Tänk så det kan gå...

... när TVn är på. Sverige besegrade Mexiko med 3-0 och går vidare till åttondelsfinal, och dessutom vann Sydkorea över Tyskland som därmed hamnade allra sist i gruppen. Sista halvtimmen vankade jag av och an bredvid TV-soffan, inte av nervositet för vid det laget kändes det ganska lugnt utan p g a att jag hade för ont att sitta ner. Hur konstigt det än låter 😉.

Matchen sågs i samma sällskap som de två tidigare gruppspelsmatcherna, och om planerna går i lås fortsätter vi tillsammans på tisdag när det är dags för ny match. Varför ändra i ett vinnande lag om man inte måste?








På tal om sällskap... Ni vet när man umgåtts med någon flera gånger i veckan ett bra tag och tyckt att man haft en god relation, och så slutar vederbörande plötsligt att prata med en? Nu har det hänt mig. Plötsligt och utan förvarning slutade Runkeeper att kommunicera verbalt med mig. H*n brukar annars höra av sig regelbundet, ca var femte minut, under aktiva stunder med antingen förmaningar eller pepp. Och ibland någn spydighet, men det är väl sånt vänner sysslar med. Men så idag blev det plötsligt tyst. Jag ser att h*n är aktiv och registrerar vad som sker och jag försöker få kontakt. Men, ingen respons. Jag vet inte vad jag gjort för fel.

Vi får väl hoppas att tiden läker alla sår och att Runkeeper snart är villig att prata med mig igen. I den kommunikationens frånvaro råkade jag för övrigt idag gå betydligt längre än jag tänkt. Troligen mycket längre än min kropp egentligen gillade. Det blev nästan 1,2 mil...

Men, jag skyller på att jag nu hade sämre koll än vanligt på både tid och sträcka. Samt att jag hade mycket frustration som behövde ut på något sätt. Vad jag är frustrerad på? Tja, livet ... Kan man säga. Jag har en sådan period just nu. Men, det går väl över. Ja alltså livet går garanterat över förr eller senare 😉men jag syftade på frustrationen.

Jaha, fredag idag. En vecka kvar tills maken går på semester. Ingen VM-fotboll idag. Vad sjutton ska man då hitta på? Umgås utan varken TV eller radio? Kan man det? Jag funderar på saken över lite plättar och melon.

Vad tror ni om mig egentligen?

Självklart är jag både medveten om och engagerad i det pågående världsmästerskapet i fotboll. Bara för att något inte syns här på bloggen betyder inte det att det inte finns med i mitt liv 😉.

Jag har nog kollat på minst hälften av alla matcher faktiskt. Jag är ju sjukskriven och matcherna går på eftermiddagar och kvällar så det har fallit sig naturligt. 

Till Sveriges matcher har jag gått all in. Något måste man väl nörda in sig på. Mitt/vårt sällskap under matcherna har kunnat dra nytta av den delen hos mig då jag haft tröjor till dem också 😊. Och, om det skulle krävas, en kylväska. Och ett badlakan. Och en halsduk. Och en solhatt. Och solglasögon. Och ... 

Resultatmässigt tycker jag det svenska laget hittills gjort vad man i förväg kunnat förvänta sig av dem: vunnit mot Sydkorea och faktiskt pressat regerande världsmästarna Tyskland. Och det är väl också just sättet matchen förlorades på, på i princip sista sparken efter en frispark som nog borde kunnat undvikas, som gör att många känner missnöje och besvikelse. Inte resulatet i sig.

Efterspelet, med beteendet mot Jimmy Durmaz på sociala medier, är givetvis fullständigt oacceptabelt. Helt vidrigt. Förbundet gör helt rätt som tar det på allvar och polisanmält. Samtidigt gör Jimmy, Janne och laget helt rätt som markerar att de står enade men nu vill lägga fokus åter på det sportsliga, på spelet, på kommande match(er). För VM är ju faktiskt inte över, begravningskänslan i lördags kväll till trots. Vinst mot Mexico? Tja, konstigare saker har ju hänt. Hoppet lever! 

På tal om hopp. Ibland går jag över mina egentliga gränser just för att kunna känna lite hopp. Hopp om att faktiskt någon gång kunna bli lite bättre, hopp om att någon gång kunna få känna på ett "normalt" liv lite oftare, lite längre stunder. Detta fick mig att i lördags för andra gången sedan jag blev kraftigt försämrad för flera år sedan gå en mil. Tidigare i livet, även efter insjuknandet men före den långvariga försämringen, kunde jag göra det i princip när jag kände för det. Så är det alltså inte nu, nu styr kroppen själv om jag ö h t kommer utanför dörren och i så fall när. Nu råkade kroppen kännas till stora delar okej i lördags och när jag gått en timme beslöt jag att försöka klara en mil. Sannolikheten för en "baksmälla" dagen därpå var stor oavsett, p g a midsommaraftonen bland annat, så jag kunde lika gärna testa. Ungefär så tänkte jag. Och det gick. Jag tror det gjorde gårdagens i princip totala sängliggande lite lättare att stå ut med.

Men mitt liv saknar i alla fall inte kontraster. 18½ tusen steg i lördags jämfört med ca femhundra igår t ex. Omväxling förnöjer?

Nu denna måndag känner jag mig rastlös och uttråkad. Vad ska jag fördriva dagen med?
- Händerna är tydligen Dagens Kroppsdel, och inte på det bra sättet, så det mesta småplocket här hemma går bort. Även att skriva på datorn är svårt, detta skrivs med en långsam pekfingervals och feltryckningarna är många.
- All aktivitet som kräver annan fotbeklädnad än badtofflor är minst sagt obekväm på grund av Skavsåret Sixten på min ena häl.
- Lusläsandet av villkoren i min sjukförsäkring via facket, varifrån jag ev. kan få viss ersättning i höst när jag saknat arbetsförmåga i 3 år, har påbörjats, pausats och börjats om flera gånger. Och jag tycker det står olika saker varje gång jag läser.
- Ingen av dagens kommande matcher i VM känns jätteupphetsande direkt.
- Jag har lyckats ta mig förbi nivå 100 på Two Dots, ett spel i mobiltelefonen, och det börjar bli mer än lovligt rörigt.

Und so weiter...

Den som väntar på nåt gott ...

... väntar alltid för länge? Bättre sent än ännu senare?

Men här kommer i alla fall en EFIT sedan i lördags, den 16 juni. Jo jag vet, jag är lite seg ibland. Bland annat var jag det just i lördags, mycket en följd av studentfirandet dagen innan. I första hand var det nog stunden på skolgården, vid utspringet, som min ME-kropp inte tålde. Men, systerdottern/guddottern tar ju bara studenten en gång så ...

Runt klockan nio i lördags morse vaknade jag till, forfarande iklädd klänningen som jag bar kvällen innan, kom på att det var EFIT-dag och lyfte armen såpass mycket att jag kunde få till ett foto. Sen var det natti natti igen.

En timme senare var det dock färdignannat och jag slog en blick på facebook via telefonen. Där hittade jag bl a denna bild som genast skickades till en kompis där den var mitt i prick. Ja, tänka sig, jag har vänner som inte bryr sig ett smack om fotboll ens under pågående VM. Det visar väl hur tolerant och accepterande jag är?

Klockan 11 spanade jag, på tal om VM, in dagens matcher och fann två väldigt intressanta efter varandra. Island i sitt allra första VM mot självaste Argentina och sen våra danska grannar mot Peru. Genast beställde jag middagen till pausen mellan matcherna.

Klockan 12 hade jag lyckats ta mig upp ur sängen, om än tillfälligt, och avnjöt en god smoothie ute på terassen.

Sen åter till sängen där jag bl a sökte lite på fonder man ev. kan söka pengar från. Hittills har jag inte hittat nån som inriktar sig på just det jag tänkt dock.

Klockan två hade jag, som den uppmärksamme kan se, kommit ur festklänningen och tvättade bort de sista sminkresterna i ansiktet.

Därefter tillbaka till sängen igen för Argentina - Island. Och Island fixade, inte alls oförtjänt, oavgjort!
Och jag hade svårt att ställa om min hjärna till att Argentina inte längre spelar i tröjor som är vita och ljusblå. När sjutton slutade de med det?

Fotot klockan fyra är taget från den vinkeln telefonen befann sig just då helt enkelt. Den låg på en kudde på mina lår, kan man säga. Och jag, jag kollade på fotboll. Fortfarande/igen.

Klockan 17 var matchen slut och jag lyckades klara en ny nivå på TwoDots! Ett smått beroendeframkallande, och irritationsframkallande, spel på telefonen.

Middagen blev klar i tid och kl 18 hade jag nyss ätit upp den. Det var en grillad chicken-style burgare, vitlökssmör, grillad padronpaprika, grillad majskolv och lite andra grönsaker samt kebab- och grillsås. Mätt och belåten lagom till lite mer fotboll där Danmark gjorde ett mål mer än Peru gjorde.

Klockan sju låg jag i sängen och kollade på TV. Otippat va?

Ett annat spel jag börjat med är WordDomination. Ungefär som Alfapet kan man säga. Rätt kul, men utmanande för hjärnan. Mer än en match i rad klarar jag inte. Här klockan åtta fick jag stryk om jag minns rätt.

Klockan 21 var det dags för lite kvällsmat. Färsk frukt och bär samt rostade kikärtor.

Timmen därpå kollade jag för omväxlings skull på fotboll!

Vid elvasnåret var jag som synes väldigt väldigt sömnig och strax därpå sa jag GODNATT!

Jag är inte dum!

Jag har bara ganska ofta otur när jag tänker. Och när jag gör.

Idag är inget undantag, bara kanske lite åt det extrema hållet. Det började storstilat när jag i morse uträttade mina vanliga behov och på väg tillbaka till sängen passerade köket. Då kom jag att tänka på att jag ska ha vilökssmör till middagen i kväll, tar fram en rejäl klick smör ur kylskåpet och lägger i en skål på köksbänken. Detta för att smöret ska mjukna, såklart, och bli lättare att röra ihop. Sen ... ställer jag in smörskålen i kylskåpet för att de envisa småflugorna inte ska hamna i det. Ridå!

På tal om behov så upptäckte jag att det behövde fyllas på med toapapper på lilla toaletten (typ "min" toalett, duschrummet), så jag gick in på den stora för att hämta några rullar och bar in dem på den lilla. Sen gick jag återigen in på den stora för att uträtta de där behoven, av någon anledning, bara för att upptäcka att jag tagit de enda rullar jag kunde nå där ifrån toalettstolen och den bit som var kvar i hållaren hade knappt täckt en lillfingernagel. Så trots ansträngningen var jag lik förbaskat i pappersnöd.

Sen skulle jag iväg ett ärende och satte igång larmet. Försökte i alla fall, men det gick inte! Det bara pep till en gång och sen släcktes panelen ner igen, samma sak upprepade sig flera gånger. Till slut gav jag upp och satte mig i bilen för att köra iväg, och DÅ kom jag på det. Jag hade försökt stänga av larmet i stället för att sätta på det! Lätt hänt, jag menar vi har ju bara haft samma larm i tio år!!

Hemma igen beslöt jag att direkt ta hand om köttfärsen jag köpt billigt p g a att bäst före-datum var idag, men kunde bara inte bestämma hur jag skulle fördela de 1,8 kilona i två mindre och en större förpackning. Det tog en lång stund att komma på att t ex två på ½ kg och en på 800 gram är ett gångbart alternativ. Därefter höll färsen på att hamna i soptunnan och den tomma förpackningen i frysen i garaget, och inte tvärtom.

Även jag måste äta ibland och jag bestämde mig för en burgare med div. tillbehör. Jag gjorde dressingen och skar sedan tomat och lök i skivor. Därefter stekte jag den halvfärdiga burgaren och tänkte att "jag städar väl undan under tiden", och ner bland matavfallet åkte tomaten och löken jag nyss skurit upp. Ridå igen!

Nej jag plockade inte upp det ur påsen utan skar faktiskt upp nytt, och började sen återigen städa undan väääääldigt försiktigt. Och jag svor och muttrade över att korken till chilisåsflaskan inte passar! Tacka sjutton för det, för i handen höll jag i stället locket till smörgåsgurkan. Bara ungefär fyra gånger så stort.

Och vet ni vad det bästa är? Jo, att det fortfarande är många timmar kvar av dagen att röra till det ännu mer på.