EFIT söndag 27 september.

Idag kom jag minsann ihåg EFITen. Tänka sig....

Söndag. Simon kom upp halv nio. Klockan 10 låg jag fortfarande här:


Men klockan 11 hade jag masat mig upp och käkade müslibulle med hommous och grönsaker till frukost.


Klockan 12 bevittnade jag repriserna av Idol. Fy vad många som sög getpung under trio- och kvartettuppträdandena!


Klockan 13 sätts håret upp och kroppen ska kliva ur morgonrocken, var glada att fotot inte togs 2 minuter senare ;-)


Klockan 14 lämnade jag solariet efter första solningen på evigheter.


Timmen senare svettades jag här inne, på gymet.


Klockan 16 var jag färdigtränad och omklädd och lite mindre röd i fejset.


Klockan är 17, jag studerade kylskåpsinnehållet och försökte klura ut vad jag skulle laga för middag.


Detta blev det! Middag kl 18. Kikärtsbiffar med het tomatsås, rosmarinpotatis, majs och ugnsbakad tomat.


Därefter slösurfande och L.A Ink kl 19.


Kl 20 är det dags att försöka få Simon i säng.


Kl 21 gör jag två flugor på smällen... steker pannkakor och rostar jordnötter.


Klockan 22 sammanställer jag denna EFIT i köket.


Slut för idag!

Kalla konstateranden.

Jag kan kallt konstatera att Kåt mamma söker kuk fått konkurrens om titeln Sveriges Pinsammaste TV-program. Svenska Hollywoodfruar är en het uppstickare. Och ja, det är absolut tvunget att se skiten...

Jag kan kallt konstatera att det där med att komma ihåg att EFITa är inte min grej, jag kom ihåg det sisådär halva dagen nu den 11:e. Ett fall framåt förvisso, men inte tillräckligt.

Jag kan också kallt konstatera att det inte bara är Anna Anka som verkar ha problem med att höja sig själv utan att sänka andra.

Bollen är rund.

Ibland ännu rundare än annars. Men kom igen nu, det finns en gräns för hur länge man kan klara sig på sånt där. Studs-i-bröstet-och-i-mål-på-övertid-mål, självmål, vad är nästa grej att slippa undan med andan i halsen med? Nej, spela fotboll istället!

Svininfluensa hit och svininfluensa dit.

Givetvis är det pisstrist att vara sjuk. Och givetvis är det jättetragiskt för de som drabbats hårt eller t o m avlidit i sviterna av den nya influensan. Men jag är nog inte ensam om att vara trött på hysterin.

Folk dör, även i Sverige, i sviterna av vanliga influensor varenda år. Denna nya så kallade svininfluensan är inget undantag. Och eftersom smittsamheten och spridningen beräknas vara större så lär dödsfallen och antalet svårt sjuka också vara fler. Men det betyder ju inte att sjukdomen i sig är en katastrof generellt sett. Det är inte så att en massa fullt friska människor smittas och sen dör som flugor, trots att massmedia verkar kämpa för att få det att låta så.

"Fullt frisk man i 30-årsåldern dog i influensan!" visade sig vara en man på knappa 40 år som tillhörde 2 av riskkategorierna.
"Man dog en timme efter influensaprovet!" visade sig vara en medelålders man svårt sjuk i cancer.
Under samma period avled 3 spädbarn p g a resistenta bakterier de fått på sjukhuset, detta fick bara en bråkdel av uppmärksamheten. Det sätter lite perspektiv på det hela.

Sen har vi detta med vaccinationer. Om hur man ska ta sitt ansvar som samhällsmedborgare att vaccinera sig, det finns inga ursäkter mer än möjligen svår äggallergi. Och personal inom t ex barnomsorg borde tvingas ta vaccinet menar en del. Allt annat är oansvarigt och därmed basta!
Jahapp, tack för infon. Jag jobbar på förskola och har i dagsläget inga planer på att vaccinera mig. Kommer det en stark i princip enhällig rekommendation så gör jag det, men inte annars. Jag tror risken för mig att smittas av influensan är större än risken för biverkningar av vaccinet, men OM jag får biverkningar lär jag bli mycket mycket sjukare än av själva influensan. Jag litar inte heller, återigen i dagsläget, på att vaccinet bara är "farligt" för de med svår äggallergi men inte alls för oss med läkemedelsallergier t ex. Att det tagit längre tid än väntat att få vaccinet godkänt minskar inte direkt tveksamheten.

Fram för upplysning och fakta om diverse sjukdomar, inte bara pandemier som denna, men bort med felvinklad skrämselpropaganda.

Jag har nog tappat stinget.

Jag har slutat bry mig. Om en massa saker. Det hände sällan förr att jag inte hade nån åsikt om saker och ting, nu händer det betydligt oftare. Det skrivs om män som ammar, om kvinnor som fråntas sina barn men fortsätter föda det ena efter det andra och tänker fortsätta tills de får behålla ett, om hur sjukskrivna jagas med blåslampa och nekas ersättning, om spädbarn som får dödliga smittor när de vistas på sjukhus och en massa annat. Men jag orkar inte bry mig. Eller jo, jag bryr mig, i synnerhet när människor far illa, men jag orkar inte engagera mig. Jag brukar ha åsikter om det mesta, om både allvarliga saker och ganska betydelselösa, om sorgliga saker och om glada saker. Men nu är det mesta bara ett stort jaha?

Därför händer det också mindre i bloggen. Det dyker mer sällan upp nåt, nån händelse eller tidningsartikel t ex, som jag får akut lust att skriva om. Har jag blivit svårprovocerad med åldern? Eller har skallen bara börjat sålla, rensa bort sovlet och koncentrera sig på det viktigaste? Det senare låter förvisso ganska rationellt och praktiskt, men det är knappast gynnsamt för en bloggare.

Nåväl, ni som läser här får ta mig som jag är.

Idag för 6 år sedan...

... föddes det en liten pojke i eller i närheten av Kolkata i Indien. Pojken föddes ungefär 2 månader för tidigt, var 40 cm kort och vägde 2 kg. Han mådde inte tiptopp men var förhållandevis stark utifrån förutsättningarna. Av olika anledningar kunde hans mamma inte ta hand om honom, så i en akt av kärlek lämnades han till ett barnhem dagen därpå. Ett barnhem där han fick vård, medicin, mat och omsorg. Men han hade inget eget hem, inga egna tillhörigheter och ingen egen familj.

Samtidigt på andra sidan jorden i Sverige saknade en man och en kvinna något viktigt i sina liv: ett barn. Efter upprepade missfall stod de nu i kö för att få bli föräldrar åt ett barn som förlorat sina. Väntan kändes lång och stundtals tröstlös, men tanken på att någon dag få öppna sitt hem för ett älskat barn fick dem att orka gå vidare, och vänta...

Nu 6 år senare har detta barn och detta par varit förenade i mer än 4½ år. Barnet heter Simon och fyller alltså 6 år idag. Han går i förskoleklass och på fritis och trivs fint där, han mår bra och utvecklas ständigt. Han älskar att se på film, spela dataspel, leka ute, lyssna på musik och hänga med på bowlinghallen. Och paret, ja det är jag och Peter det. Och vi åtnjuter ynnesten av att få leva med Simon, vår son.

Att vara förälder är en dans på rosor, ibland på taggarna och ibland på blommorna. Och vi skulle inte vilja byta bort den dansen för någonting i världen...

Snart skolstart!

Ja både för mig och Simon.

Hans förskoleklass börjar på onsdag. Men redan i fredags började han på fritis så onsdagen blir nog inte så omvälvande. Det är samma lokaler och samma vuxna, och samma rutiner vid hämtning och lämning. Själva förskoleklassens verksamhet lär han smälta in i succesivt. Men det känns lite skumt, det måste jag erkänna. Och fast det kändes jättebra när jag var med honom där i torsdags så var det jobbigt att lämna honom på fredagsmorgonen. Givetvis hade det gått jättebra och Peter fick bara positiva rapporter när han hämtade honom. Men jag är som jag är, det går inte att göra nåt åt. Blödig till tusen...

