EFIT söndag 29 september 2019.

Igår var det officiell dag för Ett Foto i Timmen, även kallat EFIT, och jag hängde på! Varenda timme t o m.

Vid 10 steg jag upp och möttes av detta i spegeln. Yeeeeeezzz! 😱

Det blev snabb återgång till sängen där jag bl a kollade på några avsnitt av Vägens hjältar. Intressant och lagom tidsfördriv det där.

Att dela lite frukt och bär och hälla på vaniljsås kändes som lagom "matlagning" så här var min frukost/lunch. Frunch?

Därefter vågade jag lyssna på inspelningen från lördagens sånginsats på en namngivning och t o m publicera en del av den 😏.

Sen blev det dags att hyfsa till sig så inte människorna runtomkring fick skrämselhicka. I med spraybalsam i håret och kamma ut det och platta till det lite, på med lite smink och inte minst på med kläder 😊.

Klockan tre började jag så agera bowlinggroupie och även försöka axla en del av hemmaliggande sjuka lagledarens peppnings-roll. Jag vet väl inte hur mycket jag kan ta åt mig äran, antagligen ungefär ingenting, men vinst blev det 👍.

Samtidigt som jag kollade på bowling försökte jag via telefonen hänga med i TFFs match mot Dalkurd. Där blev det däremot ingen vinst nej.

Efter bowlingen var det dags att claima lite rewards i Pokemon Go.

Nej jag har inget lämpligt svenskt uttryck.

Åsså fick jag fånga lite också. Några lila katter bl a.

Jag passade också på att kolla in nyöppnade Stora COOP.

Det finns en del produkter som bara finns på där och som jag nu slipper köpa i Malmö, men i övrigt lär nog inte detta bli mitt inhandlingsställe nr 1.

Jag kom hem lagom för att först se Angelica Bengtsson bryta staven i sista försöket på svenska rekordhöjden, sen inte hitta sin andra stav och därefter fantamej klara! Helt makalöst.

Halloween is coming up! Jag har, tror jag, redan bestämt mig för klädsel på årets fest men det skadar inte att ha alternativ. Detta t ex? 

Fast språkpolis är inte direkt något jag behöver klä ut mig till, jag har en naturlig fallenhet för det. Även om jag använder mig av bl a svengelska och medvetna alternativa stavningar m m ibland  😊.

Ett glas vin satt fint sen. Skål!

Kvällen avslutades med massage av mina ömma fötter som ikväll ska klara av att bowla 😱.


Ja det var den EFITen det!

Alltså det är ju för jäkligt.

Sängliggandes i väntan på att medicinerna ska kicka in tillräckligt för mig att få nåt gjort, och ingenting intressant på TV trots typ 65 kanaler! Det är inte klokt ... Ska det verkligen få vara så? Jag tycker faktiskt inte det. Hade jag kunnat hade jag engagerat mig politiskt för att komma till rätta med detta förfall. Nu gör jag ett försök att komponera ett nytt blogginlägg i stället.

Och genast blev jag nödgad att googla lite. Heter det till rätta eller tillrätta? Och heter det i stället eller istället? Institutet för språk och folkminnen säger att en tumregel är att skriva ihop om betoningen ligger på första delen av ordet och isär i övriga fall. Vilket ju borde betyda att det egentligen bör skrivas i hop och i sär, vilket det alltså inte gör, så att det finns en hel del undantag visar sig ganska snabbt 😏.

Annars då? Tja, just nu leker väl inte livet direkt. Det vore synd att påstå. Jag tänker inte rabbla upp en massa elände men kan säga att humöret inte direkt är det bästa. Och det i sin tur gör knappast toleransen för diverse dumheter och felaktigheter som sprids på Internet större. Så jag har haft fräckheten att upprepade gånger korrigera en del av dessa felaktigheter och styrka det med relevanta källor och belägg, och få saker kan göra folk på nätet så förbannade som fakta som inte överensstämmer med deras bild av saken. Men jag känner liksom starkt att kampen mot orättvisor och fel i samhället lämpligen inte baseras på fiktion och egna "alternativa fakta". Hur jobbig en del andra än tycker att jag är ...

Något bättre var tack och lov mitt humör i lördags kväll då jag lockades ut en sväng i hålans nöjesliv. "Förfest" med tjejsnack och karaoke följdes av pub-besök med ännu mer karaoke 🎤. Och jag blev påminns om hur mycket bättre jag sjunger när jag inte fått alltför mycket vin i mig 😄. Nu prickade jag fasen till och med tonerna 👍 och ombads sjunga mer.

