Lusse lelle, lusse lelle.

Nu är det ju inte elva nätter före jul riktigt än, men eftersom Lucia i år infaller en söndag så firas det på lite olika dagar här och där. För sonens del var det dags igår kväll då sexorna underhöll sina föräldrar och några fler familjemedlemmar med skönsång. Det var ett tag sedan senast eftersom man på sonens skola bara har Luciatåg i just sexan (ska tydligen ändras till femman så i år körs det dubbelt) så det har hänt en del sedan senast. Både storleksmässigt, sångmässigt och repertoarmässigt. De elektriska ljusen som viftades och pekades lite varstanns senast det begav sig var utbytta mot levande ljus som krampaktigt hölls upprätta. Inte helt lätt för alla (läs: min son) att koncentrera sig på samtidigt som det skulle sjungas. Men fint och stämningsfullt blev det.

Ämnet i lucka 9: traditioner.

Vad är det som gör ett tillvägagångssätt och ett firande till tradition egentligen? Hur länge måste man ha gjort så för att det ska vara en tradition? Och vad gör en tradition viktig att bevara?

Mycket av det vi i min generation ser som viktiga traditioner och får för oss har många år på nacken är egentligen inte så gamla alls. Många ser t ex skolavslutning i kyrkan som en tradition och sörjer att det på många håll inte längre är så p g a tolkningen av den uppdaterade läroplanen (den andra halvan ungefär välkomnar förändringen eftersom blotta kontakten med kyrkobyggnaden tydligen indoktrinerar ungarna) men hur många av de som är äldre än oss har ö h t haft sina avslutningar där? Många ser Lucia-firande inför föräldrarna som en given tradition, men generationen före oss har i många fall ö h t inget minne av nåt sådant firande under sin skoltid. Är det helt enkelt så att vi definierar tradition som något som varit vanligt under just vår egen livstid men inte kikar så mycket längre bak än så? Men nu när vi har en generation efter oss också, våra egna barns, så slår vi bakut när de vill ändra på eller skapa nya traditioner under sin livstid?

Jag upplever ibland att traditioner till varje pris ska bevaras bara för sakens skull, inte för att de egentligen fyller något viktigt syfte och i princip till vilket pris som helst. Som detta med Luciafirande på förskolan t ex, något som faktiskt är stressande och jobbigt för en del barn antingen p g a deras personlighet eller för att de är ganska nya på förskolan och försöker hitta sin egen plats i gruppen. Några förskolor har därför beslutat att de uppmärksammar och firar inom ramen för förskolans verksamhet men det blir inget publikt uppträdande för föräldrar och mor- och farföräldrar. Jag förstår om man som förälder tycker det är tråkigt att inte få se sitt barn lussa på förskolan, men är det verkligen något som ska stå över varje enskilt barns trygghet? Är det viktigare att föräldrarna kan komma och se sina barn lussa i ett arrangemang pedagogerna planerat för och ordnat än att alla barn kan delta utan att känna oro och stress? Där jag jobbar upplever jag att vi har fått till ett firande som känts bra för alla barn, och jag tror att det är möjligt med lite utanför ramarna-tänk på de allra flesta ställen men säkert inte samtliga, men skulle vi inte lyckats med det och ändå kör på för att föräldrarna har förväntningar (eller krav, rentav) på att få ett luciatåg serverat för sig så skulle vi faktiskt gå emot det uppdrag vi får betalt för att göra och misslyckas med att sätta barnens bästa i främsta rummet.