Nationaldag, taskig tajming, tantvarning och så'nt.

Igår var det ju Sveriges nationaldag. Och vi firade typ inte alls. Första året Simon var svensk medborgare var vi inbjudna till ceremonin för nya svenskar som kommunen ordnade, men vi valde bort det för det kändes inte helt rätt att göra en sån "grej" av det. Det var ju stort för OSS, men han själv var för liten för att förstå om det var nåt viktigt för honom. Till skillnad från de flesta andra där som var invandrade och i de flesta fall hade en del år på nacken.

Sedan dess har jag i o f s funderat lite då och då på nåt sätt att göra nationaldagen speciell för just oss, men det har inte känts tillräckligt viktigt för att bli till nåt konkret.

Men så har jag haft kontakt med en mamma med barn som efter flera år i Sverige, och med föräldrar/morföräldrar och syskon/fastrar/mostrar som redan är medborgare sedan flera år tillbaka, med mycket oro väntat på besked om medborgarskap, ett medborgarskap som skulle göra deras levnadssituation betydligt tryggare, och nu nyligen så kom beskedet de väntat på. Och när mamman berättade detta för mig så blev jag väldigt starkt berörd av hur viktigt en "tillhörighet" i ett land kan vara för en del. Man skulle väl önska att världen såg ut på ett sätt som gjorde det mer oviktigt, men så är det ju inte... Och nu känner jag starkt att jag verkligen VILL fira vår nationaldag. Behöver inte vara storslaget alls, men på nåt sätt som känns bra för oss... Vi får väl se var vi landar så småningom.

Den taskiga tajmingen står min kropp för. Jag har ju haft minst sagt mycket i huvudet det senaste året med både jobb och helfartsstudier och dessutom annat tids- och energikrävande på hemmaplan. Och jag hade inte förvånats om jag liksom kollapsat mentalt nu när luften börjar gå ur ballongen. Men i stället så kollapsar kroppen, först rösten och nu framsida lår där jag troligen fått en rejäl muskelbristning. Först i onsdag så var benet "dött" så fort det lyftes över en viss vinkel och den smärtan jag kände i förmiddags när det small till på riktigt går knappt att beskriva. Detta är precis vad jag INTE behöver nu, med finslipande av slutexaminationsredovisning och festförberedelser i helgen, skola två dagar nästa vecka inkl. den där redovisningen då, skolavslutning för sonen och sen då "festen" då jag firar att jag till slut är förskollärare på riktigt. Men, jag kan bara vila benet så mycket jag kan i helgen och hålla tummarna...

Tantvarningen då? Jo, Tack Gud för mammelucker! Och då av arten tunna mjuka "cykelbyxor" typ, ofta med spets. Nu på sommaren är det skönt med långa eller halvlånga lite fladdrande mjuka klänningar, men är man en tjockis som jag och låren liksom smeker varandra mer än de ska så kan det bli varmt och klibbigt. Där är mammeluckerna perfekta! Jätteskönt... Och skulle kjolen fladdra upp blottas inte hela härligheten :D Många tantpoäng blir det, men det bjuder jag på. Generös som jag är.

Jag har i alla fall skaffat mig nåt mer att se fram emot i höst: Skid Row och Ugly Kid Joe i Köpenhamn! Jippi!!! Kostade nästan gratis dessutom... OK, det är ju inte riktigt samma sak utan Sebastian men Skid Row är ändå fortfarande Skid Row. Snake och Rachel Bolan, jag menar kom igen... detta kunde jag ju inte missa :-) Ugly Kid Joe har jag aldrig sett live, det kan bli spännande.

Så, kanske en liten liten tröst för att WASP fått ställa in på SommarRock i Svedala. IGEN. Nu har Blackie brutit benet så pass att det behövdes operation. Dumt. Mycket dumt. Det kunde han väl väntat med tills den 12 juli eller så??

Hoppas Skid Row spelar en av mina favoriter. Quicksand Jesus. Jag inbillar mig att jag står mer ut med den inte helt perfekta (nu var jag snäll) sången när jag väl står där ;-)