Det här med sorg...

... läste jag ett intressant inlägg om på AFF härom dagen, ett inlägg jag instämmer fullständigt i. Ja, upplevelsen av och bearbetningen av sorg är individuell. Och man ska inte jämföra olika människors sorg och göra värderingar utifrån det, inte heller ska medicinska begrepp, åldrar osv avgöra vad som är OK att sörja eller ej. Men visst finns det onormala sorgeprocesser också, onormalt långa t ex. En del fastnar på nåt sätt i sin sorgeprocess och kan inte komma vidare, en del har t ex den sörjande änglamamman eller den sörjande änkan som huvudidentitet många år efteråt och det är i min mening inte nåt bra, det blir bara destruktivt. Jag förstår att man kan fastna i sin bearbetning, och den identiteten kan också omedvetet bli en trygghet. På ett negativt sätt. Tyvärr ses man som oempatisk, elak och kall om man inte hjälper till att förstärka den identiteten utan istället anstränger sig för att se hela människan istället. Tyvärr anses man elak och oempatisk om man inte bara alltid gör och säger vad den personen just då helst vill se eller höra. Det vill jag förändra..... för det behöver inte alls vara vad den människan egentligen behöver och mår bäst av. Det den människan egentligen behöver kan vara en hjälp på traven att lyfta blicken från det tragiska och lägga märke till det positiva som fins runtomkring också. Det handlar inte om att glömma, inte att förtränga, inte om att låtsas som att den man förlorat aldrig funnits. Utan det handlar om att komma vidare.... Men man får absolut inte tycka att nån fastnat i sin sorg. För sorg ÄR ju så individuellt. Och ja, det är det. Men destruktivt fasthållande av en sorgeidentitet är inte nåt bra.