Till slut kom det.

Brevet med stort B. Brevet från Försäkringskassan där de informerar mig om att de i likhet med min läkare bedömt att jag stadigvarande saknar och att jag därför fått hel sjukersättning. Brevet där de informerar om att så kommer det förbli tills jag fyller 65 år om inget avgörande skulle förändras innan dess. Brevet jag väntat på för att kunna först reagera och sen agera.

Vad jag mest av allt behövde i det läget var att få bryta ihop. Få vara liten och ledsen och förbannad och besviken på livet. Få fulgråta och snora ner kläderna på någon som bara finns där med sin famn. Men så kommer maken hem samma eftermiddag och berättar om en ofrivillig stor förändring i hans jobbsituation, och vad händer med mig då? Jo jag blir den "starka", den stabila, den som kommer med stöttande klokord, den som tröstar. Mina egna känslor, mitt eget behov av att få vara "svag", sattes på ett ögonblick i andra rummet.

Jag fick lite senare köra iväg för att posta några brev, och när jag satt mig i bilen igen kände jag att detta håller inte. Jag måste få ur mig lite känslor. På vinst och förlust ringde jag en kompis som råkade befinna sig i sta'n och ha en liten stund över. Jag tror hon klarade sig utan snor på kläderna, men jag fick i alla fall bryta ihop så smått i hennes famn en liten stund ... och det var så skönt. Guld värt. Jag brydde mig inte ens om att jag sen gick in på macken och handlade med rödgråtna svullna ögon och att alla som såg mig nog undrade om jag var hög eller sjuk eller både och.

Ovanstående ägde rum i måndags, alltså för en vecka sedan. Dagen därpå fick jag läge till ett litet bryt i alla fall då maken smält sin egen situation och kändes lugnare. Och nu har jag bearbetat det hela och så smått börjat acceptera läget. Att det visar sig att jag åtminstone troligen inte när månadsersättningen från AFA tillkommer kommer att gå back jämfört med sjukpenningen har väl underlättat, och detta tack vare att jag jobbat heltid eller nästan heltid en del av den ramtid sjukersättningen baseras på. Att jag såklart går back jämfört med om jag kunnat jobba är något jag får försöka släppa.

Så, reagerat har jag ... och delvis agerat. Men jag har kört fast på lite pappersarbete, det som AFA behöver ha in har de fått och likaså min arbetsgivare, men det är det där med den egna sjukförsäkringen ... och ansökan om att betala mindre per månad till CSN ... Blanketterna är tagna ur sina kuvert, men sen har det tagit stopp. Det ska räknas och intygas och förklaras, och jag orkar inte!! Jag skulle behöva en assistent eller nå't. Någon frivillig? Jag kan tyvärr inte avlöna er i annat än mitt förträffliga sällskap och eventuellt lite vin. Och möjligen ett och annat torrt skämt. Fast det senare kanske är mer avskräckande än lockande förresten ...