Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Jodå, jag överlevde "semestern". Det gjorde jag förvisso. Men knappt hann jag skriva det förra blogginlägget förrän nästa hinder för min återhämtning dök upp när en familjemedlem blev allvarligt sjuk. Utöver den känslomässiga ansträngningen och följden att hemmet inte var "tomt" och tyst under dagarna som följde innebar det fysisk påfrestning som jag definitivt inte behövde just då. Men, det var liksom inte jag som hade det tuffast i det läget och det var givet att i viss mån sätta mig själv åt sidan för att stötta och hjälpa. Så är livet ibland, och även om jag bör välja mig själv i större utsträckning än jag gör så var detta inte ett sådant läge. Även om jag måste erkänna att jag muttrade lite egoistiskt åt timingen.

(Jag kan såhär 1½ vecka senare meddela att familjemedlemmen numera mår mycket mycket bättre!)

Återstår att se när vi ser lika propra ut igen 😃.

Även om möjligheten till återhämtningen minimerades så kunde vi bevittna lördagens dubbla vigsel och delta i efterföljande bröllopsfest. Ja vi var t o m bland de sista att lämna densamma. Ibland är det lika bra att gå all in 😊.

Det blev för min del bl a ovanligt mycket mediciner, knästöd som inte matchade outfiten, väldigt knagglig gång och väldigt lite dans ... men god mat, god dryck, trevligt sällskap, två lyckliga brudpar, fin musik, många skratt, folk som bjöd på sig själva, mycket kärlek och en del trevliga återseenden 💗.

På söndagen kunde jag med stor möda, stöd av maken och skjuts så nära som bara var möjligt ta mig till TFFs hemmamatch men det var också det enda kroppen förmådde på några dagar. Fram till onsdag kväll kan man säga då jag efter en dags vila lyckades gå hela nästan 1½ km i sträck 😉.

Ja förra veckan började alltså maken jobba igen, även om veckan stympades p g a familjemedlemmens sjukdom. Och sonen, en speciell ung herre med npf-problematik och i behov av mycket stöd, börjar gymnasiet nästa vecka. Ja jag vet, det låter otroligt att såna småpluttar ska gå där men ... så är det. I början av sommaren hälsade han på och träffade ett par av de ansvariga ihop med sin pappa. Igår dag träffade han lärarna och jag kände det viktigt att jag följde med också denna gången. Det var ganska kort, trevligt och avslappnat, men jag påmindes sen om hur kognitivt nedsatt jag är. Vid hemkomst började det starka suset i skallen, huvudvärken, talsvårigheterna, ökade muskelsvagheten och annat som ofta kommer direkt efter den typen av ansträngning (inte PEM, Post Exertional Malaise d v s kardinalsymtomet vid ME, som kommer nåt dygn efter övertrassering alltså) och sen halvsov jag till och från större delen av dagen.

Men framför allt så gjorde jag nog ett alldeles ypperligt intryck på ena läraren genom att råka skicka ett småvasst sms till honom som var avsett för maken 😱. Som tur är utan flirtande och nakenfoton 😂😂. Men av den art att han nog undrade vad fasen jag var för en typ, och det avhandlade samma ämne som vi tidigare kommunicerat (avsiktligt) kring ... Nåja, jag märkte det i alla fall efter typ tjugo minuter 😅. Jag väljer att se det som att jag ger dem nåt att prata om i personalrummet. Dessa lärare vet mig veterligen inte att jag är sjuk, men de har nog satt en och annan hobbydiagnos på mig nu. Jag får bjuda på den! Generös som jag är.

Fredag idag, en fredag som hittills för min del spenderats i sängen men jag planerar att gå upp någon gång inom de närmsta timmarna 😉. Jag måste försöka komma på vad jag ska ta med mig för mat till morgondagens kick off med bowlingklubben, och sen tillaga den. Något gott, såklart, men som inte kräver stor arbetsinsats och som passar in med det övriga som serveras. Och så måste jag bestämma mig för vad jag vill att maken lägger på grillen ikväll. Åh dessa val, dessa val!

På tal om val ... och djur ... Vet ni varför bladlöss är så små?
Jo de stannar i växten!