Borde man inte bry sig?

Ett barn i ens omedelbara närhet drabbas av en sjukdom som sätter ner immunförsvaret och gör henom väldigt infektionskänslig. Då kollar man av läget med barnets föräldrar, alternativt barnet själv beroende på ålder och mognad, för att veta hur man kan förhålla sig för att underlätta, vad man bör tänka på o s v. Visst?
Ett barn i ens omedelbara närhet har kraftiga allergier. Då är man intresserad av om det är nåt man kan göra för att minska risken för allvarliga reaktioner om barnet kommer på besök eller man besöker barnets hem. Visst?
Ett barn i ens omedelbara närhet har en talsvårigheter, kraftig hörselnedsättning eller annat tillstånd som gör att teckenkommunikation används. Då tycker man det är bra om man själv lär sig en del vanliga användbara tecken. Visst? 
Ett barn i ens omedelbara närhet drabbas av en muskelsjukdom som gör henom beroende av rullstol. Då tänker man på om man kanske kan underlätta och förbättra tillgängligheten på något sätt när de kommer på besök. Visst? 
Visst. Självklart. 

Ett barns i ens omedelbara närhet har kraftig npf-problematik (d v s adhd, autism o s v) och/eller intellektuell funktionsnedsättning (det som kallades utvecklingsstörning förr). Då är man lite intresserad av hur det kan manifestera sig, vad det innebär och vad man kan tänka på när man träffas. Åtminstone litegrann. Visst?
Nä. Så är det inte för alla. Inte heller för de som utan tvekan skulle instämma i de övre exemplen. Inte nog med det, att intresset för att ta reda på någonting om barnets situation inte finns, så kan man även använda sin okunskap som argument att lägga allt ansvar på barnets föräldrar och på barnet själv när någonting går snett. Ja ni läste rätt ... på barnet själv ... 

Detta är ett exempel på den utsatthet en familj där dessa unga lever kan drabbas av, en utsatthet som ofta leder till ensamhet och utanförskap. Och jag kan verkligen inte förstå att man inte bryr sig. Över huvud taget. Att inte ställa en enda fråga, inte en enda undran, inte yppa ett enda "jag förstår inte varför h*n gör så, kan ni förklara?". Och att när saken tas upp skyndsamt byta samtalsämne. Något man inte gjort om det handlat om att någon har ett betydande rörelsehinder, är synskadad eller drabbats av en hjärnskada vid en olycka. 

Hur kan det bli så? Borde man inte bry sig?