Varning för gnäll!

Jag hatar att ha ont. Hatar hatar hatar! Handjäveln, den som INTE snart ska opereras tyvärr, är återigen så elak mot mig att jag dagdrömmer om amputation. Där fick jag för att jag var duktig och följde rekommendationen om en paus i behandlingen. Jag blir grinig som fasen när jag är hungrig, men när jag går och har ont typ hela tiden, särskilt som nu när jag till slut emellanåt känner att det påverkar min förmåga att göra ett så bra jobb som jag vill göra... ja då är Gunilla Persson en fröjd i jämförelse! Jag lovar!
Men, maxdos eller t o m över maxdos av diklofenak och paracetamol i kombo så ska det väl lägga sig lite igen... Hoppas jag.

På fredag kväll hoppas jag i alla fall kunna koppla bort de där dumheterna, för då är det äntligen Champions of Rock igen! Förberedelserna har redan börjat i form av att outfiten är utprovad och nerpackad. Den ska med till jobbet imorron, för på fredag tar jag mig dit utan bil eftersom Peter hämtar upp mig efter att jag slutat och bytt om.

På tal om jobbet så tycker jag man ska lagstifta om en ny form av ledighet. Med betalning, eftersom energin man kan få kommer arbetet till nytta. Man borde ha rätt till sport-på-TV-ledighet. Som imorron t ex, får jag vara ledig under stafetten och det blir svenskt guld så kommer jag i rena lyckoruset att jobba dubbelt så effektivt efteråt. Jag lovar! Och blir det norskt guld... så lär jag jobba trippelt så effektivt med irritation, sorg eller ilska som drivkraft. Vad har cheferna att förlora? Och vilket parti kan tänka sig att driva denna viktiga fråga?