Jag har en förmåga att i lägen där jag vill vara arg och bestämd istället börjar gråta och därmed upplevs som ledsen vare sig jag är det eller ej. Och det är betydligt svårare att med pondus och någon form av auktoritet få sagt det jag behöver säga och ställa krav på den det berör när tårarna flödar och jag upplevs som mest allmänt känslig. Jag tänker då främst på kontakter med samhällsinstanser av olika slag. Nu senast var det Barn- och ungdomspsykiatrin som förvisso fick smaka på lite Jennie-bitchighet men sen också stifta bekantskap med gråt-Jennie i stället för arg-Jennie. Finns det månntro nån kurs som är motsatsen till Anger Management? Kan man få lära sig att bli MER arg istället för mindre?
Annars då? Vad pysslar jag med när jag inte bitchar och gråter? Tja, inte mycket. Även om jag alltså är bättre nu än i i slutet av förra året och de första månaderna av detta så är det fortfarande mycket sängliggande. Sisådär 18-19 h/dygn skulle jag tro. Det betyder inte att jag sen är aktiv 5-6 h/dag utan det innebär att jag har en lucka, eller så är det uppdelat på två luckor, där jag kan vara aktiv en stund i taget. Vattna blommorna, laga mat, ta en promenad, fixa med sonens bildstöd, duscha, peta ner fröer i jorden och hoppas på det bästa, sortera ren tvätt o s v. Inte allt samma dag nej 😉 men har jag en bra dag så fixar jag att duscha samma dag som jag motionerat 😁.
Sen är man ju aktiv på annat sätt än fysiskt, hjärnan är trots allt påkopplad typ halva dygnet åtminstone om än på låg effekt och med klent resultat. Mycket handlar om att finnas till hands för sonen med vägledning och påminnelser, stöttning och bekräftelse, samtal, tips & tricks o s v och mycket av det kan göras från mitt sängläge tack och lov. Men jag försöker också hålla de hjärnceller jag har kvar vid liv genom lite spel på telefonen t ex. Och så blir det nätsurfande och ett och annat sporadiskt blogginlägg då som tar en evighet att få ihop.
Det är ju lite olika hur man använder sociala medier, men jag kan säga att det jag publicerar på Facebook knappast är representativt för hur min vardag ser ut. Tror man det så är man verkligen ute och reser, något man ju ska undvika i dessa pandemi-tider. Men alltså hur kul skulle det vara och hur många fb-vänner skulle jag ha kvar om jag speglat min tillvaro så som den är? Ständigt återkommande foton av mig liggandes i sängen, dagliga inlägg om allt jag inte kan göra, beklaganden över det jag missar, uppräknande av alla ställen jag har ont på o s v? Nej det blir nog tjatigt tillräckligt av mina uppdateringar kring de promenader jag periodvis lyckas ta några gånger i veckan (igår t ex 👍). I stället försöker jag blanda negativt med positivt, allvar med skoj, gnäll med pepp, socialt umgänge med frivillig eller påtvingad ensamhet o s v men knappast numerärt eller tidsmässigt representativt för hur mitt liv ser ut. Bloggen ger en något mer sann bild, men även här finns det liksom en gräns för hur många gånger det känns rimligt att skriva orden vila, sängliggande och smärta t ex ... Och hur givande inlägg som "Idag är det onsdag och jag har legat i sängen hela dagen där nacke och rygg krigat om vem som kan göra mest ont" är. Ja tro't eller ej men även gråt-Jennie, arg-Jennie och bitch-Jennie har gränser 😁.
Och nu på tal om aktivitet är klockan snart halv fem på eftermiddagen, jag har försökt få ihop detta blogginlägg i 2½ h och jag ligger fortfarande i sängen iklädd nattlinne. Utöver att skriva detta har jag pratat i telefon med min mamma en kvart samt agerat bollplank åt sonen en stund här och en stund där och påmint honom om att äta och dricka ordentligt. That's it. Men innan mörkret faller ska jag försöka ta mig ner till mitt älskade hav och ... andas ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar