När är det dags att ge upp?

Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Det finns inte ens ett enkelt svar på vad ge upp egentligen innebär. Det den ena ser som att ge upp kan för den andra vara att byta väg, en väg som kan leda till samma mål eller t o m ett bättre i slutänden. Vi fick t ex några kommentarer om att vi "gav upp" för snabbt när vi lade ner försöken att få barn den vanliga vägen och i stället adoptera, men för oss var det inte alls att ge upp utan det var ett val av en annan väg till samma mål: att bli föräldrar. En dyrare väg, en längre väg än den de flesta når sin slutdestination via, en på flera sätt mer invecklad väg. Men likväl en väg som tog oss fram dit vi ville.

I alla fall. Igår rullade jag återigen klot och välte lite käglor Aldeles för få, men ändå. Samtidigt som jag tycker det är himla roligt att ö h t lyckas genomföra spelet i korpserien några få gånger per säsong, om än med skitdåligt resultat, så måste jag sorgset inse att kroppen egentligen inte fixar det längre. Att det egentligen kostar så mycket mer än det smakar. Att det tar så väldigt mycket av min högst begränsade förmåga som egentligen behövs till annat, som promenader eller fixande av mat t ex, både tiden före spelandet och tiden efter. Att det egentligen inte är en vettig prioritering. Hade hjärnan fått styra på egen hand hade jag lagt ner allt vad bowlingspel heter vid detta laget, men hjärtat känner annorlunda och vill också vara med och bestämma. Ibland på gott och ibland på ont. 

Jag har för inte så väldigt länge sedan närt hoppet att t o m kunna ta upp seriespelet så småningom igen, men i stället tror jag att det oundvikliga närmar sig med stormsteg: att jag får lägga klotet på hyllan helt och hållet. Det gör mig ledsen, väldigt ledsen, men ingen kan åtminstone här anklaga mig för att ge upp för lätt!

Idag har jag som väntat ont i varenda liten del av kroppen och i en gångtävling mellan mig och en snigel skulle jag hamna på efterkälken tämligen omgående. Jag har svårt att hitta orden när jag samtalar med sonen och inne i huvudet susar det som om jag befann mig i skogen under full storm. Men det lär vara ännu sämre imorgon. Och i övermorgon, minst. Sängen lär åter få ett rejält Jennie-format avtryck. Hade jag inte spelat igår hade jag troligen legat nära mitt "normalläge" och kanske kunnat ta en liten promenad någon/några av dagarna eftersom mitt mående i helgen faktiskt var på väg uppåt igen. Men det ÄR ju av någon anledning så kul att spela fast det går skitdåligt och fast i synnerhet andra halvan är en ren kamp mot kroppen. För en stund får jag en liten liten smakbit av mitt gamla friskare jag, och det är värt så mycket. Men, inte hur mycket som helst ... 

Så ... blir det hjärtat som vinner? Eller förståndet, det lilla jag har kvar?