Jag började genast leta. I sängen. På golvet. I sängen igen. Inuti örngotten. Under tuttarna! Jag skakade försiktigt kläderna jag bar igår kväll, om utifall piercingen ramlat ur vid sänggåendet. No luck. Jag gick in i duschrummet och letade där, på golvet och i mattan och bakom toastolen och ... ja överallt. Fortfarande no luck.
Först då kom jag på att just eftersom hålet kan växa igen snabbt kan det vara bra att, om det inte redan är för sent, rädda passagen så att säga. Så jag tog ett örhänge, tvättade med Desivon och med bara en mindre mängd våld så fick jag i det. För att det inte ska åka ut så är det väl bäst att sätta på "pluppen", och då startade nästa utmaning: Försöka få på den där "pluppen" utan att riskera att andas in den i näsan. Det är svårare än det låter kan jag säga, och Astrid Lindgrens berättelse om när Elisabet petade in en ärta i näsan dök upp i min skalle. Jag var på väg att misslyckas totalt ett par gånger, men till slut så lyckades det. Puh!
Men örhängen är inte direkt dimensionerade att ha i näsan, och det andra piercingsmycket jag har är en ring som jag försökt få i länge men jag lyckas inte få den lilla jäkla kulan på plats. Så jag behövde oavsett ge mig iväg för att köpa nytt smycke eller få hjälp med ringen, och jag började kalkylera med tid och ork och logistik och .... I samband med det kollade jag på klockan, och såg nån konstig tråd intill spännet på min FitBit. Jag drog i tråden för att ta bort den .... och upptäcker då att det är ingen tråd. Det är piercingen!! Det försvunna smycket har alltså suttit på min handled hela tiden. Lite inkilat under spännet, fråga mig inte hur det gått till men så var det, troligen inom mitt synfält flera gånger utan att jag lagt märke till det.
Men nu är alltså ordningen återställd, piercingsmycket är åter på avsedd plats och örhänget är åter ett örhänge. Om än ur tjänst just nu. Någon dag kanske jag är så smart att jag köper ett smycke till att ha i reserv om jag skulle bli av med det jag har på riktigt. Någon dag. Kanske.
Annars då? Tja, jag lever och det är ju inte fy skam. Alternativet vore betydligt sämre i alla fall. Jag har också börjat repa mig efter en sämre period och dessutom har vi både fått lägre temperatur och regn. Hittills ca 55 mm sedan natten mot fredag då det också åskade rejält. Jag hoppas kunna komma igång med mina promenader igen och tog en liten testrunda igår kväll. Hittills har den rundan inte gett nåt nytt bakslag i alla fall.
Och ja, t o m jackan kom åter till användning. Det trodde jag nästan aldrig skulle ske 😉.
En annan sak som hänt är att jag börjat instagramma. Vissa i min närhet har tjatat på mig så länge, och jag har haft Instagram-konto länge men i princip inte använt det, så till slut så testade jag lite och gick i Instagram for Dummies-skola hos en väninna 😊. Nu kan det tänka sig att en del av de som tjatat på mig ångrar sig bittert, men shit happens!
Och så har jag skrikit högre åt en stavhoppstävling än jag någonsinn gjort förr. Armand Duplantis, vilken kille! Och vilken tävling det var i det stora hela också, kanonresultat på flera håll och dessutom fina gester i form av gratulationer och peppningar de tävlande emellan.
Jag fattar fortfarande inte hur man vågar ge sig på att hoppa stavhopp ö h t, det ser livsfarligt ut. Men det händer ju ganska sällan att nån skadas allvarligt så de har väl kolla på vad de gör antar jag 👍.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar