När jag gick med på Facebook var jag typ frisk och hade de där vanliga svenssonkrämporna och inte mycket mer. Efter något år började de komma, de där upprepade uppdateringarna om hur jag äntligen kommit igång med träningen igen och direkt blir förkyld, om envis huvudvärk som till slut krävde läkarbesök och diverse undersökningar, om hur hjärnan inte fungerade som förr och skolarbetet blev knepigare än det någonsin varit, om hur benen kunde sluta bära mig vid oväntade tillfällen, om att jag rasat ihop på jobbet och om "trolig infektion eller inflammation av hittills okänd art” o s v. Det visade sig ytterligare något år senare, efter betydande försämring, alltså vara ME.
Det är lätt att fundera på hur läget varit om jag vetat redan då, hur jag agerat, om jag kunnat bromsa försämringen som ledde till det läge jag är i nu ... Om jag slutat pusha och pressa mig så med träningen, om jag inte valt att både plugga och jobba samtidigt, om jag använt ordet Nej oftare o s v. Det hjälper ju inte ett dugg, gjort är gjort och man kan inte agera utifrån kunskap man inte har så jag kan heller inte säga att jag gjorde fel då. Men tankarna hamnar där lik förbenat ändå.
Så, de här tillbakablickarna på fb är ibland lite nedslående absolut ... men i många fall kan jag finna lite tröst i dem. Alltså jag kan ju se att jag för t ex 6-10 år sedan var mycket mer aktiv, mycket mer produktiv, mycket friskare, hade ett mycket mer ”normalt” liv o s v. Men min grundinställning till många saker är i stort densamma, de saker jag fann nöje och avkoppling i då kan jag i många fall ägna mig åt nu med om än i betydligt mindre skala och på annat sätt, de personer som då var viktiga i mitt liv är till största delen det nu också ... och min humor är på ungefär samma låga nivå 😉.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar