Som kroniskt sjuk....

.... är man inte immun mot svenssonkrämpor. Ibland tror jag min kropp hittar på extra mycket bara för att "jomen hon har ju så mycket skumt för sig ändå, nån sak till kan väl kvitta". Jo jag tror minsann att det är så. Eller så kanske tänker den att mitt minne är ju ändå så kasst numera att jag glömmer bort det jobbiga direkt?

Nu har jag t ex nageltrång på ena långfingret, högra såklart. Jag har sånt där ganska ofta, men till skillnad från de flesta gånger annars kommer jag nog inte kunna fixa det själv med egenvård och hobbykirurgi nu. Det onda och ömma har spridit sig till hela fingret och en del in på handen, och själva fingertippen ser ut som nåt ur en skräckfilm 😱. Tänk att nåt så litet kan vara så besvärligt. Papercuts kan slänga sig i väggen!

Jaja, det får nog bli vårdcentralen på måndag. Men först är det ju helg. I hålan pågår Palmfestivalen och den ska vi förära med ett litet besök ikväll efter att maken tjänstgjort i tältet å klubbens vägnar. Men före det är det kalas för vårt yngsta gudbarn som fyllt 3 år.  Igår när resten av stan (OK, inte riktigt resten kanske) också var på festivalen så låg jag här hemma och försökte ladda batteriet lite efter en tuff vecka. Anledningen till den tuffa veckan stavas VÄRME. Och inte vilken värme som helst utan den klibbiga jobbiga värmen, den där som slår ut min kropp och dessutom sabbar nattsömnen lite extra.

Under denna varma vecka har sonen också hunnit fylla 16 år. Ja ni läste rätt, 16! Ja jag var jäkligt ung när han föddes 😜😜.

Jag hade tänkt skriva lite mer om ditten och datten men detta tog längre tid att formulera än jag kalkylerat med. Dags att göra sig i ordning för kalas. Men jag återkommer!

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Jodå, jag överlevde "semestern". Det gjorde jag förvisso. Men knappt hann jag skriva det förra blogginlägget förrän nästa hinder för min återhämtning dök upp när en familjemedlem blev allvarligt sjuk. Utöver den känslomässiga ansträngningen och följden att hemmet inte var "tomt" och tyst under dagarna som följde innebar det fysisk påfrestning som jag definitivt inte behövde just då. Men, det var liksom inte jag som hade det tuffast i det läget och det var givet att i viss mån sätta mig själv åt sidan för att stötta och hjälpa. Så är livet ibland, och även om jag bör välja mig själv i större utsträckning än jag gör så var detta inte ett sådant läge. Även om jag måste erkänna att jag muttrade lite egoistiskt åt timingen.

(Jag kan såhär 1½ vecka senare meddela att familjemedlemmen numera mår mycket mycket bättre!)

Återstår att se när vi ser lika propra ut igen 😃.

Även om möjligheten till återhämtningen minimerades så kunde vi bevittna lördagens dubbla vigsel och delta i efterföljande bröllopsfest. Ja vi var t o m bland de sista att lämna densamma. Ibland är det lika bra att gå all in 😊.

Det blev för min del bl a ovanligt mycket mediciner, knästöd som inte matchade outfiten, väldigt knagglig gång och väldigt lite dans ... men god mat, god dryck, trevligt sällskap, två lyckliga brudpar, fin musik, många skratt, folk som bjöd på sig själva, mycket kärlek och en del trevliga återseenden 💗.

På söndagen kunde jag med stor möda, stöd av maken och skjuts så nära som bara var möjligt ta mig till TFFs hemmamatch men det var också det enda kroppen förmådde på några dagar. Fram till onsdag kväll kan man säga då jag efter en dags vila lyckades gå hela nästan 1½ km i sträck 😉.

Ja förra veckan började alltså maken jobba igen, även om veckan stympades p g a familjemedlemmens sjukdom. Och sonen, en speciell ung herre med npf-problematik och i behov av mycket stöd, börjar gymnasiet nästa vecka. Ja jag vet, det låter otroligt att såna småpluttar ska gå där men ... så är det. I början av sommaren hälsade han på och träffade ett par av de ansvariga ihop med sin pappa. Igår dag träffade han lärarna och jag kände det viktigt att jag följde med också denna gången. Det var ganska kort, trevligt och avslappnat, men jag påmindes sen om hur kognitivt nedsatt jag är. Vid hemkomst började det starka suset i skallen, huvudvärken, talsvårigheterna, ökade muskelsvagheten och annat som ofta kommer direkt efter den typen av ansträngning (inte PEM, Post Exertional Malaise d v s kardinalsymtomet vid ME, som kommer nåt dygn efter övertrassering alltså) och sen halvsov jag till och från större delen av dagen.

