"Det var den sommaren det!" ...

... säger många. Och oftast åsyftas vädret då det efter flera veckor med mestadels soligt och varmt haft fräckheten att vara både molnigt och till och från regnigt i nån vecka. Men, hade man verkligen förväntat sig en upprepning av sommaren 2018? Är variationen inte snarare normaltillståndet? Och om det kan svänga från varmare till kallare och från torrare till blötare kan det väl likväl svänga tillbaka igen? Att sommaren skulle vara slut redan i mitten av juli för att det varit ett par kyliga veckor med en hel del nederbörd är väl rätt ... fånigt? 

För den delen, maken har inte ens startat sin huvudsemester än 😏, så nej ... det var inte den sommaren det!

Idag har det varit helt OK mittemellanväder i mitt tycke. Mycket sol, men också rätt friska vindar som svalkat. Egentligen hade det varit ett bra läge för mig, som inte kan hantera den där riktigt rejäla värmen, att försöka bättra på solbrännan som fått en del stryk senaste veckorna. Solen tar ju även om det blåser kyligt. Men jag längtade efter havet och tog i stället bl a och intog min lunch i dess närhet och satt sedan där en god stund och bara fanns till liksom.

Det har skett en stor förändring i mitt liv! Kolla!

Yepp, efter 9 blonda år med ett kortare ljusbrunt uppehåll runt 2014 är jag nu åter mörkhårig. Inte jättemörk, men ... mörk. Vadan detta? Tja det är en kombination av att min älskade frissa slutat, min plånbok inte behagar bli tjockare och utväxten fortsatte vara lika ful ... Det var inget beslut som växte fram utan det togs faktiskt ganska hastigt. Kanske tur det, hade jag tänkt för länge hade jag kanske inte vågat 😊. Nu gjorde jag det, och det blev helt okej. Även om det lär ta ett tag att vänja sig.

Härom kvällen var jag med om något riktigt läskigt. Det händer ibland när jag ska säga nåt att jag liksom inte hittar orden, jag kan också börja sluddra och prata allmänt otydligt när jag gått över någon gräns för ansträngning, fysisk eller mental. Men nu kände jag mig inte mer utmattad och trött än "normalt", och fick ändå plötsligt stora problem att prata. Jag skulle säga något till maken och jag visste precis vilka ord jag skulle säga ... men fick inte fram dem. Det tog stopp mitt i meningen, upprepade gånger. Som att det liksom var glapp i kontakten mellan hjärna och mun. Det tog ett tag innan jag lyckades få sagt det jag skulle säga ... och SEN kände jag mig oerhört trött. Utan att för den delen kunna sova ... I stället malde skallen händelsen om och om igen halva natten.

I övrigt är väl det mesta sig likt. Dagsformen varierar och graden av aktivitet med den. I fredags tog jag i alla fall den längsta promenaden på 13 månader! Drygt 7½ km blev det och både ben och rygg fungerade såpass bra att jag nog kunnat gå en hel mil. I så fall för första gången på flera år. Men det vore inte så smart att med tanke på att kroppen varit lite opålitlig på sistone, jag vill ju helst kunna göra något resten av sommaren med och inte ligga helt utslagen för att jag med en dåres envishet pressat mig att gå någon kilometer till. Plus, det kan ju vara trevligt att ha nåt mål kvar resten av året med 😊.