Men jösses vilken miss!

Jag har fått en försenad födelsedagspresent: en elcykel! Jag har länge önskat mig en sådan i förhoppning att den kan ge mig lite mer frihet och större möjlighet att ta mig t ex till havet där jag mår som bäst eller ut i naturen utan att behöva ta bilen dit. I fredags kom den ... och efter några dagars tänkade beslöt jag att ge den namnet Sixten. Snabb som blixten?

Nu läste jag tillbaka på bloggen och såg att jag glömt att även mitt numera läkta megasskavsår på foten hette Sixten 😱😱. Vilken miss! Fast, nu får faktiskt Sixten fortsätta heta Sixten. Ja cykeln alltså. Det finns ju trots allt flera individer med samma namn, och den förste Sixten är inte längre en del av mitt liv.

Här är Sixten!

Igår var det läge att testa honom på riktigt, med motor och allt. Tidigare hade jag bara testat utan för att kunna få rätt höjd på sadel och styre. Men nu var det alltså dags.

Det blev ingen lång runda, och det kändes rejält ovant, men åh vilken härlig känsla! Jag har saknat cyklandet så mycket, det var en så stark känsla att trampa fram med havet som utsikt att det rann några tårar längs min kind. Såpass ...

Jag använde bara de lägsta lägena på motorn, ettan i medvind och tvåan i motvind, för att känna att jag faktiskt jobbade själv men fick extra draghjälp. Det gör inget att det inte går så fort, bara jag tar mig fram.

Igår eftermiddag och kväll hade jag jobbiga muskelkramper i ryggen, men jag tror inte cyklandet var boven även om det säkert inte var optimalt för jag hade känningar av att något var på gång redan i förrgår. Däremot tror jag att domningarna i händerna några timmar efteråt hörde ihop med det, så jag ska nog använda mina cykelhandskar framöver. Kanske kan de lindra effekten av vibrationerna.

Jag förväntar mig inte att kunna ta långa turer, eller varje dag, men jag tror jag ska kunna t ex ta en sväng till affären ibland om vi glömt eller saknar något eller kunna ta en sväng ut i naturen då och då och ta foton och koppla av.

På tal om ryggen, den var riktigt bråkig igår under Sveriges match mot Schweiz. Ingen sitt- eller liggställning kändes okej och det blev en del vankande fram och tillbaka. Schysst av Sverige att faktiskt vinna, vilket jag ärligt talat inte trodde, nu när jag offrade mig så! Vid läggdags var det riktigt besvärligt, men till slut kunde jag somna. I morse vaknade jag stel i hela kroppen och det tog ett tag innan jag lyckades kravla mig ur sängen, men när jag väl gjort det passade jag på att smida medans järnet var varmt. Jag plockade ner lite ät- och drickbart i en kylväska, tog bilen ner till havet och placerade ändan i stolen. Jag kan lika gärna sitta där som här hemma.

När jag suttit där en stund fick jag telefonsamtal från Försäkringskassan, från handläggaren av mitt sjukersättningsärende. Hon var nästan klar med sin bit och behövde nu göra en telefonintervju för att kunna färdigställa och lämna vidare till beslutsfattaren. Hon frågade flera gånger för att försäkra sig om att det var ett lämpligt tillfälle för mig, och jag satt ju ändå bara där och hade inga inplanerade saker resten av dagen så visst.

När samtalet var slut tog det 1½ h innan jag orkade ta mig hem igen. Och då däckade jag totalt och låg kvar där utslagen när maken kom hem strax före sju ikväll. De kogntiva nedsättningarnas påverkan på kroppen gjorde sig påminnda igen alltså.

Maten hade jag planerat att laga idag, men det fick bli så att jag satt i min arbetsstol och instruerade maken som i sin tur försökte följa det. Det gick ... hyfsat 😉. Middag blev det i alla fall till slut.

Spagetti (gömmer sig där under), sojafärssås på Naturli's färs, veg. "parmesan", tomat och hemmaodlad salladslök. Tre matlådor till frysen, färdiga och redo för mig när jag inte klarar att laga mat och ingen privat kock finns tillgänglig, blev det också.

Nu börjar de där ilande skärande smärtorna ända från nacken ner i benen igen, så det är väl dags att intaga bästa möjliga position i sängen och säga GODNATT!