På tal om humor.

Maken är iväg och hjälper svärmor med lite grejer och jag skickade en fråga till honom med sms. Svaret blev "jag får tänka", och i samma sekund jag läst färdigt så kom det ett stänk av bränd lukt här. Hahaha!

Vadå? Fattar ni inte? Äh...




I alla fall, när katten är borta dansar råttorna på bordet. I detta fallet sätter sig "råttan" vid "kattens" dator. iPaden i all ära, men ska jag skriva längre inlägg eller mail eller så, ja då är det skönare med ett riktigt tangentbord och tangentbordet till iPaden orkar jag inte ladda :-D Så, here I am.

Som bekant läser och skriver jag en del på några Communitys på Internet och kan där dryfta lite allt möjligt, både sådant som har med familj och föräldraskap att göra och en massa annat. I dagarna har återigen ämnet "att välja bort barn" dykt upp. Och det finns väl få saker som provocerar så mycket som det. Och då åsyftar jag inte att välja bort barn man redan har (t ex till förmån för nya kärlekar 50 mil bort eller för karriären t ex) utan snarare att genom eget val INTE bli förälder alls. Jag kan förstå att det väcker frågor och tankar, det är trots allt självklart för de flesta att man vill ha barn förr eller senare, men det stannar inte där. Utan valet ifrågasätts och nagelfars i minsta detalj och det bildas rena övertalningskampanjer för att de som gjort detta val ska ändra sig. Innan det är för sent. Det handlar inte heller bara om ensamstående 18-åringar som vid åtanke av förlossningar och barnskrik uttalar att de minsann aaaaaldrig ska ha barn utan även om vuxna människor med livserfarenhet och stabila relationer som både känt och tänkt ofta och länge på saken.

Alltså, jag är helt med på att det finns få garantier här i livet och man kan inte med hundraprocentig säkerhet veta precis hur man kommer att känna och vad man kommer att tycka i framtiden. Men att bli förälder är ju ändå en liiiiite väl stor sak att göra sådär bara för säkerhets skull. Om utifall att. Att skaffa barn fast man inte vill bara för att man kanske kanske möjligen någon gång ändrar sig är ungefär lika vettigt som om vi skulle utöka familjen med ett barn till fast vi inte alls känner varken längtan eller behov av det bara för att vi kanske kanske möjligen någon gång känner annorlunda. D v s inte särskilt vettigt alls.


Ett återkommande argument är detta: "Tänk när ni är gamla och sitter på hemmet och ingen besöker er eftersom ni inte har några barn. Då ångar ni er nog". Men, det bör inte vara någon nyhet för de flesta att föräldraskapet inte är ett fullgott skydd mot ensamhet mot livets slut, likväl som avsaknaden av egna barn inte är synonymt med att man saknar socialt nätverk och människor som bryr sig. Och oavsett är det knappast ett vettigt skäl att ta på sig det livslångt åtagande föräldraskapet innebär vid 35 års ålder, bara för att man möjligen kommer att känna sig ensam vid 90.


På ett annat nätforum har döden gjort sig påminnd igen då en ganska känd medlem gått bort efter en tids kamp mot cancer. I kölvattnet av det visade sig en del människors allra fulaste sidor genom helt vidrigt beteende, respektlöst både mot den döda, dennes familj och de som visat dem omtanke och generositet. Det fick mig att tänka på en sak som jag grubblade på även när vår spenatmamma, vår Kajsa, vår Pippi, allas våran Ninjakrigare lämnade oss för 1½ år sedan: Hur vill jag att mina vänner och bekanta men även meddebattörer på olika nätforum ska informeras om det otänkbara skulle hända mig? Vem ska berätta, för vem ska det berättas och VAD ska de få veta? Det känns viktigt att tänka på och prata med mina närmaste om, dels för att jag verkligen vill att vissa ska få veta även om de inte ingår i min närmsta krets här i världen utanför Internet och dels för att minska risken för rykten och spekulationer, det ska min familj och mina nära få slippa ta del av. Jag får fundera på det ett tag igen.

En sak jag i alla fall vet är att jag inte vill att det samlas in pengar och så från kreti och pleti. De som bryr sig om mig, på riktigt, får gärna tänka på mig och min familj även efter mitt frånfälle. Men de som betett sig illa mot mig och tydligt visat sitt ogillande nu när jag är i livet behöver inte fejka omtanke när jag gått bort. En kondoleansblomma från vissa personer skulle definitivt få mig att vilja spöka för dem.

Oj, det började glättigt och blev djupare och djupare det här. Men så kan ju livet vara, tvära kast mellan sorglöshet och sorg, mellan humor och allvar, mellan skratt och gråt.


Gråt ja. Det ägnade jag mig åt igår kväll. Jag lallade runt lite på youtube, tror jag började med Idas sommarvisa och passerade sedan både musikal i form av Dr Jekyll & Mr Hyde och kloka tal från komikern Jim Carrey innan jag nådde slutdestinationen: ett 55 minuter långt klipp från ceremonin vid Metallicas inträde i Rock and Roll Hall of Fame. Alla tal, inkl. det från Cliff Burtons pappa, fick ögonen att rinna. Det blev så påtagligt hur viktig musiken kan vara, både för de som producerar den och för de som är konsumenter av den, och hur rörda även megastjärnor blir av att få erkännande och bekräftelse. Riktigt häftigt. Och lite... smålustigt... att sedan se dem rocka loss i Master of Puppets iklädda sina finaste kostymer :-) Jag har ö h t aldrig sett Rob Truillo i andra brallor än kortbyxor, men det funkade det också!

Nä, nu kommer nog snart katten hem igen och råttan är inte ens anständigt klädd. Det får vara nog här för denna gången. Må gott, och var försiktiga i solen!