda tog jag mig från ena änden av marknaden till andra och tog se'n ett par öl med vänner innan det blev ofrivillig hemfärd.

Jag har varit på kräftskiva, där kräftätarna dock var i minoritet men det är helt i sin ordning. Jag äter ju inte sån't ändå.













Jag har välkomnat hösten genom att återintroducera både långa träningsbyxorna och jeansen. Inte samtidigt nej.

Jag har övat på positivt tänkande.



















Och jag har, sist men inte minst, blivit mamma till en 15-åring! Eller ja alltså mamma har jag ju varit länge, och jag har inte fått ett nytt barn. Men ett 15-årigt sådant har jag inte haft tidigare, inte förrän igår. Japp, sonen har fyllt moppe, blivit byxmyndig, blivit straffmyndig... Kärt barn har många namn.

Sådär, skönt att vara uppdaterade va?

lördag, augusti 18, 2018

Jag håller vad jag lovar (ibland).

En lite annorlunda EFIT, utan en massa förklarande text, bara enstaka ord.





Hur kändes det där?

fredag, augusti 17, 2018

Testing testing, 1 2 3. 'Allå 'allå 'emliga armén. Eller nå't sån't.

Jag fick ju en ny dator för ett tag sedan; Chester. Men jag har också en iPad sedan några år tillbaka; Sebastian. Till Sebastian har jag ett Blutetooth-tangentbord; namnlöst. Alltså h*n heter inte Namnlöst utan saknar namn. Hur konstigt det än kan låta.

Detta inlägget skrivs på namnlöst tangentbord via Sebastian. Det var länge sedan jag använde det, tangentbordet alltså, och hade glömt att det fanns tills i morse då det plötsligt dök upp i mitt minne. Och jag kände direkt att det är ju något smidigare att ta med sig Sebastian + tangentbord till nåt ställe där jag vill sitta i lugn och ro och blogga eller skriva längre texter i annat syfte. Så, jag laddade upp tangentbordet och testar nu således det. Mina händer är ju mer än lovligt dumma nu för tiden men fingrarna träffar ändå rätt tangenter förvånande ofta. Tecknen/symbolerna på tangenterna är yttepyttepluttiga så det är tur att jag fortfarande har hyfsad koll på vilken bokstav som finns var :). Det kan kanske bli något bra det här när jag och tangentbordet blivit lite varma i kläderna.

På tal om varma, de senaste dagarna har värmen återkommit åtminstone mitt på dagen. Inte i form av 32 grader i skuggan direkt men typ 23-26 sådär. Detta tillsammans med den hyfsade mängd regns som kommit sedan en vecka tillbaka har resulterat i att även vår egen gräsmatta åter är ganska grön. Och det är ju fint och trevligt absolut. Dock betyder det att det också pågått en del gräsklippning i området på sistone vilket för gräsallergikern i mig inte är lika trevligt. Men hey, man får ta det onda med det goda!

Något gott som följt med väderförändringen är att vi nu kan grilla igen. Och för 2 sekunder sedan blev maten klar. Jag återkommer!!

*infoga valfri pausmusik*

I'm back! Nu en god stund senare kan jag konstatera att det krävs mer ljus för att kunna skriva med denna mackapären än datorn, men det är väl smällar man får ta. Jag har också hunnit upptäcka att en ljusslinga jag inte haft tänd på hela sommaren i själva verket kastat in handduken helt, may it rest in peace! Den dog säkert av värmeslag. 

Det kommer förresten att komma ett blogginlägg till i natt eller i morgon. Idag är det nämligen EFIT-dag, ni vet Ett Foto I Timmen, och jag kommer att delta i det på ett lite annorlunda sätt med i princip ingen text utan bara bilder. Omväxling är livets krydda! sägs det.

Men än så länge: Klart slut!

tisdag, augusti 14, 2018

Äntligen är jag igång igen.

Igår kväll, med tunna droppar regn hängandes i luften och med mörkret så smått på intågande, tog jag mig en ordentlig promenad. Den första med någon reda på ett bra tag. Inte gick det i blixtens hastighet direkt, men det är högst sekundärt för närvarande.

Nej det är inte fel på er dator eller telefon, gräset är grönt! En del av det i alla fall. Det var minsann länge sedan jag såg något sådant ...

En stund efter att jag gått klart ville ryggen döda mig, långsamt och plågsamt. Och därefter satte hjärtklappningen in. Men med hjälp av rogivande musik via lurar rakt in i hjärnkontoret kom jag ner i varv och somnade  i hyfsad tid.








Ikväll var det ömsom vin, ömsom vatten ... eller jag menar ömsom sol, ömsom regn under promenaden. Men den, promenaden alltså, blev på grund av jävlar anamma och det stora suget efter att kläcka ett 10-kilometersägg (vi snackar Pokemon då) både längre och något snabbare än gårdagens. Dock med två korta (någon minut) pauser för att battla och raida lite (vi snackar Pokemon här med, ja).

Nu vill ryggen döda mig ännu mer än igår, om det ö h t är möjligt. men hjärtklappning har jag sluppit *ta i trä*.

Både minus och plus kan detekteras här. Minus är att jag har mer ont idag än igår, främst i ryggen men även i benen och överarmarna. Plus är att pulstoppen under dagens promenad var betydligt lägre än under gårdagens.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna gå mer än 100 m i sträck igen, någonsinn i hela mitt liv, men förhoppningsvis blir jag snart överbevisad om motsatsen.



Annars? Hmmm, låt mig tänka ... Jo!! Vi får grilla igen!! Precis som en hel del andra i vårt avlånga land. Vi har dock inte gjort det. Än. Man kan faktiskt klara sig utan, tro't eller ej.

Och så har jag fått brev från Försäkringskassan där de berättar att om jag beviljas sjukersättning från 1 januari så kommer jag få retroaktivt från det datumet men de gör avdrag för den sjukpenning jag fått under tiden. Och eftersom min sjukersättning i så fall kommer att bli lägre än sjukpenningen varit så kommer jag alltså få 0kr retroaktivt. Det tror jag de flesta inser, att man inte får sjukpenning och sjukersättning för samma period, men det är ju bra att de informerar. Och bra att man inte blir återbetalningsskyldig när sjukpenningen varit större än sjukersättningen ... Nog för att motsatsen varit helknas, man kan liksom inte förväntas leva på sjukersättningsnivå (vilket är riktigt knepigt att räkna ut dessutom) från ansökningsdatum i okänd tid utan att kunna få de tilläggsutbetalningar man kan få sen när sjukersättningen är ett faktum (t ex från AFA och i vissa fall bostadstillägg och försäkringspengar t ex). Men, konstigare saker har faktiskt hänt.  I alla fall har jag lite tid på mig att invända mot avdragets storlek (men det är helt i sin ordning) innan de tar slutligt beslut så absolut tidigast månadsskiftet lär jag veta. Och tålamod som verkligen är min starka sida ... INTE!

Ja och så har jag efter idogt letande och svärande över ytterligare en utgift kommit på att jag redan HAR en adapter som låter mig lyssna på musik i lurar via iPhonen samtidigt som jag laddar den. Tur jag kom på det innan jag under stort morrande köpte en ny!


måndag, augusti 13, 2018

Drama en måndagsmorgon.

Men alltså, lyssna här. Jag steg upp, uträttade mina naturliga behov, fixade frukost och återgick till sängen. Efter ett tag så kliade jag mig lite på näsan, och det var då jag upptäckte det fasansfulla: piercingen var borta!! 😱😱 Och jag hade ingen aning om sedan hur länge, däremot vet jag av personlig erfarenhet att just näspiercingar kan växa igen ganska snabbt. Ruggigt snabbt.

Jag började genast leta. I sängen. På golvet. I sängen igen. Inuti örngotten. Under tuttarna! Jag skakade försiktigt kläderna jag bar igår kväll, om utifall piercingen ramlat ur vid sänggåendet. No luck. Jag gick in i duschrummet och letade där, på golvet och i mattan och bakom toastolen och ... ja överallt. Fortfarande no luck.

