Bara en tanke sprungen ur en tråd på ett visst nätforum.
Igår var det ju midsommarafton och vi hamnade hemma hos en kollega till mig. Jag hade före igår bara träffat just kollegan och hennes barn, ingen annan. Inte ens hennes man. Och eftersom jag just nu är inne i en sådan där period när jag, mer än annars, verkligen hatar mitt yttre så drog jag mig länge för att tacka ja. Trots att jag oftast har himla kul när jag träffar nya människor, och grabbarna likaså. Men jag övertalades... och ångrar det inte :-) Det var en mycket trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med ett gäng härliga människor (som dock hade en märklig förkärlek för Minttu) och hade det inte varit för att sonens ork tog slut strax före elva hade vi stannat ett bra tag till...
Min vana trogen såg jag till att få ont i någon del av min kropp. Denna gången struntade jag i att stuka fötterna eller få gallkramper, jag valde att krascha på knäna i stället. Eller, jag valde faktiskt inte utan en liten ynklig någon centimeter hög kant valde det åt mig. Efter att ha tackat värdparet för en trevlig fest och sagt hejdå till övriga gäster lämnade jag med en väska i varje hand huset för att bege mig mot bilen som skulle ta oss hem, och tjong! så hade jag landat på stenplattorna med båda knäna. På det ena blev det blodvite, och på det andra ett skrapsår och en rejäl bula. Många av er vet ju att jag har ett dåligt vänsterknä sedan tidigare. Gissa vilket knä det var som fick den värsta smällen? Ja just det...
Men, shit happens!! Och lite krigsskador hör nästan till...
Idag har jag inte gjort många knop. Det aktivaste jag utfört var nog att "snoppa" jordgubbar. Men imorron är en annan dag! Då kommer jag nog att anstränga mig minst dubbelt så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar