Detta eviga tävlande.

 Jag blir ungefär lika delar fascinerad och lika delar beklämd över människors ständiga behov av att tävla, att tvunget kontra med sitt eget när någon annan berättar om sitt och då minst ett snäpp vassare, bättre, värre, större o s v.

Det där tävlandet är ganska högfrekvent även i några av de grupper jag är med i (men allra mest i en jag inte längre är med i men ändå har insyn i) med fibromyalgi som gemensam nämnare. Det tävlas om vem som har flest diagnoser, vem som kan ge den mest spydiga kommentaren till nån bekant som råkat visa lite okunskap, vem som är duktigast på att minsann avstå från mediciner, vem som har allra mest ont, vem som haft det mest traumatiska livet, vem som är mest självuppoffrande och jobbar fast de egentligen inte kan, vem som är starkast genom att absolut inte låta fibromyalgin påverka livet o s v. Det ska liksom kontras med något som placerar en över inte bara senaste svararen utan även den ursprungliga inläggsskrivaren på den där fiktiva prispallen i stället för att bara besvara frågeställningen eller ge inläggsskrivaren feedback utifrån sin egen situation. 

Ang. det där med att ha flest diagnoser så blir det ofta rätt komiskt och fånigt när vederbörande rabblar upp vilka diagnoser det är h*n har. För inte sällan så är mycket helt enkelt symtom som kommer av den huvudsakliga sjukdomen, skadan eller tillståndet men som nämns som separata huvuddiagnoser för att fylla ut listan, och ibland är det också sådant som typ varannan människa har utan att det i någon större omfattning påverkar livskvaliteten. Men om jag skulle vilja delta i tävlingen så hade jag nog haft en hyfsad chans till framträdande placering, för  min ME i sig innebär ju en stor mängd symtom av olika slag som även kan diagnostiseras i sin enskildhet. Som ortostatisk intolerans, muskelsvaghet, minnesstörning, muskelkramp, hjärtklappning med resp. utan rytmstörning, dyspné, spänningshuvudvärk, muskelvärk med mera med mera. Dessutom lider jag bl a av myopi med diagnoskod H 52.1 samt till och från av unguis incarnatus som har koden L 60.0. Ja alltså, det betyder att jag är närsynt och får nageltrång emellanåt 😉. Men det brukar jag liksom inte rabbla upp eller ö h t nämna i sammanhang där det inte är relevant. Jag kanske borde börja? Men nej ... Vissa tävlingar vill jag inte delta i och ännu mindre vinna.

På tal om att vinna, på slöa söndagar kollar jag ofta på My Lottery Dreamhome på TV. Precis som programmets titel antyder handlar det om personer som vunnit rejält med pengar och som nu letar nytt hem och jag tycker det är lite uppfriskande att många verkar vara ganska sansade i sina krav och förväntningar ändå utifrån hur stora summor de ändå vunnit. Men något som slagit mig är hur många det är som önskar köpa hus som är färdigmöblerade, alltså med de möbler som finns när de kollar på det. Det känns främmande för mig, möjligen att jag gärna skulle vilja ha vissa saker som passar bra där de står men hela rubbet? Näe ... Sannolikheten att möbleringen motsvarar min smak och mina behov känns liten, och visst kan man byta bort nån sak i taget pö om pö när man känt in sig liksom men hade jag fått översvämning på mitt bankkonto hade jag ju haft råd att bygga upp mitt hem så som jag önskar det ändå ... Tror hellre jag haft lite för lite möbler i början om jag nu köpt större boende än jag hade innan och sen fyllt på efter hand än att börja med något som inte alls vore personligt. Jag lär aldrig hamna i det läget så det kan ju kvitta egentligen vad jag tror jag gjort 😊, men att köpa ett färdigmöblerat hus känns i alla fall inte lockande. 

Vad som känns lockande just nu är att krypa ner under täcket och stanna där resten av dagen. Men nej, så ska det inte bli. I stället ska jag stiga upp, byta pyjamasen mot vanliga kläder, stoppa i mig lite mat och köra ner till havet och tanka lite energi inför kvällens fotbollstittande. Kanske fånga en och annan Pokémon under tiden.

"När man glömmer ...

 ... att man gömt en chokladbit under täcket kan det hända att man behöver gå upp i ottan och tvätta." /Aktuellt Johansson-ordspråk.

