Vem är det som går och går ...

... och aldrig kommer till dörren?

Förra veckan kunde svaret på det ha varit "Jennie". Det kändes i alla fall lite så, att jag bara gick och gick och gick ... I själva verket avslutades helgen med en eftermiddagsrunda på 3 km och en kvällsrunda på dubbla sträckan, den senare i kringelikrokar hit och dit för att inte komma för långt från utgångspunkten. Det är ju rätt bra att kunna ta sig hem igen om kroppen börjar lägga av.

Tack vare kringelikrokpromenerandet (it's a real word!) så kunde jag njuta av denna syn flera gånger.


Under tiden jag gick och gick så fixade maken till slut, efter ungefär hundra års väntan och två mindre lyckade "tillfälliga" lösningar, en ordentlig duschhörna där duschkabinen tidigare stått. En duschkabin som redan när vi flyttade hit för 19 år sedan var i tveksamt skick och som för ett bra tag sedan helt kastade in handduken.

Återstår gör att dels klistra på såndär plastfilm som gör att glaset ser frostat ut, vissa av oss känner oss lite ... utsatta och exponerade med helt genomskinligt glas. Hur ologiskt det än är. Och dels lite småfix i form av tavellister och nån konstväxt till höger om duschen där det nu är osnygga hål efter vägghyllor samt ny toalettpappershållare då den nuvarande ser lite sliten ut efter alla års hårt arbete 😀.
Det senare är tydligen svårare än jag trodde. Överallt har de "krokar" av smide eller rostfritt stål där rullen bara träs på, men sån vill jag inte ha. Av någon anledning känns det inte lockande att ha pappret gnidandes mot väggen liksom 😉. Jag vill ha en annan variant, inget fancy men med något mellan rullen och väggen åtminstone. Förhoppningsvis har de nåt passande på Bauhaus där jag tänkt köpa plastfilmen .... Åh dessa jobbiga i-landsproblem!

Förra veckans promenerande märks såklart nu. Igår kom jag ö h t inte upp ur sängen förrän på eftermiddagen, men lyckades sen utföra flera mindre ärenden med pauser emellan samt lite Pokemonjakt. Enligt FitBit kom jag t o m trots avsaknad av regelrätt promenad upp i dagsmålet av 5000 steg. Ett mål jag antagligen inte nådde mer än ett par gånger under hela sommaren (hade inte aktivitetsarmbandet på mig då).

Nageltrångshelvetet är numera nästan ett minne blott, men givetvis avlöses det av nåt annat ... Min högerhand och underarm gör mer ont än på mycket länge, den där typen av smärta som man liksom inte kommer undan. Som både hugger och molar på samma gång. Det är i lägen som dessa jag motvilligt inser att min nästa bil måste bli en automatväxlad. Anledningen till motviljan är att bilkörning utan växlande låter himla tråkigt, men med tanke på mina händers skick vore det rentav korkat att köpa en manuell igen ...

Nej nu har jag suttit med detta blogginlägg i två timmar med avbrott för diverse samtal med sonen samt ett anfall av panik över en sak som dock ordnade upp sig snabbt. Detta håller inte längre, Mot Bauhaus!!! Wish me luck.