Lite djupt såhär i juletid.

Apropå floskeln i förra inlägget så har jag läst en del diskussioner på temat den senaste veckan, främst på Familjeliv, och jag vill mana till eftertanke.

Känn gärna för egen del att julen är för barnen i er familj (även om jag som tidigare skrivit är rätt övertygad om att de flesta av er har en hel del inslag i ert julfirande som är mer för er skull än för deras). Känn gärna att ni själva inte haft nån lust att fira jul om ni inte haft barn (även om jag personligen tycker det låter rätt sorgligt). Men var försiktiga med det eviga mantrat, var försiktiga med hur ni uttalar er i andras sällskap. Det handlar inte om att behöva tassa på tå för någon, men försök sätta er in i situationen att inget hellre vilja än att bli förälder och att försöka uppnå den drömmen år efter år utan att lyckas. Så kommer julen, en högtid med stort fokus på familjen och gemenskapen. Tänk er då att ständigt få höra att utan barn hade det inte funnits nån anledning att fira jul, tänk er då att hela tiden matas med att julen minsann är för barnen (bara) o s v. Nog kan ni förstå hur detta kan göra julen till en ännu tuffare tid än annars? När omgivningen och samhället och t o m ens egna familj och släkt vid julfiradet matar en med hur betydelselös ens egna relation till julen är? Hur ens barnlöshet blir om möjligt än mer påtaglig än annars? Och hur svårt det kan vara att ändå tindra och vara glad och sådär julmysig?

Som sagt, det handlar inte om att tassa på tå utan om att tänka efter lite. Ett varv till kan räcka.