Och tvätta är något min kropp inte tycker om. Att slänga in det smutsiga i tvättmaskinen är väl inget megastort problem, men sen ska den rena fuktiga och dubbelt så tunga tvätten förflyttas från tvättmaskinen till torktumlaren resp. galgar och torkstänger. Och inte nog med det, den så småningom torra tvätten ska sen plockas ur tumlaren, tas omhand och vikas någorlunda snyggt. Min rygg, min nacke, mina axlar och mina händer och armar gillar det absolut inte. Från den positiva sidan så vet jag i alla fall varför min nacke smärtar som fasiken just nu. Men jag har verkligen förståelse för Homer, på riktigt.

På tal om något helt annat så kan jag för den som inte har koll meddela att på söndag är det 5 veckor till 1 advent. Och 5 veckor är ungefär den tid min hemkörda glögg ska jäsa. Den klipske inser då att det rimligen är hög tid att sätta årets brygd ... men jag har faktiskt såpass mycket kvar från förra året att det inte är någon större brådska. Dessutom blir inte den årliga stora julfesten av p g a den där dumma pandemin ni vet så det kommer inte att behövas lika mycket som vanligt. I stället kan det vänta tills maken kan hjälpa mig. Jag kan berätta och instruera och han utföra och röra ihop, men jag givetvis ta åt mig äran för det goda slutresultatet.

På tal om advent så frågade jag sonen om han känner att han växt ifrån det där med chokladkalender. För några år sedan sa han att han gjort det bara för att ångra sig i sista stund 😉, nu insåg han att nix, han har inte växt ifrån det MEN han vill inte att jag köper med My Little Pony eller Barbie som motiv 😊 som jag gjort något år utan det ska vara ett vanlig julmotiv. Kräsen unge det där. Jag kan i alla fall ta på mig ansvaret för inköpet av den där kalendern, maken har i uppdrag fixa lego-kalendern som kostar typ 25 gånger så mycket. Ibland är det synd att vi har gemensam ekonomi 😂. 

Well, nästa helg är det ju en annan högtid. Halloween. Det är inget vi har för vana att fira här hemma alls, vi Halloweenpyntar inte huset och eventuella påringare blir inte direkt rika på godis via vårt hus om man säger så. Men en god vän älskar Halloween och brukar ha en fest med angivet tema för klädseln, och de festerna brukar vi delta i och ha trevligt på. Halloweenfester i slutet sällskap har jag inga problem med även om jag inte skulle anordna någon själv, inte heller trick-or-treatande hos de man vet uppskattar det, det är att blanda in alla möjliga människor och deras hem i sitt firande som jag har svårt för. I alla fall, i år var det länge osäkert om det skulle bli nåt hos vännen eller ej, av anledningar ni säkert förstår, men till slut bjöds det in till ett mer småskaligt och corona-anpassat umgänge. Med valfri utklädning p g a den korta förberedelsetiden, och jag ska delvis återvinna lite från tidigare år och delvis ha nåt jag kan använda annars också. Om leveransen kommer i tid. Annars får jag väl leka att temat är skräck och gå naken.

Och under den där tiden som gått ...

 ... sen mitt tidigare inlägg den 14 september, vad har jag pysslat med då? "Inte mycket" är den spontana korta svaret. Men redan där kan ju inte blogginlägget sluta, det vore lite väl snålt även för denna blogg. Så here goes ...

🎳 Jag har faktiskt spelat bowling två gånger. En gång mer än planen egentligen var, en gång mer än jag borde. Igår trodde jag på riktigt att min kropp till slut gett upp helt och hållet, att nu var sängen min enda vistelseplats för resten av livet. Herrejävlar så ont jag hade och dessutom på andra sätt och andra ställen än jag normalt har vid extra smärtpåslag. Även på andra sätt slog kroppen helt bakut och jag trodde jag satt min sista potatis. Men, jag verkar ha målat fan på väggen lite väl tidigt igen. Idag har jag fortfarande inte varit kapabel att göra nåt mer än att umgås lite med datorn till och från och käka maxdos med piller, men jag har inte mer ont än att jag kan andas hyfsat och byta position i sängen utan att producera läten som får fönsterrutorna hos grannen att skaka.

🦟 Jag har blivit varse att myggen inte riktigt kastat in handduken än utan förra veckan roade sig med att bita mig på nätterna. Kli kli kli, aj aj aj, suck suck suck!

😋 Jag har använt presentkortet jag fick av goda vänner efter att jag fyllde 45 genom att äta middag ute ihop med maken. Av en slump stötte vi sen ihop med just de vännerna och två till så jag fick lite socialt behov tillfredsställt också. 

📞 Jag har, med nöd och näppe, överlevt två telefonsamtal med Försäkringskassan gällande min del av merarbetet för sonen (som vi får omvårdnadsbidrag för). Vad som ursprungligen var tänkt som ett samtal blev två med fyra dagars mellanrum och ändå fick vi styra om och ändra taktik eftersom jag helt enkelt inte fixade mer. Nu har jag drygt en vecka kvar på mig att lämna eventuella synpunkter på en skriftlig sammanställning, jag har redan fått be om förlängd tid en gång (och det var inga problem att få).

💓 Jag, eller vi, har haft gäster i form av vänner vi inte haft möjlighet att snacka skit med på länge. Det tog vi igen nu kan man säga 😉. 

🎅 Och sist men inte minst: jag har börjat fundera över årets julklappar ...

Tiden går, och går.

Och vare sig vi vill eller ej blir vi alla äldre. Därför är det ju heller inte helt konstigt att de idoler och förebilder vi har kvar sen vi var unga så smått börjar falla ifrån, jag menar en del av dem var ju "gamla" redan när man själv knappt var torr bakom öronen. Men, en del går också aldeles för tidigt. Nu har även gitarrhjälten Eddie Van Halen förlorat kampen mot cancern, endast 65 år gammal. 

En av mina favoritlåtar med Van Halen är denna, Right Now, här i en live-version från 2006. Jag kan inte låta bli att le när jag ser klippet, dels så är Eddies karaktäristiska leende smittsamt och energin på scen likaså. Men det är också t ex lite udda med en rocktrummis (tillika Eddies bror Alex) i nackkrage 😊. Basisten Michael Anthonys hockeyfrilla gick minsann inte av för hackor. Och Sammy Hagar ... vilken jäkla pipa han hade (och har fortfarande, mig veterligen).

De flesta av mina favoritlåtar med Van Halen är från tiden med just Sammy Hagar som sångare. Ett av undantagen är Panama, här i ett framträdande från 2015. David Lee Roth är tillbaka vid mikrofonen, och vid basen återfinns Eddie Van Halens son Wolfgang som tog plats i gruppen efter att Michael Anthony fick lämna.

Det känns futtigt men ... Vila i frid i rockhimlen Eddie.

Man ska hålla vad man lovar.

 Så här kommer lite mer från min helg.

Resan tar som sagt vanligen knappt 2 h med bil enkel väg. Men för att orka behövs det för min del ett helt gäng pauser och dessutom energipåfyllnad i form av mat och dryck. För att minska frestelsen att köpa godis eller nåt på t ex hamburgerhaken hade jag förberett matsäck för både dit- och hemresa. Det blev bl a pannkakor, frukt och nötter samt smoothie, och jag klarade att hålla mig ifrån övriga frestelser. Bra va?

På vägen upp tog jag en liten extra omväg för att checka av en sak på min bucket list:

27 september färdades Metallica i sin turnébuss i södra Sverige på väg från en konsert i Solnahallen i Stockholm. Basisten Cliff Burton, 24 år låg och sov när bussen välte och voltade ut i en åker i närheten av Dörarp nära Ljungby i Småland. Cliff slungades ur bussen genom ett fönster, klämdes fast under den och avled. Övriga bandmedlemmar klarade sig oskadda, så även chauffören som initialt misstänktes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men senare friades. 

Vid olycksplatsen uppfördes en minnessten som senare flyttades några hundra meter för att vara mer lättillgänglig. På stenen står bl a Cannot the kingdom of salvation take me home som är en strof från Metallicas låt To live is to die. Den är hämtad från albumet ... And justice for all som av många ses som en hyllning till Cliff och som också i texterna innehåller delar av dikter han skrev. 

Skulle någon av er vara sugen på att besöka platsen är koordinaterna att slå in på GPSen som följer:
57°00'01.4"N 14°00'08.9"E 

Det visste jag dock inte då ;) utan hade turen att Cliff Burton Memorial Plate fanns på Google Maps.

Efter att alltså till slut efter alla år ha besökt denna för många fans nästan heliga plats styrde jag mot Markaryds utkant, ute på vischan, och anlände lagom till välkomstdrink och tilltugg. Eller tja, tilltugget hade jag med mig så de andra hade inget annat val än att vänta 😉.

Därefter väntade middag som värdinnan slavat med halva dagen 😀.

Allt snack vi sysslade med kan ju inte återges i bilder, ni får bara lita på mitt ord att inte en enda sekund var tyst. Stundtals fick vi sällskap av hunden som enligt uppgift gärna tyr sig till udda människor, så jag bör väl inte förvånas över att hon kom till mig i soffan 😂.

