Även om det inte syns, ...

... även om det inte märks, även om jag inte pratar om det, även om jag inte beklagar mig ... så har jag ont. Hela tiden. Dygnet runt. Varje dag. Men det finns grader i helvetet, och helt krasst så kan man liksom vänja sig såpass vid att ha ont att man inte direkt tänker så mycket på det när det är av normalgraden. Normalt utifrån sig själv alltså. När jag "bara" har ont på samma ställen som jag oftast har, på samma sätt som är vanligast för mig och i den omfattning som är mitt normalläge nu för tiden så tänker jag liksom inte "usch, jag har ont". Jag har det, och begränsas av det, men är så van att ja ... det har blivit normalt. Hur hemskt det än låter.

Men så finns då de där stunderna, de där dagarna, de där tillfällena då smärtan når en annan nivå. En nivå över normalgraden. En nivå över det jag vant mig så vid att jag inte reflekterar över det. En nivå där det inte går att undvika att tänka "jag har ont" för det onda överröstar allt annat. En nivå där så basala saker som att äta och gå på toaletten kan vara en pina.

Idag har jag en av de där dagarna som nyss nämnts, och förutom att jag lekt frisk flera gånger senaste veckorna och roat mig som "normalt" folk gör så är antagligen besöket hos frissan igår en stor bov i dramat. Det tar flera timmar för slingorna, nyanseringen och klippningen att bli klart och att sitta i en icke optimal stol under så lång tid är verkligen ingen höjdare. Det började kännas tydligt redan igår men idag har det varit rent fruktansvärt. Framför allt i ryggen. Det händer inte så ofta att jag gråter av smärta, men idag har jag gjort det flera gånger. Detta trots att jag gjort ungefär ingenting utöver att halvligga i sängen och gå på några toalettbesök.

Ja jag har t o m ont i en del av kroppen som jag inte ens har ...  Typ rejäl mensvärk, fast utan att någon livmoder finns kvar. Låter helt normalt va?

Men det positiva i kråksången är ju att detta inte är normalläget. DET vore riktigt hemskt. Då hade jag kunnat stå överst på prispallen i gnällkärrings-VM vartenda år.

Nu har kroppen några dagar på sig att repa sig hyfsat ty på lördag är det dags för Halloweenfest. Igen. Årets sista, jag lovar! Utstyrseln blir inte lika avancerad som på förra festen, åtminstone inte för min del. Makens är lite mer av en utmaning som kan sluta lite hur som helst.
Orkar jag inte fixa mig så gör det i övrigt inget, jag kan gå som jag ser ut när jag vaknar på morgonen. Det finns nog inte mycket som är mer skräckinjagande än det.