Nu ska han i alla fall lära sig engelska har han bestämt. För han har hört att engelska lär man sig i skolan, och nu går han ju i skolan tycker han! Vi får väl lära honom lite fler ord och fraser här hemma, ta vara på hans intresse...

Min skola börjar nästa tisdag. Kombinerat med jobbet ska jag läsa Lyssnandets pedagogik på Lärarhögskolan, 15 poäng. Ungefär en dag i veckan avsätts för studierna, en del av dessa inne på skolan, och jag ser fram emot det. Dels var det ju 12½ år sedan jag avslutade min utbildning och lite förnyad kunskap är aldrig fel, och dels känns det som ett skönt avbrott från jobbet att plugga en dag/vecka. Som det ser ut nu ligger studiedagen de flesta veckorna på onsdagen, aldeles perfekt ju...

Veckan som gått har jag jobbat halva och varit ledig halva. Ganska lagom det också. Och igår var det kräftskiva. Himla skoj. Och en av gästerna råkade vara från samma håla som jag och i ungefär samma ålder, och vi umgicks i ungefär samma kretsar i ungdomens dagar. Så vi hade en del att pladdra om. Hoppas vi inte tråkade ut de andra ;-)

Simon hade kul i alla fall:

Denna dåren också.....

Veckans kräkvarning!

Veckans kräkvarning står den människa för som har mage vara med i "Vi som hatar Kvinnomisshandlare" och "Vi som fått nog av män som behandlar kvinnor illa" och liknande grupper på facebook och som själv är just en sådan.... *tar fram påsen*

EFIT lördag 1 augusti 2009.

Ja, alltså Ett Foto I Timmen.

1 augusti är också vår bröllopsdag, den 1 augusti 1998 knöt vi äktenskapets band. Och knuten håller än.

Klockan 10 steg vi upp och jag kunde titta ut på en klarblå himmel. Hade vi inte haft andra planer hade det nog blivit beachen.


Klockan 11 provar och förevigar jag min nya tröja :-)


Klockan 12 packades familjen in i Sune för avfärd mot Malmö. Simon med munkar som matsäck ;-)


Timmen senare har vi lämnat Simon hos sin farmor och farfar och tagit oss in till centrala Malmö. Och det där med att betala parkeringen verkar svårare än det låter, Peter hade inte riktig koll på knapparna.


Klockan är två och efter att ha ätit lunch på Grafitti Café hamnade vi på Lilla Torg där vi tog en öl.


Klockan tre: hemfärd.


Klockan fyra: kärleksförklaringar :-) Puss på dig!


Hmm, kubb är inte min starka sida. Inte heller denna gången, klockan 17... jag fick pisk.


Jag köpte ett nytt kors på marknaden på fredagen, det var jag såklart tvungen att visa upp här klockan 18.


Klockan 19 hade vi just fått in vår mat på restaurangen och fått sällskap av en kompis sedan gymnasietiden.


Klockan 20 ungefär: dessert.


Och klockan 21 hade vi inte kommit längre än såhär ;-)


Klockan är tio på kvällen och vi har förflyttat oss till puben tvärs över gatan. Och jag måste givetvis testa kameran i min telefon. Den är tyvärr mycket sämre än Peters...


Klockan 23 ser han lite slirig ut, min man. Men det var han inte. Personen bakom kameran däremot, d v s jag.... Vi hade sällskap av ett par vänner och det blev en del öl ja.


Sen är det inte lönt att visa mer ;-)

Nästa grej att se fram emot...

... i musikväg är Dead By April på Malmöfestivalen. Konsertsällskapet P var på deras gig på KB och utlovar ett riktigt riktigt bra live-band.... Deras skiva bådar i alla fall gott. T ex denna, Erased.


Lika bra som Losing you, banne mej....