 

Eftersom vi var så upptagna med att prata höll vi nästan på att glömma desserten, ostbrickan och snacksen som till slut fick komma fram nästan samtidigt.

Vid midnatt fick jag kasta in handduken och gå och lägga mig, de andra stannade uppe ett litet tag till. På förmiddagen tog de sig en runda i skogen och bl a plockade svamp...

... då låg jag fortfarande kvar och försökte ladda batteriet inför den kommande hemresan. Vid lunchtid orkade jag mig upp och käkade frukost med grön skön utsikt.

Ytterligare någon timmes snackande blev det innan jag styrde kosan hemåt igen. Drygt 4 h efter att Sally, ja min bil alltså, rullat ut från den småländska myllan kunde jag slänga mig i min egen säng. Trött som ett ålderdomshem på valium, men fylld med en inre energi och värme.

Först, en liten historielektion.

Internet är enligt en teknisk definition flera fysiska datornätverk som sammankopplas via enheter som kallas routrar. Föregångaren till dagens Internet hette Arpanet och var resultatet av ett militärt forskningsprojekt i USA. Första meddelandet mellan människor sändes via Arpanet 1969, och första e-postmeddelandet skickades 1971. Flera nätverkssystem konkurrerade under åren som följde med Internet, men skapandet av standarderna HTML och HTTP varvid den första webbsidan några år sedan kom att skapas, var avgörande för dess genomslag 1989.

Internet slog igenom på allvar i Sverige i mitten av 90-talet, och vi kan nog alla minnas ljudet av de dial-up-modem man anslöt sig med via telefonnätet. Och även minnas irritationen över att ingen då kunde nå en på telefon. Om ni INTE skulle minnas ljudet så kan ni få en påminnelse:

Bredbandsuppkopplingar, alltså fasta uppkopplingar i stället för uppringda förbindelser, slog igenom i början av 2000-talet och gav kommunikationen en lägre kostnad och högre hastighet. Den utvecklingen har stor del i att Internet idag har en så stor roll som allmännyttig bastjänst i samhället.

Ja i korta drag alltså. Alla tekniska begrepp och förkortningar som jag har noll koll på har uteslutits 😊. Slut på historielektionen.

Jag och Peter gifte oss i augusti 1989. Vi kände oss redo för barn och efter några månader var jag gravid. Vi hann vara lyckliga över det i ca 4 veckor innan missfallet, det första gemensamma av flera, var ett faktum. I samband med det hamnade jag i sökandet efter någon att bolla det jag upplevt med på ett Internetforum som hette Föräldrakanalen, och där fick jag snart tips om ett annat forum som hette föräldraNätet. Där fastnade jag för den ganska höga aktiviteten av blandad art. När de som styrde och ställde på forumet gjorde en del av oss missnöjda med hur saker och ting funkade så skapades en maillinglista dit en brokig skara från hela landet sökte sig. Några var öppna med vem de var bakom sitt alias, några var mer hemlighetsfulla, och både högt och lågt diskuterades och ventilerades. Några av oss kom att skapa särskilda band som sträckte sig utanför mailinglistan, och som sträcker sig utanför den facebookgrupp som numera ersatt listan. Flera har blivit goda vänner till mig, och en blev t o m sonens fadder när han kom till oss för snart 16 år sedan. föräldraNätet, som sedan blev Allt för föräldrar, är förresten idag dock starkt utrotningshotat och de flesta av oss har inte varit aktiva där på många år utan nöjer oss med att bli nostalgiska över minnena. 

För tre år sedan samlades fyra av oss för en liten husmorssemester, och i helgen som gick var det dags igen. Och precis som förra gången vi strålade samman så kändes allt så otvunget, så naturligt, så avslappnat. Jag tror också vi kan ha slagit världsrekordet i att avhandla flest ämnen under 24 h. Vi snackade så mycket att vi nästan glömde ta fram både dessert och "gottebord". Vi pratade om våra barn, våra relationer, våra upplevelser, våra tankar och åsikter. Det var allvar och det var skämt, det var högt och det var lågt, goda minnen och inte fullt så goda sådana. Och inte minst stor respekt för våra olikheter. En viktig träff för oss alla fyra, på lite olika sätt ...

