På förekommen anledning ...

... och för att ni inte ska undra ihjäl er ang. förra inläggets innehåll så kan jag meddela att nageltrånget från helvetet nog kan ordna upp sig utan sjukvårdens hjälp trots allt. Det tog sin lilla tid men för några dagar sedan började läget bli något bättre. Skräckfilmsfingertippen kan bevittnas utan intag av lugnande och jag kan använda fingret igen, ja t o m råka stöta vid det utan att avlida av smärta. Halleluja!

Palmfestivalen då, hur blev det med den? Jodå jag och Sixten von Elcykel tog oss in och mötte upp maken. Efter typ en och en halv timme kom vi till fram till ett ställe att äta på, och då hade vi bara avverkat ungefär en tredjedel av marknadsområdet. Orken i mina ben var dock nästan slut, så vi hoppade över resten och gick till en uteservering utanför själva festivalområdet för att ta nåt gott att dricka. Därefter hände något ... och det som förväntades bli en tidig kväll blev en helnattare. Lagom utesittarväder, gott rosévin och trevligt sällskap kan få sådana följder.

I övrigt då? Jo jag har bl a under veckan uppmärksammats på ettårsdagen av ett av mitt livs viktigaste brev. Det från Försäkringskassan där de informerade om beslutet att ge mig heltids sjukersättning från januari 2018. Ett beslut som skapade en rejäl känslostorm av både positiv och negativ art. Samtidigt som det var en lättnad då jag under de föregående månaderna faktiskt till stor del insett att läkaren hade rätt i att återgång i arbete inte längre var ett rimligt mål inom överskådlig tid så var det en sorg och lite av en käftsmäll. Jag menar när t o m FK ser mig som uträknad från arbetsmarknaden så måste jag verkligen vara himla sjuk, typ så ... Fortfarande idag känner jag en viss sorg, en sorg över att ha fråntagits det sociala och meningsfulla sammanhang arbetet innebär. Men jag är såklart oerhört tacksam över att nu när läget är som det är faktiskt kunna få pengar trots min oförmåga att jobba.

Länge levde jag i den fasta tron att "bara" jag kan få ett administrativt jobb som inte kräver att jag lär mig en några nya system och program och jag kan jobba hemifrån utan fasta tider (jomen en sån tjänst kunde nån väl trolla fram åt mig?)  så kan jag säkert snart jobba lite igen. Då och då påminns jag om att jag knappast skulle bli särskilt lyckad eller långvarig på ett sådant jobb heller. Som t ex när jag igår pillade lite med klubbens hemsida. Fixade några nya inloggningar, tog bort de som inte är medlemmar längre o s v. Att behålla fokus mer än någon enstaka minut i taget gick inte trots att jag tycker det är rätt kul att hålla på med sånt där och jag kunde nästan känna hur hjärnan ville stänga ner. Sonen kom in till mig och frågade en sak och jag förstod knappt vad han sa, ännu mindre vad jag skulle svara. Det är lätt att känna sig dum i huvudet ibland, även om förnuftet säger att det inte är vad det handlar om.
(Jag kan tillägga att detta blogginlägg påbörjades för nästan ett dygn sedan, så jädra effektiv är jag nu för ti'n).

Vi har även under veckan fått ta till ganska drastiska åtgärder å sonens vägnar p g a den krisartade situation som råder på BUP här i stan. Vi har genom åren inte haft så mycket att klaga på vad gäller sjukvården, varken för hans del eller min, men läget som sedan en tid tillbaka råder just på BUP är under all kritik och får stora följder för många fler än just vår son. Nu har vi fått koppla in andra instanser som nu åberopat alla möjliga paragrafer och regler för att han ska kunna få det stöd han själv efterfrågat en längre tid och som behövs för att han bl a ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning.

Som grädde på moset är det dags att söka omvårdnadsbidrag då sista utbetalning av nuvarande vårdbidrag blir i december, något som bl a kräver utlåtande från en läkare med god kännedom om sonen. Men, han har ingen läkare sedan hans tidigare gått i pension ... Han ska tydligen, enligt vad den externa instansen kan se i systemet, ha tilldelats en men har aldrig fått träffa denne. Jomen jippi!

Fast, allt är inte elände! Det svalare vädret senaste veckan har varit gynnsamt för min kropp och jag har kunnat vara betydligt mer aktiv än tidigare. Bland annat har det hittills under veckan blivit två ordentliga promenader på över halvmilen samt några små korta varianter. Och jag har t ex fixat att köra några maskiner tvätt här hemma, bara en så'n sak. Som ett brev på posten (fast det talesättet är väl dags att byta ut??) har jag i gengäld fått ännu mer ont i bl a ben och rygg, men det är en förväntad reaktion då kroppen liksom vant sig vid att vara inaktiv. Jag lär fortsätta få extra ont ett tag till, men kan jag få till lite promenader och kanske cykelturer minst några gånger i veckan bör det kunna vända igen framöver. Förhoppningsvis. För "normalont" är fullt tillräckligt, tacksåmycket.

Som avslutning för denna gången, ett riktigt riktigt uselt skämt 😁.