Dagen då jag skulle få personlig erfarenhet av en av de stora snackisarna år 2020, fast jag är lite slö så det hann bli 2021. Dagen då jag fick trotsa mina instinkter och reflexer för ett ändamål större än mig själv. Dagen då jag petade mig själv med en pinne långt bak i svalget och sen halvvägs upp i hjärnan via näsan och avslutade med att visa mitt ogillande genom att spotta. Dagen då det blev aktuellt för mig att ta ett test för covid-19.
Eftersom maken härom dagen fick positivt provsvar, vilket var väntat då han var rätt utslagen hela helgen och fortfarande har liten ork, så kunde han ju inte vara ombud för mig på Apoketet där man kan hämta och lämna självtester här i stan. Men det andra alternativet där man själv tar sig med bil till ett provtagningsställe funkade hur smidigt som helst. Det gäller såklart att man är frisk nog för att köra bil på ett säkert sätt, och det var inga problem för mig. Mitt enda direkta symtom är lite halsont sedan ett par dagar, något jag i vanliga fall knappt reflekterat över. Men nu är det ju inte som vanligt ...
Är mitt test negativt och ingen i familjen utvecklar nya eller förvärrade symtom så kan karantänen vara över nästa vecka, så det hoppas vi på. Annars kan det bli kris, min Pepsi Max börjar ta slut 😱😁.
För att muntra upp oss lite så ska vi till middag imorgon få det godaste vi var och en kan komma på av det vi har hemma. För sonens del blir det oxfilé minsann (sån tur han har att det finns en bit i frysen sen nyår), jag misstänker att han vill ha hasselbackspotatis och bearnaisesås till. Jag tror jag slår till med krispigt stekt schnitzel och en krämig potatisgratäng. Och maken ... där har jag ingen aning än.
Gabriel Forss frågade igår på Instagram vad vi skulle göra om pandemin var över. Jag svarade att jag skulle gå på så många konserter jag kunde inom ramen för vad plånboken tillät. Det vanligaste svaret bland övriga var att kramas med familjemedlemmar och vänner, och det ser jag absolut också fram emot. Och att kunna ha våra traditionsenliga fester. Och att gå ut på puben med karaoke eller trubadur. Och att hänga på bowlinghallen. Och att kolla på TFF på Vångavallen med pappa. Och ... Men saknaden av konserter är det som snabbast dyker upp. Ändå går jag inte på sådant så värst ofta numera, av ekonomiska skäl såväl som hälsoskäl, men att ö h t inte ha haft minsta möjlighet sen vi i grevens tid såg tAKiDA i början av förra året har känts så jäkla trist.
För att minska tristessen här hemma (eller inte bara därför) har vi skaffat Disney+. Jag har inte kollat på nåt än, men sonen har föga förvånande hunnit se båda tillgängliga säsongerna av The Mandalorian. Det är rätt bra i såna här fall att han gärna kan se samma sak om och om igen om han är tillräckligt förtjust i det, för många hade väl det roliga varit slut för snabbt annars men han ser nu på sina favoritscener flera gånger om dagen. Det där personlighetsdraget är inte fullt lika behagligt för oss andra dock när t ex Frost 2 rullat på TVn i bakgrunden sisådär 25-30 gånger (kan vara mycket mer) sen i julas ... Men, jag vet att det hjälper honom att fokusera på annat som t ex legobygge så jag tänjer mitt tålamod till max.
Nej nu ska jag börja värma upp inför lite handbolls-VM på TV. Ett VM som sannolikt inte kommer att resultera i nån större svensk framgång. Ett VM som känns oerhört märkligt över huvud taget med flera lags avhopp p g a corona och ingen publik (även om det i samband med öppningsmatchen tydligen rådde delade meningar om vad det innebär). Men, bollen är rund och allt det där. Heja Sverige!🤾
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar