... som inte är av det positiva slaget. Inte det roliga slaget. Inte det önskvärda slaget. Härom dagen var det ett år sedan jag senast var på konsert, och det finns ingen framöver i sikte heller. För drygt ett år sedan spelade tAKiDA i Malmö som en del av en sin 20-årsjubileumturné och restriktionerna infördes strax därpå. Det var en sån dag då jag kände att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att behöva rullstol för att kunna fortsätta ta del av sådana upplevelser men med mycket möda och stort besvär fixade jag det och kunde njuta av musiken och stämningen. För sista gången på okänd tid ...
Lyxproblem? Absolut. I sitt sammanhang, en global krissituation där mängder av folk dör och ännu större mängder lider, är det såklart en piss i Nilen. Men vet ni vad? Man FÅR tycka att saker och ting är tråkiga, man FÅR sakna upplevelser och aktiviteter, även om de inte är de allra viktigaste. Man FÅR vara ledsen över att inte kunna umgås med sina barnbarn som man brukar även om det är underordnat att människor dör eller blir svårt sjuka. Man FÅR tycka att det är jobbigt med uteblivna och osäkra inkomster även om det finns de som inte ens har tak över huvudet. Man FÅR yttra hur det är både tråkigt och svårt att jobba hemifrån fast det såklart vore ännu värre att bli av med jobbet helt och hållet. Och så vidare. Bara man kan se det i det där större sammanhanget också och värdera det på ett rimligt sätt. Bara man inser att den här situationen som råder är större än oss själva och att det inte är mest synd om oss i hela världen. Bara man inte fastnar i självömkan. Bara man inte tappar förmågan att göra det bästa utifrån omständigheterna.
I brist på andra musikupplevelser har jag i år engagerat mig mer i Melodifestivalen än jag brukar vilket bl a innebär att jag faktiskt sett alla 3 deltävlingar hittills i realtid och faktiskt hört alla låtar hittills. Givetvis har jag en hel del åsikter också, och givetvis ska jag delge er dem.
I deltävling 1 tävlade bl a Lillasyster och det är det enda bidrag jag röstat på hittills. Jag tyckte inte låten var någon superhöjdare, jag gillade refrängen mycket men tyckte inte den hängde ihop med resten, fast ändå den bästa och den enda värd att rösta på. Att Dandi Dansa med Danny Saucedo gick vidare var föga förvånande men jag har väldigt svårt för sån dagispop. Det var inte heller någon högoddsare att Arvingarna tog sig till final, de skulle kunna ställa upp med i princip vilken låt som helst och ändå få tillräckligt med röster. Lena Philipsson som programledare var för mig rena sömnpillret 😴.
Deltävling 2 höll låtmässigt sämst kvalitet hittills tycker jag. Men Anis och Oscar som programledare gjorde så att de 90 minuterna ändå gick fort och jag var inte ens nära att somna. De verkar ha delat befolkningen i två läger, de som tyckte de var usla och tramsiga och de som tyckte de var charmiga och underhållande. Jag tyckte de var lättsamma och behagliga, inget högtravande och konstlat. Finalisterna då? Hmm, Anton Ewald bör nog hålla sig till att dansa och se snygg ut för sjunga kan han inget vidare och låten var mest "Jaha?". Little Tot med Dotter var i ett svagt startfält värdig att gå till final, men efter Bulletproof förra året hade jag betydligt högre förväntningar än denna ganska platta låt. Motvilligt gillar jag 90-talet-låten lite, men den åkte ju ut. Såklart. Jag misstänker att den kommer att bli mycket spelad på radio framöver.
Tredje deltävlingen var lite knepig. Ingen låt var direkt dålig, men den enda som egentligen var bra på riktigt var Voices med Tusse. Jag skulle säga att den är bäst hittills över huvud taget, inte i alltför stark konkurrens. Mest anmärkningsvärt var annars sånginsatserna, tydligen gällde inte regeln om att de falska tonerna ska vara fler än de träffade denna gången. Jason som programledare säger jag varken bu eller bä om för jag lyssnade inte så mycket på mellansnacket. Mustasch då? Njäe, det var ingen höjdarlåt och jag förvånas inte över att de åkte ut. Bättre kan de!
Så långt lite blandade omdömen, ingen direkt WOW-känsla och en ganska klar favorit i Voices. Jag återkommer efter sista deltävlingen på lördag!
Vad har annars skett sedan senast? Jo bl a har jag åkt pulka i Skånes kanske minsta och sötaste pulkabacke. Vår gudson har fyllt 7 och p g a rådande omständigheter hölls kalaset utomhus, och då vi faktiskt hade snö i över en vecka så passade de smarta föräldrarna på att förlägga festligheten vid nyss nämnda backe. Jag som älskar snö tackade så mycket för det och samlade en hel veckas ork till ett gäng åk. Tjohoo!
Ja som synes var det inget stor backe direkt. Men marken runtomkring sluttade svagt så man åkte en god bit i rätt bra fart. Tyngdlagen via kroppsvikten gjorde ju sitt till också 😁. Det var onekligen jobbigt för kroppen, men helt klart värt en vecka i hel- eller halvdäckat läge sedan.
Jag har tro't eller ej låtit en kompis sätta saxen i mitt hår! Det var verkligen behövligt då jag inte varit hos frissan sen i våras men väldigt skrämmande. Jag kan dock med lättnad meddela att jag överlevde, ja kompis Anna med faktiskt, och att håret nu blivit av med sina mest slitna trista bitar. Jag tror t o m att Anna kan få göra't igen. Någon gång.
I söndags, drygt en vecka efter pulkaåkningen, medgav kroppen återigen en promenad. Snön var nu helt borta och våren hade så smått börjat förvarna om sin ankomst. Timingen var optimal då solen under tiden jag var ute och traskade började gå ner och utsikten gick inte av för hackor.
Jag har också under denna tiden deltagit i flera videosamtal rörande sonen, hans hälsa och hans skolgång och blivit varse hur jobbigt det är p g a MEn. Senaste samtalet fick jag delta i från sängläge, men hade det varit ett fysiskt möte hade jag inte kunnat vara med alls. Så det är både bra och dåligt.
Jag misstänker också att det skapats en ny woododocka föreställande mig i minst ett personalrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar