Varning för gnäll!

Jag hatar att ha ont. Hatar hatar hatar! Handjäveln, den som INTE snart ska opereras tyvärr, är återigen så elak mot mig att jag dagdrömmer om amputation. Där fick jag för att jag var duktig och följde rekommendationen om en paus i behandlingen. Jag blir grinig som fasen när jag är hungrig, men när jag går och har ont typ hela tiden, särskilt som nu när jag till slut emellanåt känner att det påverkar min förmåga att göra ett så bra jobb som jag vill göra... ja då är Gunilla Persson en fröjd i jämförelse! Jag lovar!
Men, maxdos eller t o m över maxdos av diklofenak och paracetamol i kombo så ska det väl lägga sig lite igen... Hoppas jag.

På fredag kväll hoppas jag i alla fall kunna koppla bort de där dumheterna, för då är det äntligen Champions of Rock igen! Förberedelserna har redan börjat i form av att outfiten är utprovad och nerpackad. Den ska med till jobbet imorron, för på fredag tar jag mig dit utan bil eftersom Peter hämtar upp mig efter att jag slutat och bytt om.

På tal om jobbet så tycker jag man ska lagstifta om en ny form av ledighet. Med betalning, eftersom energin man kan få kommer arbetet till nytta. Man borde ha rätt till sport-på-TV-ledighet. Som imorron t ex, får jag vara ledig under stafetten och det blir svenskt guld så kommer jag i rena lyckoruset att jobba dubbelt så effektivt efteråt. Jag lovar! Och blir det norskt guld... så lär jag jobba trippelt så effektivt med irritation, sorg eller ilska som drivkraft. Vad har cheferna att förlora? Och vilket parti kan tänka sig att driva denna viktiga fråga?

EFIT lördag 21 februari.

Det var länge sedan men nu är den här igen. EFITen. D v s Ett Foto I Timmen. Vid intresse, 

läs mer HÄR.

EFIT-dagen började för mig halv nio då ankan kom in och sa god morgon och ville ha frukost. 

Själv hade jag motvilligt varit vaken sedan halv sju.

Halv tio var jag ganska bekymrad över mina kesoplättar då smeten blev mycket lösare 

än vanligt. Men jag kan lugna er, de blev bra till slut. Perfekt frukost ihop med lite bär.

Halv elva åkte jag skidor.

Eller... åka - titta... sak samma.

Halv tolv försökte jag lura mig själv att jag var pigg och redo för att åka till Malmö med sonen.

Halv ett ägnade jag och sonen oss åt lite industrispionage på makens jobb. Denna bilden 

av lite industriavfall får illustrera detta.

Halv två startade sonens och min lunchdate. Han hade beställt indiskt, 

så indiskt det blev.

Två stora tandoorikycklingklubbor var en för mycket för sonen som tog med sig den andra hem. 

Så var hans middag också fixad!

Herregud förresten så många matställen det finns i Malmö som jag aldrig hört talas om. 

När jag jobbade där hade jag i alla fall liiiite koll men nu är jag helt lost. Av menyerna att 

döma finns det i alla fall mycket att välja mellan för mig som vegetarian.

Halv fyra var vi åter i Trelleholla och träffade bl a dessa "pratande" aporna.

Innan vi lämnade Malmö hann vi också köpa lite nya fräscha blommor. Här halv fem 

arrangerade jag de nya och tog hand om det som gick att spara från de gamla.

Detta är vad som fortfarande har lite liv i sig av förra omgången tulpaner, men de sjunger 

på sista versen.

Middag halv sju. Indiskt till lunch och pasta till middag - säg inte att jag inte 

varierar mig!

Halv åtta beslöt vi att dissa Melodifestivalen igen och spela spel i stället.

Det var INTE jag som satte ett grönt ljus bland de vita!! Men det var jag som plockade fram 

de bruna. Har estetiken ändå förstörts kan vi lika gärna fortsätta och bränna ner lite udda ljus.

Ungefär timmen senare satt ett litet kvällsmål fint.

Maken har en funktion på sin mobilkamera som bygger på att man ska le. Och man måste 

le med tänderna synliga, det räcker inte att mungiporna lyfter sig ;-) Och då kan det bli såhär 

när man testar:

Sen blev det inte mer!! Sängen kallade och därifrån får ni inga foton. Nä-ä!

Den där Murphy...

... kan väl ta och kamma sig!
Efter en vecka med ganska bra nätter vad gäller sonens sömn och makens snarkningar så borde jag vara ganska utvilad. Men icke, nehejdå, då ska i stället en enerverande rethosta förstöra min nattsömn. Håhå jaja... Men, det finns som vanligt de som har det värre och som skulle ge vad som helst för att kunna snitta på ca 4 h/natt så jag ska väl vara tyst.