Först då kom jag på att just eftersom hålet kan växa igen snabbt kan det vara bra att, om det inte redan är för sent, rädda passagen så att säga. Så jag tog ett örhänge, tvättade med Desivon och med bara en mindre mängd våld så fick jag i det. För att det inte ska åka ut så är det väl bäst att sätta på "pluppen", och då startade nästa utmaning: Försöka få på den där "pluppen" utan att riskera att andas in den i näsan. Det är svårare än det låter kan jag säga, och Astrid Lindgrens berättelse om när Elisabet petade in en ärta i näsan dök upp i min skalle. Jag var på väg att misslyckas totalt ett par gånger, men till slut så lyckades det. Puh!

Men örhängen är inte direkt dimensionerade att ha i näsan, och det andra piercingsmycket jag har är en ring som jag försökt få i länge men jag lyckas inte få den lilla jäkla kulan på plats. Så jag behövde oavsett ge mig iväg för att köpa nytt smycke eller få hjälp med ringen, och jag började kalkylera med tid och ork och logistik och .... I samband med det kollade jag på klockan, och såg nån konstig tråd intill spännet på min FitBit. Jag drog i tråden för att ta bort den .... och upptäcker då att det är ingen tråd. Det är piercingen!! Det försvunna smycket har alltså suttit på min handled hela tiden. Lite inkilat under spännet, fråga mig inte hur det gått till men så var det, troligen inom mitt synfält flera gånger utan att jag lagt märke till det.

Men nu är alltså ordningen återställd, piercingsmycket är åter på avsedd plats och örhänget är åter ett örhänge. Om än ur tjänst just nu. Någon dag kanske jag är så smart att jag köper ett smycke till att ha i reserv om jag skulle bli av med det jag har på riktigt. Någon dag. Kanske.

Annars då? Tja, jag lever och det är ju inte fy skam. Alternativet vore betydligt sämre i alla fall. Jag har också börjat repa mig efter en sämre period och dessutom har vi både fått lägre temperatur och regn. Hittills ca 55 mm sedan natten mot fredag då det också åskade rejält. Jag hoppas kunna komma igång med mina promenader igen och tog en liten testrunda igår kväll. Hittills har den rundan inte gett nåt nytt bakslag i alla fall.

Och ja, t o m jackan kom åter till användning. Det trodde jag nästan aldrig skulle ske 😉.

En annan sak som hänt är att jag börjat instagramma. Vissa i min närhet har tjatat på mig så länge, och jag har haft Instagram-konto länge men i princip inte använt det, så till slut så testade jag lite och gick i Instagram for Dummies-skola hos en väninna 😊. Nu kan det tänka sig att en del av de som tjatat på mig ångrar sig bittert, men shit happens!

Och så har jag skrikit högre åt en stavhoppstävling än jag någonsinn gjort förr. Armand Duplantis, vilken kille! Och vilken tävling det var i det stora hela också, kanonresultat på flera håll och dessutom fina gester i form av gratulationer och peppningar de tävlande emellan.

Jag fattar fortfarande inte hur man vågar ge sig på att hoppa stavhopp ö h t, det ser livsfarligt ut. Men det händer ju ganska sällan att nån skadas allvarligt så de har väl kolla på vad de gör antar jag 👍.


onsdag, augusti 08, 2018

Ibland blir man bara så besviken.

Alltså. Himlen såg i förmiddags ut såhär:



















Åsktrackern såg ut såhär:



















Och söderut mullrade det tydligt.

Vad blev resultatet? Jo högst 10 minuters regn och åska som aldrig kom hit, därefter åter blå himmel och temperatur på upp till 31 grader.



















Det är inte rättvist! Eller som Kishti Tomita skulle ha sagt:












I skrivande stund är det dock "bara" 27 grader i skuggan, en del moln på himlen och till och från kommer det sköna vindpustar. Kan bara kroppen acceptera att ta sig i och ur poolen utan att knäckas helt, till skillnad från de senaste dagarna då det varit för jobbigt, ska jag nog överleva detta dygnet också.


fredag, augusti 03, 2018

Ibland orkar jag inte tycka något...

... om saker jag skulle vilja tycka något, och ännu mindre skriva om vad jag tycker om de där sakerna jag skulle vilja tycka något om men inte orkar tycka något om. Glasklart, visst?

Sen ibland så känner jag för att tycka något men vet inte om vad. Jag vet inte riktigt vad den åkomman kan heta eller kategoriseras som, men den känns ganska onödig. Det tycker jag. Men av rädsla att spricka eller nå't så ska jag ändå tycka. Litegrann. Om några av de vanligaste ämnena i mitt facebookflöde just ju. Facebook Top 5, if you will.

1. Svenska poliser sköts en ung man med Downs syndrom och autism till döds i en potentiellt hotfull situation med verklighetstroget leksaksvapen inblandat.
Jag, till skillnad från de flesta andra verkar det som, kan i alla fall i nuläget inte döma någon inblandad. Det är vad utredningen än visar en oerhört tragisk händelse, för poliserna och givetvis för den unge mannen och hans anhöriga. Fruktansvärt, en ung mans död är tragisk i sig och att han dessutom bragts om livet av de som finns för att skydda oss och samhället när han antagligen hade kraftigt nedsatt förmåga att själv förstå situationen ger det ytterligare en tyngd. Givetvis ska detta utredas noga, och har poliserna agerat utanför sina ramar och befogenheter ska det bli konsekvenser därefter. Men många verkar som sagt redan veta att de gjort det och ska dömas hårt.

Ett argument som förs fram är "de borde ha sett att han har Downs Syndrom". Det är möjligt. Men, DS utesluter inte att man kan skada eller döda genom att avfyra det vapen man har i sin hand. "Han kunde bara säga mamma" är ett annat argument. Ett faktum som inte måste ha framgått av situationen, det får också utredningen visa, men inte heller det gör att farliga skott inte kan avlossas från hans hand. Och nedsatt verbal förmåga försvårar ju kommunikationen i pressade situationer och kan ha bidragit till att det upplevdes som en verklig hotfull situation. "De kunde ha skjutit i benet t ex i stället för att döda i första hand". Det är mycket möjligt att de kunde, medvetna om att det inte behöver hindra någon från att avfyra sitt vapen (men gör det troligen betydligt svårare att sikta). Det är ytterligare en sak utredningen förhoppningsvis visar i så fall. Men svensk polis har skarpa regler om att ta till sina tjänstevapen som en sista möjliga utväg, ska de ö h t skjuta ska det vara en situation som upplevs såpass allvarlig att det är väldigt viktigt att stoppa personen från att allvarligt skada någon och då kan ett skott i benet-stadiet vara överspelat. De ska inte skjuta skadegörande men odödligt "för säkerhets skull". Jag anar att en del tror lite för mycket att det är som i amerikanska polisserier ...
Alltså, jag säger INTE att poliserna inte gjort fel. Helt klart har något gått väldigt väldigt snett när denne unge man bragdes om livet. Men exakt vad och varför det fick den tragiska utgången är alla svenssontyckare fel personer att avgöra i detta läget, faktiskt. Det är naturligt för den unge mannens anhöriga att ha en syndabock, i detta fallet flera, och att vara arga och döma dem. Vi andra ska vara mer försiktiga med det. I alla fall tills händelsen utretts ordentligt.


2. Vädret. Denna eviga följetång.
Vi har ju en extrem sommar vädermässigt så att det pratas och skrivs mycket om det är ju inget konstigt. Noterbart är att även många av de som vanligtvis är frikostiga med "man borde skämmas som klagar på värmen, njut för fan"-kommentarer om någon yppar att värmen faktiskt är jobbig för dem själva har börjat beklaga sig nu. Inte ur perspektivet om vad värmen gör för naturen och djuren utan ur perspektivet att de börjar må dåligt. Då kanske de till slut kan få en förståelse för att när man mår som de gör nu även när det bara varit varmt ett kort tag också uttrycker sig negativt? Jag har inga större förhoppningar, för människor anser ofta att just deras gräns är den rätta och bör gälla för alla, men de får gärna förvåna mig positivt.

