Vad tror ni om mig egentligen?

Självklart är jag både medveten om och engagerad i det pågående världsmästerskapet i fotboll. Bara för att något inte syns här på bloggen betyder inte det att det inte finns med i mitt liv 😉.

Jag har nog kollat på minst hälften av alla matcher faktiskt. Jag är ju sjukskriven och matcherna går på eftermiddagar och kvällar så det har fallit sig naturligt. 

Till Sveriges matcher har jag gått all in. Något måste man väl nörda in sig på. Mitt/vårt sällskap under matcherna har kunnat dra nytta av den delen hos mig då jag haft tröjor till dem också 😊. Och, om det skulle krävas, en kylväska. Och ett badlakan. Och en halsduk. Och en solhatt. Och solglasögon. Och ... 

Resultatmässigt tycker jag det svenska laget hittills gjort vad man i förväg kunnat förvänta sig av dem: vunnit mot Sydkorea och faktiskt pressat regerande världsmästarna Tyskland. Och det är väl också just sättet matchen förlorades på, på i princip sista sparken efter en frispark som nog borde kunnat undvikas, som gör att många känner missnöje och besvikelse. Inte resulatet i sig.

Efterspelet, med beteendet mot Jimmy Durmaz på sociala medier, är givetvis fullständigt oacceptabelt. Helt vidrigt. Förbundet gör helt rätt som tar det på allvar och polisanmält. Samtidigt gör Jimmy, Janne och laget helt rätt som markerar att de står enade men nu vill lägga fokus åter på det sportsliga, på spelet, på kommande match(er). För VM är ju faktiskt inte över, begravningskänslan i lördags kväll till trots. Vinst mot Mexico? Tja, konstigare saker har ju hänt. Hoppet lever! 

På tal om hopp. Ibland går jag över mina egentliga gränser just för att kunna känna lite hopp. Hopp om att faktiskt någon gång kunna bli lite bättre, hopp om att någon gång kunna få känna på ett "normalt" liv lite oftare, lite längre stunder. Detta fick mig att i lördags för andra gången sedan jag blev kraftigt försämrad för flera år sedan gå en mil. Tidigare i livet, även efter insjuknandet men före den långvariga försämringen, kunde jag göra det i princip när jag kände för det. Så är det alltså inte nu, nu styr kroppen själv om jag ö h t kommer utanför dörren och i så fall när. Nu råkade kroppen kännas till stora delar okej i lördags och när jag gått en timme beslöt jag att försöka klara en mil. Sannolikheten för en "baksmälla" dagen därpå var stor oavsett, p g a midsommaraftonen bland annat, så jag kunde lika gärna testa. Ungefär så tänkte jag. Och det gick. Jag tror det gjorde gårdagens i princip totala sängliggande lite lättare att stå ut med.

Men mitt liv saknar i alla fall inte kontraster. 18½ tusen steg i lördags jämfört med ca femhundra igår t ex. Omväxling förnöjer?

Nu denna måndag känner jag mig rastlös och uttråkad. Vad ska jag fördriva dagen med?
- Händerna är tydligen Dagens Kroppsdel, och inte på det bra sättet, så det mesta småplocket här hemma går bort. Även att skriva på datorn är svårt, detta skrivs med en långsam pekfingervals och feltryckningarna är många.
- All aktivitet som kräver annan fotbeklädnad än badtofflor är minst sagt obekväm på grund av Skavsåret Sixten på min ena häl.
- Lusläsandet av villkoren i min sjukförsäkring via facket, varifrån jag ev. kan få viss ersättning i höst när jag saknat arbetsförmåga i 3 år, har påbörjats, pausats och börjats om flera gånger. Och jag tycker det står olika saker varje gång jag läser.
- Ingen av dagens kommande matcher i VM känns jätteupphetsande direkt.
- Jag har lyckats ta mig förbi nivå 100 på Two Dots, ett spel i mobiltelefonen, och det börjar bli mer än lovligt rörigt.

Und so weiter...