Bli förälder = egoistiskt?

Ja, på sätt och vis. Att välja att bli förälder är och ska vara ett egoistiskt val på så sätt att man blir det för att man vill bli förälder, eller förälder åt fler än man redan är. Man ska inte bygga sitt val att bli förälder på att det är vad som förväntas av dem, eller för att göra en god gärning (som det talas om i samband med adoption t ex), eller för att ge ett barn man redan har ett syskon. Utan det bör bygga i första hand på en önskan om att själv bli förälder.

Men, det finns sätt att bli förälder på som är mer egoistiska än andra och då knappast på ett positivt sätt. Bland annat syftar jag då på de som väljer att bli förälder via anonym donation av ägg eller spermier för att skydda sig själva mot att barnet ev. vill ta kontakt med donatorn, för att det vore jobbigt för dem själva. Men BARNET borde stå i centrum, och i detta fallet barnets rätt till sitt genetiska ursprung. För en del är det totalt oviktigt, medans det för en del är en viktig del av ens identitetsbildande och sin självbild. Vem är vi barnlängtande vuxna att bestämma åt våra barn att deras ursprung minsann inte ska vara viktigt för dem? Och vad ger oss rätten att medvetet skapa en situation där barnet fråntas den rätten, fråntas den möjligheten? _Inget_ ger oss den rätten anser jag.

Tyvärr finns det en hel del barn som saknar möjligheten att få veta sitt ursprung, bland annat en hel del adopterade där uppgifter om de biologiska föräldrarna saknas eller är felaktiga. Och det är tråkigt, och det kan bli jobbigt för barnet att bära den ovissheten även om det såklart inte _måste_ bli så. Men att det redan finns sådana situationer gör det inte rätt av oss att medvetet skapa fler av den varan. Det helt oskyldiga barnets rätt till sitt ursprung ska alltid väga tyngre än bekvämligheten eller känslorna hos oss vuxna som gör valen.