Sen har vi aspekten av att många som njuter av värmen, fortfarande, upplever att de å sin sida inte "får" tycka att det är härligt och skönt för deras del för då saknar de empati för alla stackars djur och bönder, och för alla drabbade av skogsbränder o s v. Men det är ju också fånigt. Visst inser väl de flesta att det utgör stora problem och känner med de som drabbats på olika sätt, det förändras ju dock inte av att de njuter och har det skönt. Inte blir det mer friska betesmarker och inte slocknar bränderna för att de som njuter slutar njuta?
På samma sätt förändras ju inte vädret över att man gnäller. Beklaga sig då och då måste man få, det gör man ju över allt möjligt i livet. Och mår man dåligt så är det helt okej att prata och skriva om det, lika mycket om det är vädret som påverkar som om det är annat. Och lite mycket om det är p g a värme som om det är p g a kylan på vintern eller regnet o s v (vilket dock verkar mycket mer accepterat). Men vi kan ju inte ändra det, vi kan bara påverka hur vi hanterar det. Att totalt hänga upp sig på det och bara gnälla om samma sak om och om igen gynnar ingen, inte en själv heller. Lite mer fokus på det vi faktiskt KAN påverka är önskvärt på många håll, även när det gäller detta ämne.

Själv tillhör jag de vars hälsa påverkas starkt negativt av värme och mycket sol. Alla andra väder går fint, så nej "och sen klagar du på kylan och på vintern klagar du på snön" o s v går definitivt inte att applicera på mig. Och ja jag beklagar mig över det faktumet lite då och då. Men jag försöker verkligen att inte fastna i det utan försöker fokusera på att jag är tacksam för att den negativa grejen att jag inte kan jobba har den positiva effekten att jag lättare kan söka skugga och svalka och på att göra det bästa av ett väder jag faktiskt inte kan ändra på.


3. Eldningsförbudet.
Det som förvånar mig mest gällande diskussioner ang detta, främst i kommentarstrådar på Expressens och Aftonbladets facebooksidor, är inte att många tycker det är störigt att på de flesta ställen nu inte få grilla, ens på godkända grillplatser och egen tomt, i synnerhet inte när det gäller campinglivet som ju ofta är primitivt och matlagning på grill och stormkök t ex fyller en praktisk funktion då många saknar spis och ugn och inte bara är en principsak. Det är inte heller det faktum att många försöker hitta anledningar till att just DE ska undantas från förbudet "för vi har minsann koll och alltid vatten i närheten", korkat må det vara men människan är rätt korkad emellanåt så det förvånar alltså inte. Hade människan inte varit korkad hade generella förbud inte behövts utan det sunda förnuftet hade räckt för att individerna skulle göra rätt avvägning själva. Nej det som förvånar mig mest är att så många inte verkar förstå att det finns geografiska skillnader i riskbilden och därmed i vilken nivå förbudet ligger på. Konstigt vore väl annars i ett avlångt land med olika typer av natur och ofta stora skillnader vädermässigt.

Härom dagen läste jag förresten en diskussion på ett socialt forum kring ett område det då fortfarande var tillåtet med grillning på egen trädgårdstomt. Inte så mycket att dividera kring kan tyckas, men jodå. Ena sidan hävdade att några som grillat på murad grill precis intill skogen hade full rätt till det då det var på deras egen tomt, andra sidan lade in text efter text där det framgick att det var tillåtet på egen _trädgårdstomt_ på behörigt avstånd från skog, att det alltså inte var tillåtet att grilla i eller precis intill skogen bara för att denna fanns på egen tomt. Om de möttes till slut? Nej när jag slutade läsa efter typ 100 inlägg hade de inte gjort det i alla fall.


4. Pride 2018.
"Det behövs ingen Pride-festival" är en åsikt som kommer lite här och där. Men, jag har två motargument. Det första är att allt man gör inte måste behövas. Det behövs väl sällan fester och festivaler och tivolin o s v, men det kan väl räcka med att det är roligt och trevligt? (Och ofta att nån tjänar pengar på att andra har roligt och trevligt). Det andra är att så länge "Pride behövs inte i vårt samhälle då homo- och bisexualitet är accepterat här, de får vara ihop om de vill" t ex kompletteras av "men de kan ge fan i att visa det, jag vill inte se det" så är det uppenbart att det visst behövs! För hur accepterat är det när den synen råder? Inte säger personerna detsamma till olikkönade par, att de inte ska visa att de är ihop och älskar varandra?
Det finns ännu värre saker som visar att det visst finns en plats för Pride att fylla, och kampen innefattar dessutom inte bara homo- och bisexuella utan även t ex transpersoner där jag upplever acceptansen som mycket lägre. Men vissa uttalanden är liksom mer tydliga än andra. "Jag accepterar det fullt ut, MEN ..."

