Detta eviga tävlande.

 Jag blir ungefär lika delar fascinerad och lika delar beklämd över människors ständiga behov av att tävla, att tvunget kontra med sitt eget när någon annan berättar om sitt och då minst ett snäpp vassare, bättre, värre, större o s v.

Det där tävlandet är ganska högfrekvent även i några av de grupper jag är med i (men allra mest i en jag inte längre är med i men ändå har insyn i) med fibromyalgi som gemensam nämnare. Det tävlas om vem som har flest diagnoser, vem som kan ge den mest spydiga kommentaren till nån bekant som råkat visa lite okunskap, vem som är duktigast på att minsann avstå från mediciner, vem som har allra mest ont, vem som haft det mest traumatiska livet, vem som är mest självuppoffrande och jobbar fast de egentligen inte kan, vem som är starkast genom att absolut inte låta fibromyalgin påverka livet o s v. Det ska liksom kontras med något som placerar en över inte bara senaste svararen utan även den ursprungliga inläggsskrivaren på den där fiktiva prispallen i stället för att bara besvara frågeställningen eller ge inläggsskrivaren feedback utifrån sin egen situation. 

Ang. det där med att ha flest diagnoser så blir det ofta rätt komiskt och fånigt när vederbörande rabblar upp vilka diagnoser det är h*n har. För inte sällan så är mycket helt enkelt symtom som kommer av den huvudsakliga sjukdomen, skadan eller tillståndet men som nämns som separata huvuddiagnoser för att fylla ut listan, och ibland är det också sådant som typ varannan människa har utan att det i någon större omfattning påverkar livskvaliteten. Men om jag skulle vilja delta i tävlingen så hade jag nog haft en hyfsad chans till framträdande placering, för  min ME i sig innebär ju en stor mängd symtom av olika slag som även kan diagnostiseras i sin enskildhet. Som ortostatisk intolerans, muskelsvaghet, minnesstörning, muskelkramp, hjärtklappning med resp. utan rytmstörning, dyspné, spänningshuvudvärk, muskelvärk med mera med mera. Dessutom lider jag bl a av myopi med diagnoskod H 52.1 samt till och från av unguis incarnatus som har koden L 60.0. Ja alltså, det betyder att jag är närsynt och får nageltrång emellanåt 😉. Men det brukar jag liksom inte rabbla upp eller ö h t nämna i sammanhang där det inte är relevant. Jag kanske borde börja? Men nej ... Vissa tävlingar vill jag inte delta i och ännu mindre vinna.

På tal om att vinna, på slöa söndagar kollar jag ofta på My Lottery Dreamhome på TV. Precis som programmets titel antyder handlar det om personer som vunnit rejält med pengar och som nu letar nytt hem och jag tycker det är lite uppfriskande att många verkar vara ganska sansade i sina krav och förväntningar ändå utifrån hur stora summor de ändå vunnit. Men något som slagit mig är hur många det är som önskar köpa hus som är färdigmöblerade, alltså med de möbler som finns när de kollar på det. Det känns främmande för mig, möjligen att jag gärna skulle vilja ha vissa saker som passar bra där de står men hela rubbet? Näe ... Sannolikheten att möbleringen motsvarar min smak och mina behov känns liten, och visst kan man byta bort nån sak i taget pö om pö när man känt in sig liksom men hade jag fått översvämning på mitt bankkonto hade jag ju haft råd att bygga upp mitt hem så som jag önskar det ändå ... Tror hellre jag haft lite för lite möbler i början om jag nu köpt större boende än jag hade innan och sen fyllt på efter hand än att börja med något som inte alls vore personligt. Jag lär aldrig hamna i det läget så det kan ju kvitta egentligen vad jag tror jag gjort 😊, men att köpa ett färdigmöblerat hus känns i alla fall inte lockande. 

Vad som känns lockande just nu är att krypa ner under täcket och stanna där resten av dagen. Men nej, så ska det inte bli. I stället ska jag stiga upp, byta pyjamasen mot vanliga kläder, stoppa i mig lite mat och köra ner till havet och tanka lite energi inför kvällens fotbollstittande. Kanske fånga en och annan Pokémon under tiden.