Som kroniskt sjuk....

.... är man inte immun mot svenssonkrämpor. Ibland tror jag min kropp hittar på extra mycket bara för att "jomen hon har ju så mycket skumt för sig ändå, nån sak till kan väl kvitta". Jo jag tror minsann att det är så. Eller så kanske tänker den att mitt minne är ju ändå så kasst numera att jag glömmer bort det jobbiga direkt?

Nu har jag t ex nageltrång på ena långfingret, högra såklart. Jag har sånt där ganska ofta, men till skillnad från de flesta gånger annars kommer jag nog inte kunna fixa det själv med egenvård och hobbykirurgi nu. Det onda och ömma har spridit sig till hela fingret och en del in på handen, och själva fingertippen ser ut som nåt ur en skräckfilm 😱. Tänk att nåt så litet kan vara så besvärligt. Papercuts kan slänga sig i väggen!

Jaja, det får nog bli vårdcentralen på måndag. Men först är det ju helg. I hålan pågår Palmfestivalen och den ska vi förära med ett litet besök ikväll efter att maken tjänstgjort i tältet å klubbens vägnar. Men före det är det kalas för vårt yngsta gudbarn som fyllt 3 år.  Igår när resten av stan (OK, inte riktigt resten kanske) också var på festivalen så låg jag här hemma och försökte ladda batteriet lite efter en tuff vecka. Anledningen till den tuffa veckan stavas VÄRME. Och inte vilken värme som helst utan den klibbiga jobbiga värmen, den där som slår ut min kropp och dessutom sabbar nattsömnen lite extra.

Under denna varma vecka har sonen också hunnit fylla 16 år. Ja ni läste rätt, 16! Ja jag var jäkligt ung när han föddes 😜😜.

Jag hade tänkt skriva lite mer om ditten och datten men detta tog längre tid att formulera än jag kalkylerat med. Dags att göra sig i ordning för kalas. Men jag återkommer!