5. Mamma Mia - Here We Go Again.
En uppföljare av en succéfilm 10 år senare, kan det verkligen bli bra? Ja, det kan det tydligen, för detta var en väldigt värdig uppföljare tycker jag. Och de flesta andra också verkar det som, det är inte många negativa kommentarer jag läst eller hört från de som sett den.
Det som bland annat skiljer denna från många andra uppföljare är, i mitt tycke, att det är uppenbart att den inte bara gjorts som ett desperat sätt att tjäna pengar. Visst vill alla håva in mer kosing, men det märks att Björn och Benny inte godkänt vad som helst i form av manus och story, det märks att de avvisat tidigare inviter för att de inte varit bra nog. Och det är ganska talande att de har fått samtliga originalskådespelare i de ledande rollerna att ställa upp igen, ingen är liksom utbytt. Något man annars kan vänta sig efter så många år.
Jag råder er som inte sett den men tänkt göra det att ta med näsdukar, för risken för ögoninkontinens är stor i vissa delar av filmen. Men den bjuder också på mycket skratt och givetvis underbar musik. Att höra halva salongen tyst men ändå uppenbart sjunga med i texterna och alla fötter försiktigt stampa i takt är en häftig upplevelse.


Så, nu har jag väl tyckt färdigt för idag. Hav tålamod med eventuella stav- och skrivfel för detta är nog den längsta sammanhängande texten jag skrivit på år och dag. Även om det tog mig *kollar på klockan* två timmar att formulera den.

Nu ska jag kliva i poolen för att kyla ner mig ordentligt, därefter blir det väl fortsatt sängläge. Ikväll är nämligen planen att jag och maken ska ta cykeln (!) till marknaden några km härifrån och möta upp några vänner, lyssna på musik och dricka något gott. Jag hoppas min kropp och Sixten samarbetar ordentligt. (För de som missat: Sixten är min elcykel)




torsdag, augusti 02, 2018

Är det måndag idag?

Inte? Är ni helt säkra? Kan någon ha manipulerat almanackan? Inte? Nähä ... Då får jag skylla på nåt annat.

Först så kunde jag inte sova inatt, knappt. Förvisso inte helt ovanligt men i alla fall. Det blev några sporadiska timmar innan jag gav upp resterande försök klockan 6. Då svettades jag som om jag ståt i en bastu och bakat eller nå't, och ändå var det "bara" 18 grader ute då och ganska mulet.

Efter att jag som sagt gett upp om att sova, öppnat dörren på vid gavel och gjort mina morgonbestyr återvänder jag till sängen som då intagits av en megastor spindel! Ja i min värld var den i alla fall megastor, ni andra skulle kanske kalla den pytteliten men hey allt är väl relativt! För att inte väcka maken stålsatte jag mig dock och fick på något sätt ut den hemska varelsen ur rummet, jag kan inte riktigt förklara hur det gick till men en sko, en flugsmälla och en tidning var inblandade.

Spindelutforslandet triggade sedan en rejäl smärtsam kramp i ryggen och nackmusklerna, det var bara att hitta en så lite obekväm ställning som möjligt och vänta ut skiten. Efter en timme hade det dock lugnat ner sig.

Efter ytterligare några svettiga stånkandes timmar slökollandes på TV packade jag ner dator (ny sådan! Jag ska presentera honom senare), kyld dricka och lite annat smått och gott och beslöt att skaffa mig lite miljöombyte. När jag närmade mig stan kände jag mig hyfsat pigg i kroppen, hade hyfsat bra skor på mig och visste var det sen fanns en skönt skuggig bänk nära ett Pokestop där jag kunde pausa och bestämde mig därför för en liten Pokemonrunda. Bilen parkerade jag intill en rad kantsten och sa till mig själv "snubbla nu inte över dem!" Jag gick runt bilen för att plocka ut väskan .... och snubblar såklart bakåt över just kantstenen. I stället för att bara låta ändan landa på marken, den var bara en liten bit därifrån ändå eftersom jag var på väg ner på huk när jag fattade vad som höll på att hända, så använde kroppen rent instinktivt all sin förmåga för att inte göra det. Och den lyckades, jag höll mig på fötterna, men resultatet blev hjärtklappning, ett värkande bultande knä, och ben så svaga att jag med nöd och näppe en stund senare kunde ta mig till bänken jag planerat sätta mig på. Bara för att upptäcka att den är sönder!!! Ridå!

Det blev att vända tillbaka till bilen igen för att sitta i solen var inget alternativ. Nu har jag i alla fall tagit mig till ett annat ställe, en annan park, en annan bänk i skuggan, och sitter väl här och bekantar mig med datorn tills Internetuppkopplingen via telefonen tar slut.

Ny dator ja. På den förra slutade plötsligt k-tangenten att fungera. Och givetvis behövde jag skriva en himla massa ord med bokstaven k i just då. Såklart. Sen slutade fler fungera, mellanslaget bl a, och rengöringsförsöken av tangentbordet hjälpte inte. När sedan saker och ting började stängas ner helt utan anledning så kände jag att det bara barkade åt ett håll. Med hjälp av ett externt gammalt tangentbord med USB-koppling lyckades jag spara ner det viktigaste på en extra hårddisk och tog ett sista farväl av Ronnie. Ja han hette så.

Igår firade jag och maken 20 år som gifta. Med varandra dessutom, tänka sig! Vid ett-tiden på natten fick jag en present... och i den fanns Chester!! Min nya fina dator, med en full uppsättning fungerande tangenter! Och inga program som krånglar, än... fast det finns inte så många på den heller i o f s. Men ändå!

Jag spenderade inte hela bröllopsdagen med Chester dock utan maken fick vara med på ett hörn också. Först tog vi tåget in till Malmö som värsta globetrottersen (globetrottrarna? globetrotterna?), käkandes nötter och vindruvor. Fint skareva!



















Därefter var vi på bio och såg filmen Tag med bl a Isla Fisher och John Hamm. Inte nåt mästerverk direkt kan man säga, trots flera namnkunniga skådespelare och trots en bakgrundsstory som skulle kunna resultera i nåt riktigt kul. Idén till filmen kommer nämligen från ett gäng män som växte upp ihop och lekte kull (tafatt, typ) och sedan fortsatte med det även i vuxen ålder. Det skulle kunnat bli en bättre film än det blev, men å andra sidan har vi sett ännu sämre filmer i våra dagar 😉. Jag är dock ganska övertygad om att sonen hade det betydligt roligare på sin kusins 10-årskalas som han då befann sig på.

På en uteservering på Gustav Adolfs Torg landade vi sedan och tog ett par glas kallt vin i skuggan. Och jag passade sen på att locka med Peter fram till en aktion som djurrättskämpar utförde (take a chill pill, det var lugnt och stilla och helt tyst för den som inte själv valde att gå fram), lite försök till ytterligare påverkan åt rätt håll sådär. Ja vad jag anser är rätt håll alltså.

Middagen intogs på Rose Garden nära Gustav Adolfs Torg, och som vanligt när jag väljer buffé så åt jag betydligt mer än jag annars gör vid samma måltid. Valuta för pengarna är ju viktigt. Nej men det är liksom gott också... och det är inga problem att äta sig mätt på de vegetariska alternativen.

Lagom tills mörkret föll var ni åter på hemmaplan där jag tämligen omgående hamnade i poolen. Hade det inte varit för att jag blev stucken eller biten i handen av okänt litet djur och tog till försiktighetsåtgärder i form av betapred och förberedelser för ev. adrenalinspruta och sjukhusbesök (detta behövdes dock aldrig, tack och lov) hade jag kanske legat kvar där än??

Sådär, nu är ni smått uppdaterade kring vissa saker i mitt liv. Skönt va?



Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...