Förresten: Nobelpriset i medicin till den som kan göra en effektiv, biverkningsfri och icke-äcklig medicin mot just torr rethosta! Om jag får bestämma. Vilket jag tyvärr inte lär få...

Syster Claus, min date på vårdcentralen, och hans sjuksköterskeelev Jennifer (tror jag) gav mig två huvudtips för att lyckas bli kry. Nummer 1 var: stanna hemma och vila! Men det är tyvärr inget alternativ just nu (har i o f s VABat en del i veckan vilket är lite lugnt för kroppen, dock ej för knoppen). Nummer 2 var: drick varm dryck! Och DET har jag lyckats lyda idag. Både varm choklad och Irish Coffee har jag lyckats få i mig. Jag tror det var så'nt de menade...

Imorron ska jag FÖRSÖKA komma ihåg den första EFITen på länge. Alltså Ett Foto I Timmen. Men jag vågar inte lova något, minnet kan svika mig. Igen... Ang EFIT, läs mer här: www.ettfotoitimmen.se 

Nope!

Jag har inte orkat se Delfinal 1 i årets Melodifestival än. Any day now... Kanske. Jag såg dock ca 20 sekunder av varje bidrag när det begav sig och minns bl a att jag dels inte tyckte att nåt var särskilt bra och dels kände att Jessicas låt var otroligt lik en annan låt som jag inte kan komma på vilken det är. Hört det förrut?

I stället för mello-blogg blir det matblogg. Kesoplättar, låter det äckligt nyttigt? Kanske det, men äckligt är det sista det är. Ursprungliga receptet är från en lchf-blogg men det är ju inte förbjudet för icke-lchf:are att följa sådana recept ;-). Som sådan, icke-lchf:are alltså, bytte jag kokosfett (örk!) mot vanligt smör och rasolja. I övrigt är receptet samma. Kolhydratsnålt blir det. Och mer mättande än det ser ut. Testa!


Mixa 100 g cottage cheese (alltså keso eller liknande), ett ägg, en knapp msk fiberhusk och en liten gnutta salt med t ex stavmixer. Det blir en rätt tjock kladdig smet så använder man vanlig mixer kan det mesta fasta runt knivarna. Märkte jag... ;-) Forma 4 plättar, kanske 5 mm tjocka eller så, och stek dem på låg till medelhög värme i ½ tsk vardera av smör och rapsolja, ca 7-8 minuter per sida.

Jag har provat att äta dem precis som de är, med lite lite sötningsmedel på, med bär + lite lite sötningsmedel och med vispgrädde + bär. Gott alltihopa. Och gillar du inte keso ska du inte avskräckas, de varken smakar keso eller har den där gryniga konsistensen.

Min kostregistrerings-app får det till ca 216 kcal inkl matfettet för de 4 plättarna (13½ g fett, 2½ g kolhydrater och 20½ g protein).

 

Till helgen ska jag prova Risentas bönpasta. Jag har provat en annan sorts proteinpasta tidigare och den var... blä!! Nu har flera kollegor sagt att denna är god, så jag måste testa. Det vore toppen med samvetsfri pasta som jag antagligen inte överäter så lätt heller.

Rapport kommer!!

Jag förstår att ni undrat,klurat, funderat.

Kanske t o m oroat er. Ska det inte bli någon Melodifestivalrescension i år? Jodå, en slö dag får det bli idag så jag passar på att nyttja svt:s hemsida lite och här kommer så mina åsikter om gårdagens startfält.

1. Forever starts today (Linus Svenning). Lite mer pampighet tack! Låtens budskap går hem hos mig och den hade varit superbra med lite mer kraft i refrängen, ännu mer trummande och lite extra stråkar. Nu blev det rätt trist, vilket är synd... Låten i sig förtjänar bättre. Linus förtjänar bättre. Och scenkläderna är en historia för sig, det är okej med svart och enkelt men kom igen... Gud vad trist!

2. Där och då med dig (Emelie Irewald). Gäääsp! Platt låt, och en personlig utstrålning i klass med en fiskinnes. Fin röst, visst, men har man inget bättre att jobba med hjälper det inte ens om man så vore Helene Sjöholm.

3. Groupie (Samir & Viktor). Låttiteln skapar inte så höga förväntningar i förväg, inte "artisterna" heller. Det var nog tur, så slapp jag bli besviken. Ämnet ligger ju i tiden och det hade kunnat gjorts rätt kul med finess, men nä... Årets dagispopvinnare? Troligen. Jag lär inte få slippa höra det där: Åhoj ojoj ojoj oj oj oj....

4. If I was God for one day (Neverstore). Om jag var Gud för en dag hade jag fört in mer punkrock i Melodifestivalen. Och detta skulle då vara ett punkband så jag var rätt spänd. Men det började som en rätt blek Green Day-rip off. Bra refräng dock, så andra halvan av låten var helt okej. Till sångaren säger jag: mer kajal!

5. Nonetheless (Marie Bergman & Sanne Salomonsen). En av "tanterna" gillar jag, och en av dem... not so much... Ni får gissa vem som är vem ;-) Men jag tänkte att ställer de upp så bör det vara en ganska stark låt. Och den var väl okej... lite country-stuk sådär och lagom avskalat. Men jag saknar ändå nåt, något fattas, DET DÄR saknas. Vad nu det där är...

6. Möt mig i gamla stan (Magnus Carlsson). De två senaste gångerna Magnus varit med i Melodifestivalen har jag blivit besviken på låtarna, som att de siktat på "riktig gammaldags schlager" men misslyckats. Detta var lite lite bättre, kanske för att det var mer likt Alcazar-grejen fast på svenska då, men den lär knappast vinna finalen inte...

7. Don´t stop believing (Mariette). Mariette gillade jag i Idol och förväntade mig något som inte var så mainstream. Och redan från första tonen kändes det att Här har vi kvällens bästa låt! Ja kvällens bästa bidrag ut alla möjliga aspekter. Låten och artisten gifte sig fint med varandra och trots sin relativa enkelhet lyfte refrängen låten så som en bra Melodifestivallåt ska göra.

Fick jag bestämma skulle bidrag 4 och 7 gått direkt till final. Nu fick jag ju bara som jag ville till hälften, men man får väl vara glad för det lilla.

Vi får väl se om jag orkar kolla på deltävling 1 också så ni kan få expertkommentarer kring de bidragen också.

För en vecka sedan...

... skrev jag ett blogginlägg. Ett nattsvart dystert och uppgivet blogginlägg. Av någon anledning publicerade jag det aldrig.

Idag är jag trött, så oerhört trött, p g a en kombination av sömnbrist, fysisk smärta och den inre plågan av att se någon jag älskar må så dåligt och inte känna att jag kan hjälpa som jag önskar. Men jag ser inte nattsvart på tillvaron, snarare kvällsgrått vilket är ett fall framåt åtminstone. Mycket jobb och antagligen många tårar återstår innan livet blir dagsljust igen. Men jag ska nå dit. Vi ska nå dit. Tillsammans.

Av hänsyn till min familjs och andra närståendes integritet kan jag inte gå in så djupt på vad som försigår här, men att låtsas som ingenting hade också känts fel eftersom min sinnesstämning säkert kan göra avtryck i mina övriga skriverier också. Så, såhär får det bli.

Men någonting går faktiskt min väg just nu. Jag vågar knappt skriva det, det känns lite som att jinxa det, men here goes: VÅGEN går min väg. Just nu. Eller de senaste 6 veckorna snarare. Drygt 12 kg har jag gått ner sedan nyårsafton. Som ni kanske vet är det fortfarande lång väg kvar till en vikt som kan ses som normal, jag har kanske kommit en tredjedel, men man måste ju börja någonstanns. Ni vet kanske också att jag kommit en god bit på vägen förr men sen inte lyckats nå hela vägen till mål utan lagt på mig vikt igen, och det är mycket därför jag inte har skrivit om detta tidigare i år. Rädslan för Same procedure as every year, James! ungefär. Men nu känns det som att jag är mogen för att yppa det här. Och nu höll jag på att skriva att det får bära eller brista men nej, brista är inget alternativ. Det får fanimej vara slut på det här misshandlandet av min kropp! Jag fyller snart 40 och har förhoppningsvis halva livet framför mig, jag vill leva den halvan så bra jag kan.

Nåt helt annat: Efter drygt 4 år ska jag snart få återse en favorit. Peter Johansson! Ja inte den Peter Johansson jag råkar vara gift med, utan Peter Johansson med den gyllene strupen och stora Queen-intresset. Japp, den 27:e är det dags för Champions of Rock på Malmö Arena igen. Bl a såhär lät det senast det begav sig:


Det finns fortfarande biljetter kvar!

Och vips blev jag 12 år igen.