Men framför allt så gjorde jag nog ett alldeles ypperligt intryck på ena läraren genom att råka skicka ett småvasst sms till honom som var avsett för maken 😱. Som tur är utan flirtande och nakenfoton 😂😂. Men av den art att han nog undrade vad fasen jag var för en typ, och det avhandlade samma ämne som vi tidigare kommunicerat (avsiktligt) kring ... Nåja, jag märkte det i alla fall efter typ tjugo minuter 😅. Jag väljer att se det som att jag ger dem nåt att prata om i personalrummet. Dessa lärare vet mig veterligen inte att jag är sjuk, men de har nog satt en och annan hobbydiagnos på mig nu. Jag får bjuda på den! Generös som jag är.

Fredag idag, en fredag som hittills för min del spenderats i sängen men jag planerar att gå upp någon gång inom de närmsta timmarna 😉. Jag måste försöka komma på vad jag ska ta med mig för mat till morgondagens kick off med bowlingklubben, och sen tillaga den. Något gott, såklart, men som inte kräver stor arbetsinsats och som passar in med det övriga som serveras. Och så måste jag bestämma mig för vad jag vill att maken lägger på grillen ikväll. Åh dessa val, dessa val!

På tal om val ... och djur ... Vet ni varför bladlöss är så små?
Jo de stannar i växten!

Vad sa den ene ...

... göteborgska kannibalen till den andre?
- E du go eller??

Vad heter Göteborgs bäste arabiske fotbollsspelare?
- Glenn Hussein!

Vad säger göteborgarna till envisa Star Wars-fans?
- JeeeDaij!!

Ska jag fortsätta? Inte? Nähä. Jag berättar väl mer om vår vistelse i Sveriges näst största stad då.

Efter Johan Falk-turistandet kom vi alltså till hotellet på fredagseftermiddagen, och sonen lade direkt märke till samma sak som jag gjorde första gången jag bodde där: de sneda lutande golven. Värst ute i korridorerna men även inne i rummen. Jag kan nästan svära på att jag kände huset gunga också ... ja jag skrev nästan.

Svårt att fånga på bild, men det lutade alltså både hit och dit lite varstanns.

Det är även tur att de skyltat flitigt till rummen, hissen och trappan för jäklar vad man gått vilse i de där korridorerna annars.

Under tiden sonen tog en dusch (tar en evighet med det jäkla mjuka vattnet jag aldrig vänjer mig vid) vilade jag så gott jag kunde upp mig efter allt bilsittande och kollade upp lämpliga middagsställen. Det resulterade i indiskt käk på Masala som låg några ynka hundra meter bort. Lagom långt att gå alltså, och himmelskt gott dessutom. Även sonen var helnöjd då tandoorikyckling fanns på menyn i form av kycklingben och inte filéer som många ställen har.

Mätta och ganska trötta alla tre landade vi sen i varsin säng på rummet med snacks och TV-tittande innan det var natti natti.

Lördagen började såklart med hotellfrukost där det fanns en del för den som vill äta animaliefritt, inte mycket men så man klarar sig. Jag höll mig mest till soyghurt med bär och flingor. Sonen fastnade salta kex och croissanter. Jaja, huvudsaken är att han äter.

Därefter fick grabbarna turista på egen hand när jag tillbringade min tid i sängen. Win win skulle jag säga, jag fick sparat lite på min nästan obefintliga energi och de slapp rätta sig efter långsamtgående tant. När de så kom tillbaka efter ett besök på Universeum, en lunch på sta'n och en sak till som jag helt glömt bort vad det var så verkade de väldigt nöjda med dagen

Efter lite duschande och uppfräschande var det dags för Avenyn att få trelleborgskt besök. Där ligger bland annat Vigårda där kvällens måltid intogs. Moving Mountains Burger, som deras 100% Plant Burger bygger på, var en ny upplevelse för mig. En intressant sådan. Jag sökte info på nätet efteråt och tydligen är den gjord av bl a ärt-, vete- och sojaprotein. En salig blandning typ. Med rökig sås, lökringar och övriga tillbehör var den himla god. Och mäktig.

Efter middagen drog sonen med oss på en liten sväng till på Avenyn med målet att hitta lite billigare godis än på 7Eleven 😉 och den svängen slutade på Coop som ligger mitt emot Vigårda men som vi halvblinda typer inte sett. Fast i ärlighetens namn så pågick en massa vägarbeten som skymde sikten. Faktiskt.

