I 15 år har jag väntat på det.

Sedan jag blev med körkort för 15 år sedan har det varit nära flera gånger, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Idag kom dock nådastöten för den där haren, idag hände det. Idag parkerade puckot i bilen bredvid så nära mig att jag inte kunde ta mig in i bilen. Tidigare har det absolut varit touch and go några gånger men jag har trots ganska omfattande lekamen kunnat snirkla mig in. Men nu var det helt omöjligt, dörren gick bara att öppna några decimeter och jag tror knappt ens sonen hade lyckats komma emellan.

Så vad gör jag? Jo jag svär, tittar mig omkring efter någon som eventuellt är på väg mot bilen och svär sedan lite till. Därefter tackar jag min goda stjärna för att jag inte har en bilbarnstol eller nåt på andra sidan, flyttar bak sätena så gott det går, kliver in på passagerarsidan och kränger sedan min osmidiga kropp över till förarsätet. Försiktigt utan att få besök av växelspaken på ett ställe där solen aldrig skiner ...

Hade jag inte haft en tid att passa hade jag stannat kvar ett tag för att se om den skyldige dök upp. Vad jag skulle ha sagt då? Det vete fasen, men jag antar att det inte direkt varit några kärleksbudskap som kommit ur min mun.

Som jag skrev i förra inlägget blev det ingen julklappshandel i onsdags som tänkt utan i stället en dag utslagen i sängen. Igår blev det däremot av, och resultatet blev att om jag inte har glömt någon eller något behöver jag inte köpa nån mer julklapp i år. Tjohoo! Det var riktigt skönt att få det gjort. Men, det kostade ... och inte bara i form av pengar. Ungefär en timme efter hemkomst började den där hemska tårframkallande smärtan sprida sig i kroppen, från mitten (ryggslut/höfter/buk) och uppåt/nedåt. Den där smärtan som de mediciner jag har att tillgå inte har någon verkan på och där inte ens avspänningsövningarna är möjliga att genomföra. Över lag är MEn det som påverkar och hindrar mig allra mest och som är svårast att hantera, men när fibromyalgin beter sig sådär som igår kväll så är det rent vidrigt. Som tur är kunde jag till slut få några timmars sömn och har även betydligt mindre ont idag. Även om smärtnivån idag hade klassats som "fan vad jag har ont" på den tiden jag var väsentligen frisk.

Men, nu ska jag inte gnälla mer. Idag 😉. I stället ska jag chocka en del av er som jag känt längst och bäst genom att berätta att jag adventspyntat idag! Redan! Dock: med några få undantag är inte belysningar och sådant tänt än, det mesta är dock på plats redo att tändas när tiden är inne. Inkl. min tänkta pepparkaksby som till slut blev bara en pepparkaksgård typ ...  Med boningshus, förråd och gäststuga kan man kalla det. Jomen alltså det var för svårt att sätta ihop allt, de små husen hade inga fönsteröppningar och flera sektioner gick sönder när jag försökte skapa sådana, jag hade ingen bricka stor nog men vill helst kunna flytta på bygget vid behov och orken tog helt enkelt dessutom slut. Men jag ser barnsligt mycket fram emot att tända skapelsen på söndag. Då har vi också planerat för lite familjemys med film, mat som nån annan lagar åt oss, glögg, adventsfika och lite annat gotter. Som vanligt saknas garantier för att det blir av, men man kan ju inte sluta planera trevliga saker bara för det.

Förresten så har jag tydligen blivit av med min tidigare svårartade aversion mot pappersstjärnor. Helt på mitt bevåg finns nu en sådan på fot i hallen och en hängande i sovrummet. Nej, inte tänd. Än 😌. Men jag har såklart testat den, och det nog blir riktigt bra faktiskt. Trots att den är av papper alltså.

Imorgon då? Da'n före 1 advent? Jo då tänkte jag fly fältet en stund då maken min ska storstäda huset 😃. Jag lär inte kunna fly fältet hela den långa stund det tar för honom att göra det, men en del i alla fall. Jag har också funderat på att försöka baka någon form av saffransbullar, inte traditionella lussekatter utan en annan variant. Men då krävs det att mina händer är på hyfsat humör, annars blir det inget av med det. Den som lever får se.

Nu: Go'natt!