Ur led är tiden, och så vidare.

Vi har varit hemma från Blekinge i flera veckor och jag har ännu inte delgett er den oerhört spännande hemresan. Skamligt är vad det är. Skamligt säger jag!

Det är märkligt hur mycket man kan få plats med i en liten minimal stuga, och jag svär på att saker och ting måste ha svällt för det var betydligt svårare att få plats med allt i bilen på hemvägen än uppvägen trots att vi t ex hade betydligt mindre matvaror med oss hem. Märkligt, för även om vi ju fått handla några saker vi glömt hemma så var det inte SÅ himla mycket. Tur vi har stor bil, och bara ett barn :-D

Efter städning och lämning av nyckel var planen att avsluta med pannkakor på campingens servering men det varma köket hade inte öppnat än så det smög sig. Det blev pannkisar på CircleK i Ystad i stället ett gäng timmar senare. Ganska stort gäng timmar... aldeles för stort gäng enligt sonen men vi vuxna ville passa på att se lite nya ställen när vi ändå var ute och rörde på oss. Bland annat körde vi en stor bit längs Hanöbukten innan vi nådde Stenshuvud och fortsatte sedan inom bl a Simrishamn och Brantevik på vår vidare färd längs kusten. Många fina stränder passerades och det enda som hindrade mig från att ta ett havsdopp var att jag var för trött för att orka byta om. Promenaden upp till utkikspunkten på Stenshuvud tog varenda droppe kraft. Men det fick det vara värt, är man turist så är man!! Och glassen som belöning efteråt, om än väldigt dyr, lindade sig som bomull kring hjärtat.

Till slut var vi i alla fall hemma igen. I våra egna sängar, hos våra egna toaletter ;-), med tillgång till dusch närhelst vi ville. Sådant man nog tar lite för givet och mår bra av att sakna ibland. Och äntligen kunde maken ta nya tag med målningen av huset, som han längtat! :-D 

Efter semestern behövde jag så vila upp mig, paradoxalt nog. När äntligen energinivån börjat stiga så sakteliga kom då den däringa allergiska reaktionen och jag åkte ner i botten av energiskalan igen. Lagom till sonens skolstart, han började sjuan idag, är jag lika totalt utmattad i både kropp och knopp som jag var efter mitt misslyckade försök att börja jobba igen för ett halvår sedan. Så ja, jag är lite deppig just nu. Den där förmågan jag nämnt några gånger att jag övar på, att se det positiva bland det negativa, fungerar inte så bra för närvarande. Knappt alls, ärligt talat. Högst minimalt. Men jag har i alla fall åter dragit nytta av att bo i en stad vid havet, en god stund i eftermiddags satt jag nere på stranden och andades, tittade ut över havet, lyssnade på vågornas brus och bara försökte spänna av i varje spänd och ömmande muskel. Promenader i vattenbrynet fungerar inte för närvarande, men jag kan i alla fall sitta där... hade inte magen börjat kurra så det hördes ända till Tyskland hade jag nog varit kvar där ännu.

Jag har en ny ständig följeslagare.

Eller snarare två, eftersom ibland händer det att den ena inte funkar som läkaren sa. Känns tryggt när det gäller adrenalinpennor som faktiskt kan rädda ens liv, inte sant?

Varför nu detta då? Jo, min kropp har tydligen bestämt sig för att spela mig ytterligare ett spratt och med största sannolikhet utvecklat allergi mot jordgubbar. Sommarens guld. En av de saker som både är nyttigt, i vanliga fall då, och skitgott. Något jag ätit i kopiösa mängder av under hela mitt liv. En av de absolut bästa sakerna med sommaren. Men nu är det nog slut med det.

För i söndags när jag gjorde mig i ordning för att åka in till Pride i min stad så såg jag att jag helt glömt bort jordgubbarna jag köpt nån dag innan och beslöt mig för att käka en tallrik gubbar med mjölk. Inget annat förrutom vatten hade åkt ner i min mage de senaste 12 timmarna. Jag och maken kommenterade hur förvånande fina gubbarna såg ut för att vara så sent på säsongen. Vi båda åt, jag mer än honom, och efter en liten stund började det bränna i mina handflator. Jag frågade maken om han kände nåt, men nej. Därefter började det sticka i tungan och dunka i huvudet. En titt i spegeln visade att jag började bli ojämnt rödflammig och jag fattade då att nån form av allergisk reaktion var på G och bad maken direkt att ringa 112. Det var tur det, för sen gick det snabbt utför. Vid nästa titt i spegeln en halv minut senare var ansiktet knallrött, benen var knallröda och uppsvällda, tungan växte och det kändes som om jag skulle brinna upp innifrån.

Jag placerade mig i soffan medans maken uppdaterade om läget i telefon och ambulansen gavs prio ett-status, under tiden försökte sonen lugna mig, påminna mig om att andas ordentligt och förmana mig att stanna kvar liggandes i soffan. Men, ett akut toalettbehov fick mig att försöka ta mig till toaletten... med följd av att hela huset snurrade och jag ramlade omkull på golvet utanför. Maken försökte hjälpa mig in, men då kollapsade jag helt på badrumsgolvet. Så där låg jag, svullen i både munnen och över kroppen och knallröd både här och där, när killarna i ambulansen kom. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i övre delen av ryggen eftersom jag antagligen inte lagt mig så milt och snällt ner på golvet när jag föll. Jag minns att maken fick sköta det mesta pratet för jag kunde knappt svara på frågorna de ställde eftersom tungan var så stor, jag mest upprepade ordet hjälp... övertygad om att min sista stund snart var kommen.

Jag gavs syrgas, adrenalin, cortison och dropp och vände mig sedan litegrann på sidan för ryggsmärtornas skull. Då försvann jag igen, förlorade för en stund medvetandet och de kunde inte känna någon puls på mig. Jag har fått berättat för mig sedan att de då dels ringde efter en ambulans till för extra hjälp och dels tryckte allt vad de kunde för att få i mig droppet och öka trycket i min kropp. Och det fungerade, för jag kom tillbaka till verkligheten ganska snabbt igen och läget blev stabilare. Hela kroppen ryckte och skakade men det var ett tecken på att adrenalinet och vätskan gjort sin verkan och trycket i min kropp ökat. Efter ytterligare fem minuter kunde jag t o m med hjälp av tre starka män gå ut till båren. Sakta men hyfsat säkert.

Jag är imponerad av sonen här, dels att han var så lugn med mig innan ambulansen kom och dels att han under tiden sjukvårdarna jobbade med mig gick och hämtade papper och penna och ritade en teckning till mig, med texten Jag älskar dig mamma! på. Och den skulle jag sen ha med till sjukhuset (såklart jag hade). Att han liksom gör det, och på så sätt sysselsätter sig och "håller sig undan" och inte ser allting och blir extra hispig... Det är jag glad för. Sen kom brytet efter att jag åkt iväg och maken spenderade en god stund med en väldigt uppriven son, inte konstigt alls, och jag visste det skulle ske så därför åkte jag in själv. Läget var ju stabilt ändå, och skulle vi ringt hit mormor och morfar för att ta hand om sonen och maken följde med mig hade det blivit onödigt jobbigt.

I alla fall, även om läget var stabilt så var ju faran inte över, medicinernas verkan är inte för evigt och situationen hade trots allt varit direkt livshotande så in till sjukhuset i Malmö blev det med sirener och hela köret. Hemsjukhuset här i stan hade inte tagit emot mig eftersom situationen bedöms som "röd" som de kallar det (nu var den bara orange). Nästan direkt vid ankomst till akutmottagningen blev det kamera ner i halsen för att kolla efter kvarvarande svullnad, mer medicin för att bryta reaktionen i kroppen innan adrenalinet gick ur, ordentlig övervakning i ett par h och ytterligare lite lätt koll på medicinakuten 2-3 h till innan jag fick åka hem. 5-dagars behandling med betapred och utredning via vårdcentralen blev ordern. Så nu väntar jag på lite provsvar och beslut om ev. pricktest samt har försetts med akutmedicin i form av då adrenalin samt en burk betapred, vid minsta start till reaktion ska båda de medicinerna tas och hjälp tillkallas. Kanske kan jag få svart på vitt att det verkligen var jordgubbarna och inget annat, jag hoppas det. Även om jag hellre varit allergisk mot chips, eller varför inte svamp? ;-)

Jag försöker se det ljusa i tillvaron trots att min kropp som ni vet inte är vidare schysst mot mig (delvis payback eftersom jag inte alltid varit schysst mot den heller). Och jag har försökt att inte älta detta, herregud jag lever ju och har fått hjälp och vet troligen vad jag ska akta mig för och allt det där. Men jag återupplever ändå den där hemska halvtimmen flera gånger om dagen, och flera gånger på natten. Så därför beslöt jag att skriva allt här.... i mycket fler detaljer än ni bryr er om antagligen. För min skull. För att få ut det. För att kanske kunna börja lägga det bakom mig. Åtminstone mentalt. Kroppsligt är jag fortfarande helt utmattad, bara att stå upp blir för jobbigt efter en kvart eller så, sådana reaktioner som jag fick tar såklart på krafterna och så har jag ju min grundsjukdom också som gör den där grejen med återhämtning extra besvärlig... Jag får väl försöka ge det tid. Men tålamod är inte riktigt min starka sida.

Skitsnack x 3.

Jag sa ju att fortsättning följer, jag sa bara inte när... Men jag vill ju inte att ni spricker av nyfikenhet så här kommer mer.

När vi såg Zootropolis på bio tidigare i år så visade de trailern för Husdjurens hemliga liv och i synnerhet jag och Simon kände direkt att den måste vi se! Och i onsdags hade den äntligen Sverigepremiär, och detta bland annat i Karlshamn. Så jag bokade in oss där helt enkelt på eftermiddagens föreställning. 

Det visade sig vara bra planerat, för just onsdagen var en blöt dag. Kyligt och regnigt, perfekt bioväder. Och perfekt skräpmatsväder, så vi lät McDonalds laga middagen. 

I alla fall, filmen.., den var rolig :-) Och snyggt gjord. För första gången såg vi dessutom film i 3D, och vid ett par tillfällen blev det nästan så verkligt att man sket på sig. Ja jag sa nästan!

Som en bonus är man skitsnygg i 3D-brillorna....

Torsdagen följde så, vår sista hela dag away from home. På väg upp hade vi passerat skyltar om Barnens Gård utanför Karlskrona, jag kollade upp stället och vi beslöt att åka dit. Även denna dag var det bra planerat vädermässigt för torsdagen var den varmaste dagen under veckan.

Barnens Gård var väl inte riktigt värt priset tycker jag, om man inte har en unge med sig som vill göra precis allt om och om igen i en evighet, men det var trevligt ändå med varierade aktiviteter och miljöer. Avslutningen på vattenlandet var dock dagens höjdpunkt, riktigt skönt. Och sonen imponerade när han utan minsta tvekan ensam gav sig upp och åkte den längsta/högsta vattenrutschkanan Tjurfallet (där man åkte i en badring). Kul! Själv trivdes jag bäst i "Poolfloden", och led inte så hemskt mycket av att tvingas till ett extra varv då jag inte kom av ringen i tid :-D 

I "Dasset" fick man kasta kiss och bajs i bondens toalett. Och när man prickade så kom det pruttljud. Skitkul :D
Den stora labyrinten var Simon kanonbra på att hitta ut ur.

Dagens bästa.

På väg tillbaka till stugan gjorde vi en avstickare till småbåtshamnen där vi försökte förstå oss på relationen mellan Järnaviks skärgård (vi hamnade i ingenstanns när vi följde en skylt med den texten på) och Tjurö. Men semesterhjärnan fixade inte det riktigt, trots stora tavlor med turistinformation.
En mysig liten hamn var det i alla fall.

Kvällens middag blev nästan lyxig ;-) Potatisgratäng på påse gick utmärkt att värma med lite extra grädde på grillen i stormkökets kastrull, och så blev det kotletter resp. quornfiléer och plockgrönsaker.

Jag vet inte hur det gick till men på campingens servering senare på kvällen lyckades sonen trots den rejäla middagen klämma en stor hamburgare.

Jag och maken lade huvudfokus på flytande föda. Han testade bl a en lokal öl, Smugglarhamnens Pilsner, som väl inte var helt jättetokig och jag testade husets vin och avslutade med en Irish Coffee.

Något motvilligt fick det bli hyfsat tidigt sänggående eftersom hemfärd väntade förmiddagen därpå. Den är ni förståss jättespända på, men ni får vänta lite innan den rapporten kommer. Sorry.

Ja ni fann väl alla skitsnacken va?

Home sweet home.

Igår kom vi hem efter en fem nätter lång vistelse vid Blekinges kust. Och även om vi haft det till större delen bra så nog var det skönt att komma hem. Till den egna duschen och toaletten inte minst ;-), till den egna sängen, till mer varierade matlagningsmöjligheter o s v. Och till husmålningen som Peter säkert saknat jättemycket! :-D

Vi körde i alla fall upp i söndags och tog oss i princip raka vägen till Järnaviks Camping belägen mellan Karlshamn och Ronneby. Där hyste vi in oss i en liten stuga med två dubbelsängar och ett kylskåp typ. Och såklart "en våning upp", inte optimalt för sjuk tant. Men å andra sidan kändes det mer avskilt och skönt att hamna några meter från vägen där alla gick (utom de som ogenerat sneddade och genade hur som helst).

Ganska snart insåg vi att vi missat att ta med oss en del grejer så det blev att besöka närmsta större affär för inköp av bland annat glas (det blev några i hårdplast och ett par riktiga vinglas på 10-kronorsmarknaden), tallrikar (engångs då picnictallrikar i plast inte fanns), värmeljus och batterier. Men sen var det hög tid för middag. Avancerat värre: korv med bröd! Tillagat med hjälp av den nyinköpta bärbara söta grillen.

Förrutom grillen var nog den viktigaste delen av packningen myggspiralerna som tändes i flertal varje eftermiddag och placerades utanför dörren till stugan. Nog för att jag blev biten ändå, men utan dessa hade det blivit etter värre.

På tal om matlagning så bjöd måndagsfrukosten bland annat på nykokta ägg. Prisa herren för stormköket! En väldigt fiffig grej...

Måndagens datum var 1 augusti, med andra ord vår bröllopsdag. 18 år tidigare hade vi blivit man och hustru, och nu några kilon och många erfarenheter rikare och en hel del hårstrån fattigare (en av oss i a f) tänkte vi turista lite i Karlshamn och sedan käka middag på en hyfsad restaurang. Det senare var lättare sagt än gjort det. Först gällde det att via ett slött Internet hitta nåt ställe som erbjöd ett trevligt vegetariskt alternativ, och sedan kolla så att de ö h t hade öppet. Men det verkar som om Blekingebor inte käkar middag ute på måndagar! Samtliga ställen vi lockades av stänger tidigare på just måndagar. Typ halv tre, tre och så'nt. Övriga dagar i veckan kunde man få käk där fram till nio åtminstone, men inte måndagar inte.

Till slut fick vi inse att det fick bli en vanlig pizzeria i stället och den med bäst omdöme med bra läge fick sig ett besök av oss. Det gick fint det med. Maten var god och riklig... och Karlshamn är en mysig stad! Fast ungefär lika sjuk-tant-vänlig som vår stuga: mycket backe upp och backe ner.

Vi avslutade i alla fall med lite guldkant i form av först välkyld öl i riktiga ölglas ;-) resp riktigt Coca-Cola ur glasflaska nere på campingens servering och sen skumpa på "vår" lilla terass.

Våningssängar var det ja förresten. Man kan ju tänka sig att man kanske sover rätt kasst och vaknar tidigt när sovförhållandena inte riktigt är som hemma. Men killarna i mitt liv är inte "man" i så fall. Undantaget en enda morgon så var de sjusovare av rang, och med undantag av en enda natt somnade även sonen snabbt. Undertecknad var väl inte riktigt lika bra på att sova, det blev för ljust i stugan aldeles för tidigt på morgonen, det var aldeles för varmt, sängen knakade för mycket, mannen andades för högljutt och låg för långt bort för att kunna puttas på vid snarkande o s v. Men jag kan ju sova knackigt hemma också, så...

I alla fall tog turistandet ut sin rätt och vi beslöt oss för att stanna på campingområdet hela tisdagen och slappa så mycket vi kunde. En viss son med mundiarré satte vissa hinder i vägen för det men planen lyckades kanske till hälften i alla fall.

Något bad i havet blev det dock inte, det blåste såpass mycket att den där överhettade känslan uteblev. En liten, med betoning på liten, bergsklättring blev det dock (att komma upp gick bra, att komma ner blev besvärligare), följt av en runda minigolf som JAG VANN! Hurra!! Extra lämpligt eftersom uteserveringen precis bredvid banorna var välbesökt denna kväll och publiksiffran därmed var uppe på minst 10...

Middagen blev åter avancerad. Rester från måndagens kebab på pizzerian värmdes upp och korvar och majskorvar grillades. Ja och korvbröd brändes, inte en gång och inte två utan tre... men lite svinn får man kanske räkna med.

Stay tuned, fortsättning följer.