Efter att i söndags ha tagit det med facit i hand rätta beslutet att stanna hemma från jobbet på måndagen med min dubbelsidiga ögoninflammation och igentäppta bihålor så fick jag rådet att se på nån bra film. Jag hamnade genast i nostalgiträsket och började kolla på en film som jag och syrran kunde varenda replik till och såg minst 30 gånger typ 1987-88: Youngblood! Med en ung Patrick Swayze, en väldigt ung Rob Lowe och en Keanu Reeves fortfarande okänd för de allra flesta. Nu kunde jag väl inte riktigt alla replikerna, men många av dem ;-) Och många blickar och små gester.

Och vad "bra film" är kan väl diskuteras. Och denna är väl inte direkt nåt filmhistoriskt mästerverk och var knappast på tapeten att bli Oscarsnominerad, om man säger så. Men den fyllde sitt syfte då som "åh vad spännande det är och så snygg han är!!!"-film när jag var 12-13 och den fyllde sitt syfte som nostalgifilm nu. Samtidigt som ett par timmar till av tristess undveks.

Därefter blev jag sugen på Nu är det kört från ungefär samma era, med 2 x Corey (Feldman & Haim) och en ung Heather Graham, men kunde inte hitta den gratis utan att behöva registrera bankortet på nån tveksam sida... så jag fick klara mig utan. I stället började jag se Vänner på Viaplay, från första avsnittet. Nu är jag inne på säsong 3 :-) Men mycker mer kanske det inte blir, för imorron ska jag jobba igen. Nu är jag bara "normalförkyld" och ögonen tål dagsljus så jobb ska det bli och sen välbehövligt besök hos frissan.

Ögoninflammation förresten, finns det något sexigare? Denna synen mötte mig i spegeln i fredags:

Sen fick andra ögat också sin beskärda del och ett tag trodde jag aldrig det skulle bli bättre. Men till slut vände det och igår kväll såg personen i spegeln ut såhär:

Klar förbättring om ni frågar mig :-)

Nu har ju min kropp fler skavanker än så. Förrutom att den väger för mycket (vilket jag jobbar med, mer om det framöver hoppas jag) så har jag ju två dåliga händer. Efter lååååång väntan har jag nu äntligen kunnat stämma av med handkirurgen ang. vänsterhanden med försvagning, domningar och kramper. Kort sagt så antar man att ulnarisnerven är i kläm p g a en äldre skada och i vår någon gång planeras en operation av armbågen. Under själva ingreppet gör man ungefär samma sak som vid operation av karpaltunnelsyndrom men här handlar det om kubitaltunneln i armbågen. Mina besvär räknas som "medelsvåra" och oddsen för bra resultat av operationen är goda. Betydligt bättre än om man skulle vänta och besvären sedan blir riktigt svåra (i värsta fall betydande värk och klofingerfelställning).

Och så något kul: Jag ska sjunga gospel! Jag är anmäld och betald för vårens omgång av Du kan sjunga gospel i Malmö. Med Gabriel Forss. 10 rep och sedan konsert, åh vad det ska bli härligt! Det var aldeles för många år sedan...

Har sett ett par roliga komedier idag.

Ja något måste man ju göra på sin lediga dag när förkylningen Allan anfallit med stor kraft. Fast egentligen var det inga komedier på riktigt, utan inslag på TV-shop typ. Men nästan lika roliga.

Först en träningsmaskin som givetvis är bättre än alla andra på marknaden (det påstås ju inte om någon annan maskin, eller hur?), ger fantastisk allroundträning inkl. pulshöjande och svettig cardio. Så svettig att den smärta vackra och välsminkade kvinnan på filmen torkar sitt svett, från sin urringning... med en liten liten servettliknande sak... duttande och lätt ungefär som en "fin dam" försiktigt torkar bort en droppe te ur mungipan. Jag tror baske mig att lillfingret spretade också. Det är svårt att förklara med ord, men tro mig. Det såg urfjantigt ut.

Se'n en superstekpanna som ingenting kan fastna i. Inte ens smälta plastskedar eller kondenserad inkokt mölk. Låter ju bra. Kocken (med rejäl rondör för övrigt) som saluför pannan tillsammans med en prydlig smärt kvinna påpekar flera gånger hur sund matlagningen blir med denna pannan eftersom man inte behöver tillsätta olja eller smör och att den är toppen om man vill hålla vikten nere. Följt av att de dränker de stekta grönsakerna i honung (alltså _mycket_) och därefter poppar popcorn (utan tillsatt fett, fortfarande) som de sedan häller sockrig kolasås över, steker pannkaksliknande grejer som de strör florsocker över och serverar med både vispgrädde och socker-rik bärsås till och visar hur man gör vetebullar med vaniljkräm på ett perfekt sätt eftersom pannan ju inte behöver smörjas med olja eller smör. Hmm... ja det är uppenbart att det finns olika syn på vad sund och viktsmart matlagning är ;-)

Jag tror jag stannar här framför TVn och ser vilken kul film som kommer härnäst!