Det var långt ifrån självklart att jag skulle kunna komma iväg. Men med en kombination av bra förberedelser och en del tur gick det vägen. En resa som enkel väg tar knappt 2 h om man kör direkt tog mer än det dubbla för mig p g a täta och ganska rejäla pauser, längre än en halvtimme i sträck är ingen höjdare numera. Jag hade kunnat ta tåget och bli upphämtad där, men då hade jag varit tvungen att bära/lyfta min packning betydligt mer vilket vore en stor utmaning i sig. Och jag hade heller inte kunnat ta allt i min takt, eller göra den avstickare jag nu gjorde på vägen upp (mer om det i senare inlägg). Så att köra själv var trots allt det bästa alternativet. Resan och umgänget lär sätta spår i kropp och knopp ett tag framöver, kommer jag upp ur sängen ö h t idag är det en stor prestation, och jag kunde inte heller hänga med på allt de andra tog sig för. Men helger som denna hjälper mig att inte gräva ner mig och ge upp, att inte kapitulera inför min kropps dumheter. Dumheter som jag för den delen antagligen inte förstått vad de var för några heller om det inte vore för Internet.

Så tja, jag vill väl tacka för att Internet finns 😊. Utan det hade jag inte känt dessa olika, starka och roliga kvinnor. 

Lite mer om vad jag/vi egentligen pysslade med kommer i senare inlägg. Nu ska jag skrapa ihop den lilla ork jag har, ta mig ut i köket och fixa någonting att äta. Det blir väl något i stil med soppa som värms i micron eller en smoothie kanske. Bättre än inget, och bättre än det jag egentligen är sugen på att stoppa i mig. Say no more.

Aktivitetsförmåga kontra arbetsförmåga.

Inte samma sak, nej. Arbetsförmåga är en term inom sjukförsäkringen som omfattar just arbete eller annan sysselsättning för försörjning. Aktivitetsförmåga innefattar typ allt, inkl. att tillgodose basala behov i vardagen. Begreppsförvirringen är dock påtaglig, och det blir inte direkt bättre av att den försäkringsmedicinska utredning Försäkringskassan kan beställa från regionerna för personer som söker ersättning från just sjukförsäkringen benämns aktivitetsförmågeutredning (AFU). Trots att det alltså i regelverket trycks på att det är arbetsförmågan som avgör rätten till ersättningen, ibland uttryckt "aktivitetsförmåga i förhållande till arbete" för att snurra till det lite extra. 

ME (Myalgisk Encefalomyelit) kan man ha i olika svårighetsgrad, vanligen beskrivet i fyra nivåer; mild, måttlig, svår och mycket svår. Nivåerna är inte knivskarpa och inte heller helt vedertagna men personer med mild ME anses ha en aktivitetsförmåga som är halverad jämfört med tidigare. Detta kan inte översättas till att de har en arbetsförmåga på 50%. Många kan fortfarande arbeta eller studera i större utsträckning än så och även utföra hushållssysslor t ex men det sker ofta på bekostnad av fritidssysselsättningar och social samvaro och lediga dagar går åt till återhämtning. Andra kan kan å sin sida arbeta mindre än 50% för att de inte har så mycket annat att skala bort och så att säga ta ut den minskade aktivitetsförmågan på. 

Att en annan person har en aktivitetsförmåga på några timmar om dagen kan på samma sätt inte översättas till en arbetsförmåga på 25%. Dels för att förmågan ofta är uppdelad på korta stunder spridda över dagen och dessutom ofta oförutsägbart varierande mellan olika dagar och veckor, och så fungerar ju inte den vanliga arbetsmarknaden, och dels måste man ju använda viss aktivitetsförmåga till andra saker än arbete. Basala saker som att äta, sköta sin personliga hygien o s v. Många kroniskt sjuka är också beroende av olika typer av rehabilitering för att inte försämras ytterligare. Så, förmågan räcker inte till även arbete. 