Vad mer?
Jo sonen har opererats i munnen, stackarn. En tand som vuxit fel behövde plockas ut lite sådär halvavancerat och efter ca ett halvårs väntan var det så dags igår. Jag själv har ju tandläkarskräck och har därför inte tagit sonen på ett enda tandläkarbesök, det ska inte förändras framöver heller om vi kan undvika det. Men jag forslade honom in till Malmö där hans betydligt mindre skräckslagna pappa tog över. Rapporten lyder att det gick bra och han var duktig, vad det nu innebär. Tydligen verkade den lugnande medicinen bra för det var inga problem att utföra ingreppet. Nu efteråt är största jobbigheten att han inte kan äta nåt lite hårdare, inte kött eller nåt sånt heller, men han tar "ät gärna kalla saker som t ex glass" på största allvar 😀.

När jag ändå var på plats i stora staden Malmö tänkte jag dels passa på att köpa present till en namngivning på lördag och dels kika in på några butiker jag gillar och som inte finns här hemma. Men när presenten var fixad så var orken slut och förmågan att fokusera likaså. En laddningsplatta till min telefon införskaffade jag snabbt innan jag återvände till bilen för att vila. Typiskt, jag är liksom sällan i Malmö längre för det är ett lite för stort projekt trots ett avstånd på bara 3 mil. Så helst vill jag ju passa på ... Men, så blev det inte. Nåväl, presenten var prio ett och där gick det ju vägen. Och efter en lång vila (tur parkeringen var billig 😊) och lite god falafel (when in Malmoe ...) kunde jag tryggt och säkert ta mig hem igen,

Shopping sköts annars till stor del via Internet nu för ti'n, i synnerhet när det gäller kläder. Och igår fick jag hem nya jeans från H&M. Sådana där som redan är slitna och håliga ni vet. Åldersnoja! tänker säkert en del. Tanter i min ålder försöker vara ungdomliga tänker säkert andra ... Fast i gengäld var det jeans med riktigt hög midja, och det är väl rätt moget? 😊Plus att jag tycker de är snygga, och det är väl det viktigaste? JA det är det!

Hmmm, nu börjar det kännas som att kroppen kanske kan tänka sig att fungera lite en stund och det är bäst att fånga stunden eller vad det nu heter. So long!

EFIT onsdag 11 september

Jag förstår om ni hajjar till. Det är ju ett sånt där datum som de flesta av oss inte glömmer. Men det är också datumet för höstens första Ett Foto I Timmen. Och jag är med ...

Klockan 7 var huset tyst, maken hade smugit iväg till jobbet utan att jag märkt det och sonen sov fortfarande. Så varför jag ändå vaknade efter bara ca 5 h sömn vet jag inte, men så blev det.

Efter ett kortare försök att somna om gav jag upp och började i stället lägga mina spellistor på Spotify offline. Jag har nämligen ny telefon så jag fick liksom börja om ....

Klockan 9 såg jag en ganska speciell Snövit-variant med Julia Roberts i rollen som elaka styvmodern. Spegel spegel tror jag att den hette. Lite småkul  sådär.

Sen blev det en ny dos vila. I tystnad. Så mörkt som möjligt.

Slutvilat!
Vid elva kikade jag lite i frysen för att se vad som fanns och skrev upp några alternativ för sonen att välja mellan.














Kl 12 umgicks jag lite med Smule och gav mig på en av mina favoritlåtar.

Vi har bl a skaffat nya duschväggar i duschrummet, eller på min toalett som man också kan kalla det, varav jag behövt flytta runt lite grejer. Jag upptäckte då att det behövde rensas bland mina hårprodukter, och till slut tog jag tag i det.

Timmen senare ....
Jomen det kanske inte syns jättemycket men jag rensade faktiskt bort en del där det var ungefär 2½ droppe kvar i flaskan eller där förpackningen varit öppen aldeles för länge för att kännas okej.

Efter så hårt arbete behövdes lite mellanmål i form av jordgubbar och chokladdessert. Det gjorde inte direkt ont.

Klockan fyra checkade jag läget på Hemnet.
Nope! Inget som gav mig nån inspiration idag.

Kl 17 surfade jag runt bland en massa visdomsord. Vissa passar bättre på mig än andra.

Mellan 18 och 19 var det Pokémon Raid Hour och olika former av Deoxys var måltavlan för dagen.

Totalt hann vi med 6 sådana nivå 5-raider ... och annan, en nivå 4.

När rundan började var det uppehåll och mest sporadiska moln, men jag kände på mig att det skulle bli regn och tog regnjackan på.
Jag fick rätt 😉

Efter raid-rundan satt jag i bilen ett tag och spanade lite. Och jo minsann, jag råkade på en shiny-variant av Mr. Mime!

(Shiny är en ovanlig form av vissa Pokemons, denna är t ex vanligtvis rosa.)

Väl hemma igen hade maken fått på den frostade plastfilmen på duschdörrarna, så nu behöver vi inte känna oss så exponerade 😉 .

Därefter blev det min tur att piffa till väggen bredvid duschen med diverse lull-lull. Det trollade i alla fall bort några av de fula hålen efter de tidigare vägghyllorna.

Efter lull-lullandet var det dags för sängläge och lite TV.

Bl a ett av de mest sorgliga avsnitten av NCIS.

Efter det: GODNATT!

Vem är det som går och går ...

... och aldrig kommer till dörren?

Förra veckan kunde svaret på det ha varit "Jennie". Det kändes i alla fall lite så, att jag bara gick och gick och gick ... I själva verket avslutades helgen med en eftermiddagsrunda på 3 km och en kvällsrunda på dubbla sträckan, den senare i kringelikrokar hit och dit för att inte komma för långt från utgångspunkten. Det är ju rätt bra att kunna ta sig hem igen om kroppen börjar lägga av.

Tack vare kringelikrokpromenerandet (it's a real word!) så kunde jag njuta av denna syn flera gånger.


Under tiden jag gick och gick så fixade maken till slut, efter ungefär hundra års väntan och två mindre lyckade "tillfälliga" lösningar, en ordentlig duschhörna där duschkabinen tidigare stått. En duschkabin som redan när vi flyttade hit för 19 år sedan var i tveksamt skick och som för ett bra tag sedan helt kastade in handduken.

Återstår gör att dels klistra på såndär plastfilm som gör att glaset ser frostat ut, vissa av oss känner oss lite ... utsatta och exponerade med helt genomskinligt glas. Hur ologiskt det än är. Och dels lite småfix i form av tavellister och nån konstväxt till höger om duschen där det nu är osnygga hål efter vägghyllor samt ny toalettpappershållare då den nuvarande ser lite sliten ut efter alla års hårt arbete 😀.
Det senare är tydligen svårare än jag trodde. Överallt har de "krokar" av smide eller rostfritt stål där rullen bara träs på, men sån vill jag inte ha. Av någon anledning känns det inte lockande att ha pappret gnidandes mot väggen liksom 😉. Jag vill ha en annan variant, inget fancy men med något mellan rullen och väggen åtminstone. Förhoppningsvis har de nåt passande på Bauhaus där jag tänkt köpa plastfilmen .... Åh dessa jobbiga i-landsproblem!

Förra veckans promenerande märks såklart nu. Igår kom jag ö h t inte upp ur sängen förrän på eftermiddagen, men lyckades sen utföra flera mindre ärenden med pauser emellan samt lite Pokemonjakt. Enligt FitBit kom jag t o m trots avsaknad av regelrätt promenad upp i dagsmålet av 5000 steg. Ett mål jag antagligen inte nådde mer än ett par gånger under hela sommaren (hade inte aktivitetsarmbandet på mig då).

Nageltrångshelvetet är numera nästan ett minne blott, men givetvis avlöses det av nåt annat ... Min högerhand och underarm gör mer ont än på mycket länge, den där typen av smärta som man liksom inte kommer undan. Som både hugger och molar på samma gång. Det är i lägen som dessa jag motvilligt inser att min nästa bil måste bli en automatväxlad. Anledningen till motviljan är att bilkörning utan växlande låter himla tråkigt, men med tanke på mina händers skick vore det rentav korkat att köpa en manuell igen ...

Nej nu har jag suttit med detta blogginlägg i två timmar med avbrott för diverse samtal med sonen samt ett anfall av panik över en sak som dock ordnade upp sig snabbt. Detta håller inte längre, Mot Bauhaus!!! Wish me luck.

På förekommen anledning ...

... och för att ni inte ska undra ihjäl er ang. förra inläggets innehåll så kan jag meddela att nageltrånget från helvetet nog kan ordna upp sig utan sjukvårdens hjälp trots allt. Det tog sin lilla tid men för några dagar sedan började läget bli något bättre. Skräckfilmsfingertippen kan bevittnas utan intag av lugnande och jag kan använda fingret igen, ja t o m råka stöta vid det utan att avlida av smärta. Halleluja!

Palmfestivalen då, hur blev det med den? Jodå jag och Sixten von Elcykel tog oss in och mötte upp maken. Efter typ en och en halv timme kom vi till fram till ett ställe att äta på, och då hade vi bara avverkat ungefär en tredjedel av marknadsområdet. Orken i mina ben var dock nästan slut, så vi hoppade över resten och gick till en uteservering utanför själva festivalområdet för att ta nåt gott att dricka. Därefter hände något ... och det som förväntades bli en tidig kväll blev en helnattare. Lagom utesittarväder, gott rosévin och trevligt sällskap kan få sådana följder.

I övrigt då? Jo jag har bl a under veckan uppmärksammats på ettårsdagen av ett av mitt livs viktigaste brev. Det från Försäkringskassan där de informerade om beslutet att ge mig heltids sjukersättning från januari 2018. Ett beslut som skapade en rejäl känslostorm av både positiv och negativ art. Samtidigt som det var en lättnad då jag under de föregående månaderna faktiskt till stor del insett att läkaren hade rätt i att återgång i arbete inte längre var ett rimligt mål inom överskådlig tid så var det en sorg och lite av en käftsmäll. Jag menar när t o m FK ser mig som uträknad från arbetsmarknaden så måste jag verkligen vara himla sjuk, typ så ... Fortfarande idag känner jag en viss sorg, en sorg över att ha fråntagits det sociala och meningsfulla sammanhang arbetet innebär. Men jag är såklart oerhört tacksam över att nu när läget är som det är faktiskt kunna få pengar trots min oförmåga att jobba.

Länge levde jag i den fasta tron att "bara" jag kan få ett administrativt jobb som inte kräver att jag lär mig en några nya system och program och jag kan jobba hemifrån utan fasta tider (jomen en sån tjänst kunde nån väl trolla fram åt mig?)  så kan jag säkert snart jobba lite igen. Då och då påminns jag om att jag knappast skulle bli särskilt lyckad eller långvarig på ett sådant jobb heller. Som t ex när jag igår pillade lite med klubbens hemsida. Fixade några nya inloggningar, tog bort de som inte är medlemmar längre o s v. Att behålla fokus mer än någon enstaka minut i taget gick inte trots att jag tycker det är rätt kul att hålla på med sånt där och jag kunde nästan känna hur hjärnan ville stänga ner. Sonen kom in till mig och frågade en sak och jag förstod knappt vad han sa, ännu mindre vad jag skulle svara. Det är lätt att känna sig dum i huvudet ibland, även om förnuftet säger att det inte är vad det handlar om.
(Jag kan tillägga att detta blogginlägg påbörjades för nästan ett dygn sedan, så jädra effektiv är jag nu för ti'n).

Vi har även under veckan fått ta till ganska drastiska åtgärder å sonens vägnar p g a den krisartade situation som råder på BUP här i stan. Vi har genom åren inte haft så mycket att klaga på vad gäller sjukvården, varken för hans del eller min, men läget som sedan en tid tillbaka råder just på BUP är under all kritik och får stora följder för många fler än just vår son. Nu har vi fått koppla in andra instanser som nu åberopat alla möjliga paragrafer och regler för att han ska kunna få det stöd han själv efterfrågat en längre tid och som behövs för att han bl a ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning.

Som grädde på moset är det dags att söka omvårdnadsbidrag då sista utbetalning av nuvarande vårdbidrag blir i december, något som bl a kräver utlåtande från en läkare med god kännedom om sonen. Men, han har ingen läkare sedan hans tidigare gått i pension ... Han ska tydligen, enligt vad den externa instansen kan se i systemet, ha tilldelats en men har aldrig fått träffa denne. Jomen jippi!

Fast, allt är inte elände! Det svalare vädret senaste veckan har varit gynnsamt för min kropp och jag har kunnat vara betydligt mer aktiv än tidigare. Bland annat har det hittills under veckan blivit två ordentliga promenader på över halvmilen samt några små korta varianter. Och jag har t ex fixat att köra några maskiner tvätt här hemma, bara en så'n sak. Som ett brev på posten (fast det talesättet är väl dags att byta ut??) har jag i gengäld fått ännu mer ont i bl a ben och rygg, men det är en förväntad reaktion då kroppen liksom vant sig vid att vara inaktiv. Jag lär fortsätta få extra ont ett tag till, men kan jag få till lite promenader och kanske cykelturer minst några gånger i veckan bör det kunna vända igen framöver. Förhoppningsvis. För "normalont" är fullt tillräckligt, tacksåmycket.

Som avslutning för denna gången, ett riktigt riktigt uselt skämt 😁.