Jag har goda ursäkter faktiskt.

Jag har haft fullt upp hemma.
Jag har haft fullt upp på jobbet.
Jag var ledig så länge att det var tufft att komma igång igen.
Jag har inte bara en dåligt fungerande nerv i vänsterhanden utan nu också en trolig seninflammation i högran.
Med andra ord, att bloggen inte uppdaterats på två veckor är inget konstigt. Så det så!

Sedan senast har jag hunnit komma på plats 17 i T-Mixen tillsammans med maken trots den skadade handen, genomfört projekt Julfest 2014-15, fått röntgat nyss skadade hand, skolat in 2½ nya barn (kan man säga) på jobbet, varit arbetsledare när julen kastats ut, insett att jag faktiskt inte ska bowla just nu hur envis jag än är, inte handlat ett enda nytt klädesplagg, bara köpt tre nya smycken och detta för totalt 60 kr, samt provat en ny sorts vin. Ja plus några saker till.

Julfesten i år befolkades av 14 vuxna (eller ja, personer som uppnått myndig ålder) och 9 barn och kändes lyckad som vanligt. Största hotet var väderleken som kunde hindrat några av gästerna från att ta sig hit, men det löste sig och alla som tackat ja kom. Och hade de sedan inte kunnat ta sig hem vore det ingen större fara :-D

I ärendet kring vem som i smyg lånade min telefon, främst kameran i den då, har jag några huvudmisstänkta men ingen har hittills erkänt.

Idag däremot har jag gjort ganska så exakt ingenting. Maken visade sig igår kväll vara magsjuk, men nu på bättringsvägen, så jag och Simon håller oss så långt ifrån honom som möjligt. Förrutom en kort stunds frisk luft har det tagit sig uttryck i att jag mest slösurfat och zappat på TVn i sovrummet och sonen avancerat till sista svåra banan på något dataspel i arbetsrummet. Maken å sin sida har sedan igår haft TV-soffan under belägring.

Undrar vad kroppen tycker om man tar sig en snaps klorin?

Jag började skriva ett inlägg...

... i torsdags, men jag glömde bort det se'n. Synd om er, för nu går ni ju miste om informationen att vi inte åt pizza på stora pizza-ätar-dagen utan istället nyårsmatsrester...

och inte heller får ni nu ta del av de inte fullt lyckade fotona från nyårsfirandet.

Sorry! Så kan det gå.

Nu närmar det sig vanlig vardag igen. När jag gick på min ledighet kändes den så lång, men nu är det bara några få dagar kvar att vända tillbaka dygnet på (Good Luck Jennie!). Sonen verkar sova fortfarande, fast vi försökte få honom i säng i hyfsad tid igår. Jag får kanske gå in och kolla om han andas ö h t... 

Om en vecka är det dags för vår traditionsenliga julfest. Och SEN är julen slut! Nästan... Tjugondedag Knut dansar julen ut. Jag tillhör ju inte de där som plockar fram allt juligt i slutet av november och sen knappt kan vänta på att få kasta ut det igen så fort Benjamin Syrsa slutat sjunga.

Bokslut över 2014? Tja, det kan väl summeras med att det gått upp och ner. Som de flesta andra år alltså. Jobbigaste perioden var nog den som bestod av väntan på att dels bli av med tumören i mitt bröst och dels på att få veta om den var ofarlig (vilket den ju var), i tuff konkurrens med min djupa svacka i september ungefär där luften gick ur mig sådär som den gjort några gånger tidigare i mitt liv. Men aldrig tidigare har jag lyckats fylla på så bra och så snabbt igen med ny luft, ny energi, ny stabilitet, och det tar jag med mig som något positivt. Bästa perioden... ? Oj, vad svårt. Det är så lätt att fokusera på det som är dåligt och låta det som är bra hamna i skymundan. Men jag hade många härliga dagar under sommarsemestern, både med underbara vänner, med "bara" familjen och på helt egen hand. Och den där skaran av vänner har också fått nytt blod under året vilket jag är oerhört tacksam för.

2015 är året då jag fyller 40 och får fler semesterdagar ;-) 2015 är också året då vi, om vi håller ut till hösten ;-), firar 20 år som par. 2015 får hemskt gärna vara året då jag slutligen lyckas få en kropp jag känner mig hemma i, som jag tycker om och som fyller sin funktion tillfredsställande. 2015 får också utan protester från min sida göra mitt bankkonto fetare!