Innan avfärd på söndagen hade vi tänkt visa sonen Avenyn, men eftersom vi strosat där redan kvällen innan så blev det i stället som han önskade. Nämligen att vi packade ihop oss efter frukosten och begav oss söderut där en sväng inom Ullared på vägen hem var inplanerat. Men först en sista, ofrivilligt lång p g a knasig gps och jäkla vägarbeten, sväng i Göteborg då vi bl a spanade in Läppstiftet på närmre håll än vanligt.

Ullared ja. Ge-Kås. Det stora blågula varuhuset var väl ingen höjdare denna gången. Jag bör vara i betydligt bättre form när jag åker dit, det är ett som är säkert. Trots att jag bara besökte halva damklädesavdelningen, plockade på mig lite hårprodukter och kikade minimalt bland heminredningen samt däremellan pausade på restaurangen i typ en timme var jag på allvar osäker på om jag ö h t skulle klara att ta mig till bilen igen. Men det gick till slut ... med både glass och choklad i magen. Puh!

Missförstå mig rätt, jag tycker det är helt OK att shoppa där nån gång då och då och det känns givet att svänga inom när vi ändå är ute och far. Men jag bör som sagt inte vara halvdöd redan innan jag kommer dit. Who knew?

Så, nu är väl er nyfikenhet stillad?
Man kan summera veckan med att jag faktiskt fått gjort en hel del turistigt, med hjälp av diverse anpassningar och effektiv vila däremellan, och att det är rätt lätt att förstå att pigg och fräsch inte direkt är orden som beskrev mig bäst tiden därefter.

Jag vågar säga det nu.

Med några timmar kvar av denna helgen vågar jag säga det: Jag överlevde! Ja överlevde makens semester alltså. Det var lite touch and go där några gånger men ...

Bortresta veckan började med både försening, alltför hastig packning och mycket smärtor i ryggen redan innan vi ens kommit iväg. Men mina nyinköpta kuddar gjorde bilresan något mer behaglig än den annars vore, och även om det gick i snigelfart hela vägen genom Göteborg kom vi fram till stugan i Bohuslän i hyfsad tid före grillmiddagen.

Att bo ihop med andra personer (om än mina egna föräldrar) i en stuga av mindre modell är inte bara idylliskt och mysigt 😉 men vädret skötte sig hyfsat så vi kunde sitta mycket ute. Det underlättar, och minskar friktionen en del.

Min ME visade sig från sin besvärliga sida redan föregående vecka så förutsättningarna var inte optimala på den fronten. Jag försökte vila och sitta så bra som möjligt den tid vi var i stugan för att ändå kunna turista lite. Det lyckades väl delvis åtminstone, så förutom att hälsa på en väninna som köpt hus en bit bort så var vi på Bohusläns Museum i Uddevalla ena dagen, samt åt glass vid Svenskholmen (jag måste googla historien bakom den benämningen känner jag), och besökte en annan dag för första gången Nordens Ark. På det sistnämnda stället körde maken mig i rullstol de sträckor som det fungerade bra på, och så fick jag själv traska så försiktigt i de besvärligaste backarna, för att om möjligt spara lite energi till semestertrippens sista del. Med facit i hand var det nog en jäkla tur det, och jag är glad att jag tog steget att trotsa stoltheten och envisheten.

Nedan lite blandade foton från Bohuslänsdelen av vår vecka:

Efter fyra stugnätter bar det av till Göteborg för en helg där. Men innan vi åkte till hotellet turistade vi lite i Johan Falks fotspår. Ni vet, filmerna med Johan Eklund? Inte? Sonen vet, och maken. Jag har aldrig sett dem, inte en enda, men grabbarna och i synnerhet den yngre gillar't. Så med hjälp av ev smått tveksam GPS tog vi oss till eller nära några bekanta inspelningsplatser. Bekanta för dem alltså, jag hade inte den blekaste aning ... och mina försök att verka intresserad lyckades nog inte jättebra.

Till slut kom vi i alla fall fram till hotellet!

Detta blev sonens första hotellvistelse sedan vi hämtade honom i Indien faktiskt. Det har varit tält, stuga och boende hos vänner för hela slanten innan, inkl. några nätter i husvagn. Men det är aldrig för sent att uppleva något nytt.

Mer om vår vistelse i landets näst största stad levereras i kommande blogginlägg. På återseende!