Svår ME definieras bl a  med att personen ligger till sängs större delen av dagen och bara klarar av lätta aktiviteter som att borsta tänderna och att äta. Personer med måttlig ME orkar bl a knappt lämna hemmet och behöver ofta sova under dagen. (Som sagt, det är inte knivskarpt och få stämmer in på precis varje del av definitionerna.) När jag diagnostiserades bedömdes jag ligga närmare svår än måttlig ME, numera bedömer jag själv åtminstone mitt normalläge som närmare måttlig. Jag kan ofta vara aktiv flera timmar per dag och ofta även lämna hemmet en stund, men den tid jag är hemma spenderas till större delen i sängen eller i vilofåtöljen. Jag kan bistå med väldigt lite och sporadiskt hushållsarbete, dammsugning är t ex helt uteslutet, en maskin tvätt kan resultera i en veckas stickningar, domningar och ökad muskel- och nervsmärta, en stunds pillande i trädgården leder ofta till att jag inte kan fokusera och tänka klart på ett bra tag och kan jag på egen hand fixa en hel middag mer avancerad än typ makaroner och färdiga köttbullar/vegobollar en dag i veckan är det att beteckna som en framgång. Mina aktiva timmar består dels av träning/rehabilitering för att inte försämras på lång sikt, dels av basala saker som hygien, mat, föräldraskapets ansvar o s v, och dels av att tillfredsställa en liten del av mitt behov av social interaktion. Saker som helt krasst inte kan väljas bort till förmån för arbete motsvarande tid. 

Men  visst hade jag mer än gärna blivit avlönad för att ta en promenad i snitt ett par gånger i veckan utan att i förväg kunna bestämma när, ge mitt barn nödvändig omsorg, tvätta håret en gång i veckan och duscha betydligt mer sällan än vad som vore önskvärt, författa ett blogginlägg var tionde dag eller så i snitt och se samma TV-program flera gånger om för att jag glömt sedan senast vad som hände för att i perioder inte ens kunna göra något av det jag nyss nämnde... så ser ni att en sådan tjänst är ledig så hojta! Jag har dock hittills inte hört talas om någon.

Nej jag har inte (hittills) blivit ifrågasatt av Försäkringskassan eller av någon person vars åsikt är viktig för mig. Men jag kom att tänka på det här, skillnaden mellan aktivitetsförmåga och arbetsförmåga och sammanblandningen av de båda, när jag var ute och gick härom dagen. 

På tal om aktivitet då så är klockan just nu i denna stund kvart i ett, jag har varit vaken i 6½ h och har förrutom att skriva detta förmått göra följande: hälla upp en smoothie i ett glas och dricka upp den och därefter skaka ihop tre ingredienser till en ny smoothie under 30 sekunder och ställt in i kylskåpet, tagit fram en burk tacofärs ur frysen som en del av dagens icke avancerade middag (tacosallad), stoppat in grillklubbor till sonen i ugnen, surfat runt en liten stund på Facebook och varit på toaletten två gånger. Mer än jag kunde under en hel dag när jag var som sämst. Övrig tid har spenderats halvliggande i sängen i halvt zombieläge. Tanken är att kunna ta en promenad i eftermiddag, en del av kategorin träning/rehabilitering. Jag har lite lång startsträcka bara 😏. 

Tjohooo vilket upplyftande och lättsamt inlägg det blev! Not. Men, livet är inte alltid upplyftande och lättsamt, och gudarna ska veta att jag ändå besparar er väldigt mycket tråkigheter här på bloggen. Som jag sagt innan så är dess innehåll inte direkt representativt för mitt liv, vem vill läsa (eller skriva) en blogg som till 90% handlar om ofrivillig inaktivitet och sängbundenhet, beklaganden och krämpor? Så, bara för att balansera upp det lite ...

Hörde ni om Nisse som gav sin vän hembrännaren en uppskattande klapp på axeln? Han fick en kamratlig dunk tillbaka!

Sommarens sista suck?

För drygt en vecka sedan kom det till slut ett för mig och många andra efterlängtat regn och efter några dagar med vått väder till och från hade även temperaturerna sjunkit till behagliga nivåer. Gräsmattan har återfått en grön färg, vattennivån i poolen är återställd om någon skulle vilja ta ett sensommardopp, regnvattentunnan är välfylld och fläkten i sovrummet har kunnat ta ledigt då temperaturen sjönk till en bit under 20 grader. Så sent som i lördags förmiddag kom ett väldig vått regn med inslag av åska (som vi skulle behövt en vecka tidigare) ... men sen blev det andra bullar! Resten av lördagen blev solig och varm, om än inte så het som under sommarens varmaste veckor, och gårdagen när sonens födelsedagsfirande del 2 av 3 gick av stapeln var det perfekt väder att sitta ute. 

Tyvärr verkade både flugor och getingar tycka detsamma  ...

Födelsedagsfirande del 2 av 3 skrev jag. Del 1, på hans 17-årsdag i fredags, bestod av middag på indisk restaurang. Vi fick vänta länge på maten, det var nog en av deras mest intensiva kvällar med många take away-beställningar och hemleveranser men även fullt i själva restaurangen just den tid vi skulle äta, och när den väl kom in slök grabben sin tandoorikyckling i en rasande fart. Det är synd att vi inte lyckas få den ens i närheten av lika god hemma med tanke på hur få rätter han gillar, men man kanske kan hitta utrymme i budgeten att beställa hem det nån gång då och då.

Väntan på maten var ändå lätt att stå ut med då vi hamnade bredvid ett sällskap jag delvis känner och sonen lyckades också hitta ett gemensamt intresse med en av dem, nämligen skräckfilmer 😉. Vi fick så lite trevliga samtal i väntan på käket och det är ju inte fy skam.

Del 3 då? Jo den blir på lördag om inte nåt elakt virus eller annat kommer i vägen. Då kommer våra små gudbarn med päron, de kunde inte igår för att det yngsta av de där barnen fyllde år igår. Och henne firade vi i lördags. Ja ni hör (OK, läser) att det har varit en med Jennie-mått mätt ganska innehållsrik helg som också rymde bl a en lätt stukning av fot och bevittnande av både bowling och fotboll. Och även om jag överlät mycket av fixet här hemma till maken  och faktiskt var rätt snäll mot kroppen under förutsättningarna så fick jag skäll av den igår. Jag kan knappt säga hejdå vill våra gäster förrän ryggmusklerna på höger sida började krampa väldigt smärtsamt, och sen smittade det av sig på fötterna, på musklerna kring halsen och på resten av ryggen  Sen några timmar tillbaka har den plågan dock hållt sig borta och jag tänker mig att återgå till planen: att försöka komma igång med promenaderna igen. Det var ett bra tag sedan jag ens kände att det var lönt att försöka, typ en månad, . Men nu jäklar! Hoppas jag.

Idag håller det soliga och hyfsat varma vädret i sig. Ja alltså då snackar jag inte om 25-30 grader utan snarare runt 20 vilket är helt okej för min del. Prognosen säger att det kan bli ett par sådana här sensommardagar till innan hösten knackar på dörren igen. Jag har i alla fall förberett mig för den och för de mörkare kvällarna genom att få upp några av alla de ljusslingor jag har i min ägo. Jag är redo!

Tillbaka till rutinerna?

Nja alltså det tar allt ett tag det där, i synnerhet för sonen som p g a distansundervisningen inte behövt ge sig iväg hemifrån på morgonen på ca 5 månader och under sommarlovet sovit nästan till lunch de flesta dagarna.  Lägg där till väldigt heta nätter som påverkat hela familjen, alltså även sonen som tidigare varit tämligen obrydd över det där med värme. Natten till igår sov vi t ex i princip inte alls, vilket innebar att en 17-åring och en 45-åring låg däckade i soffan resp. sängen här igår eftermiddags. Men inatt blev det hyfsat med sömn för oss alla tre och sonen var på bra humör nu när han kom hem från skolan. Det finns lite hopp 😊. 

Den där sommaren som alltså enligt många var slut redan i början av juli har nu bjudit på höga temperaturer i typ tre veckor och mycket sol. Igår var det för första gången på länge betydande molnighet på dagen, även om det var varmt ändå. Men som kanske enda plats i Skåne fick vi varken en enda regndroppe eller en enda åskknall. Från maken som jobbar i södra Malmö fick jag rapport om åska och i Lund regnade det så kraftigt att larm sattes igång, men här var det alltså absolut ingenting. Idag är det återigen mulet och något svalare än igår. 

(Edit: inlägget påbörjades på eftermiddagen. Nu är det kväll och i skrivande stund regnar det härligt!)

Om tiden sedan senaste inlägget vore en drink skulle den bestått av ungefär en del poolbad, en del strandhäng och två delar inomhusvistelse i skydd undan värsta värmen uppfyllt med rikligt med sängliggande och en skvätt socialt umgänge. Det sociala umgänget bestod främst av den årliga Kick-Offen med bowlingklubben, en Kick-Off som fick avbrytas tidigare än tänkt för vår del p g a ... tja, familjeomständigheter kan man säga... men tills dess hade vi himla trevligt även om jag hade en av mina mest smärtfyllda dagar på länge. Nej det syns nog inte på bilden, jag har blivit rätt bra på skådespeleri.

Någon mer träning/motion har det definitivt inte blivit under denna tiden heller, om inte jagandet av flugor räknas då. Jag har varit glad om jag ens klarat ta en runda på affär'n ... Men nu när vädret verkar bli svalare och luften friskare blir förutsättningarna för lite nya promenader och cykelturer framöver godare efter att jag inte ens haft en tanke på att försöka på länge. 

Tanken var att detta blogginlägg skulle bli ett hyfsat långt sådant innehållandes tankar kring hur livet bjuder på skruvade bollar och berg- och dalbanor och lite extra om de utmaningar familjer med barn med funktionsnedsättningar kan ställas inför, men hjärnan tog slut fortare än kvickt och det blev ett kort inlägg om nästan ingenting istället. Kanske en annan gång? Nu ska jag glo på Dr Pimplepopper 😃.

Semestern är slut - nu börjar semestern.

Mitt senaste blogginlägg skrev jag på makens första semesterdag, eller första på hans "långa" semester i alla fall. Nu har han börjat jobba igen och jag skriver på nytt. Då kan man ju, i brist på annat, fundera över ett eventuellt samband. Är det så att jag tack vare makens ledighet har haft en massa trevligheter för mig och inte haft tid att tänka på bloggen? Eller är det snarare så att hans ledighet och närvaro har gjort mig extra trött så att energin inte funnits men nu får JAG semester och har orken igen? Hmm, man kanske gör bäst i att låta den frågan förbli obesvarad ...

Så, what's new? 

Det där höst- och vintervädret folk snackar om har jag inte sett mycket av i alla fall. Mitt minne lämnar en del att önska så jag kikade lite bakåt med hjälp av facebook och instagram, och jag påmindes om ett rejält skyfall för drygt 2 veckor sedan och lite mer normalt regn vid några andra tillfällen. Men långbyxor har inte behövts under hela tiden, så temperaturen har inte varit så väldigt låg, och det har varit en hel del strandväder och sol. Inte bara senaste veckan, varav helgen och måndagen var riktigt heta. Så "det var den sommaren det" som många sa i början av juni var mycket riktigt inkorrekt 😉.

Kroppen då? Jo den haft sina ljusa dagar och sina betydligt mörkare. En av de ljusa dagarna bjöd på hittills längsta turen med Sixten von Elcykel, en sväng till Beddingestrand tillsammans med pappa. 1½ mil, därefter glasspaus och sen 1½ mil (faktiskt) hem igen. Två dagar tidigare trampade jag själv 1,6 mil som uppvärmning inför fotbollstittande. Stundtals naiv och blåögd som jag kan vara tänkte jag då testa en vecka med cykling varannan dag, i stället för mitt vanliga mål om promenad varannan dag. Men det smög såklart sig, Beddingeturen blev den veckans sista och Sixten har inte rullat en meter sedan dess. Om jag ångrar mig? Nope! De mörkare dagarna har i flera fall bestått av sängliggande ca 23½ h/dygn p g a noll kraft i kroppen, andra av rikliga nervsmärtor och muskelkramper som tagit så mycket kraft att hantera att hjärnan inte funkat alls. Man kan säga att livet både givit och tagit den senaste tiden, ungefär som vanligt alltså.

En av höjdpunkterna var härom veckan när vi hade fina vänner på besök. Det var första umgänget med någon utanför familjen på 5 veckor för min del, mycket av pandemi-skäl. Vädret var snällt mot oss, om än lite varmt för min smak i början, och vi satt ute hela kvällen och natten och snackade mycket skit och lite allvar. Visst ser vi städade och lugna ut? Ibland.

Dagen efter ovanstående höjdpunkt firade vi 22-årig bröllopsdag med bl a årets första bad i havet. Sedan dess har det alltså blivit en hel del till, både tillsammans och för mig ensam, men då 1 augusti blev alltså premiären, innan dess hade enbart poolen nyttjats. Efter strandbesöket var vi inte direkt pigga och bröllopsdagsmiddagen blev nåt så helfestligt som alkoholfritt bubbel och hämtpizza. Romantiskt, visst?

En annan sak som kan vara värd att blogga om är vår Tour of Skåne 2020 i slutet av förra veckan, men det får bli i ett separat inlägg senare. Nu ska jag försöka orka stoppa in korv i ugnen så sonen har nåt att värma och äta när han kommer hem ikväll. Han har nämligen till slut börjat umgås med andra ungdomar och är inte hemma när det vankas middag för oss andra två. Javisst, plötsligt händer det!! Men det var det där med ork ... det är trots allt typ 10 meter från sängen ut i köket. 

Men i alla fall, nu vet ni att jag lever även om jag håller på att smälta bort i värmen och för andra dagen i rad gömmer mig för solen inomhus. Hoppas ni som gillar när det är varmt har kunnat njuta ordentligt!