Ett lugn spred sig...

... på nåt märkligt sätt hos många av oss efter beskedet att Kajsa till slut dragit sitt sista andetag. Jag talar inte för de som stod henne allra närmast såklart, men för oss lite mer i periferin. Sorgen är fortfarande närvarande och kommer så att vara ett tag, precis som vårt behov av att prata om henne och minnas det hon sagt, skrivit och gjort. Och det är mycket det, både klokskaper och galenskaper. Men för många av oss har liksom det vardagliga livet återtagit sin plats.

Det vardagliga livet för egen del bestod igår av en hel del svordomar och suckar dock. Jomen lyssna här:

Först somnade jag aldeles för sent natten till fredagen, och när klockan ringde var jag inte på långa vägar färdigsoven. Trots att hon ändå var tio i åtta. Väckte motvillig son, som till slut fick ur sig vad han önskade till frukost. Medans han steg upp och klädde sig fixade jag så denna önskefrukost, en frukost han sedan inte villa äta för han var faktiskt inte hungrig! Till slut fick jag i honom ett glas o'boy i alla fall (ja stackars stackars barn som tvingas dricka choklad va?) och lyckades dumpa honom på skolan för att vända hem igen för att göra klart inlämningsuppgiften till skolan. På självaste deadline-dagen.

För att kunna skriva texten på bästa sätt behövde jag skriva ut några bilder, och eftersom min dator tappat kontakt med nätverksskrivaren så behövde jag använda makens stationära. Inga problem, eller hur?! Jo! För jag är minsann inte man (eller kvinna då) att hitta påsättningsknappen (jomen den där som heter power ni vet). Lådan är svart, alla knappar är svarta, och det är mörkt där lådan står eftersom ljuset från skrivbordslampan inte når dit. Jag lyckades nog trycka på alla andra knappar minst 5 gånger vardera, inkl. nån omstartsgrej som jag helst INTE ska röra, innan jag fick satt på den (jo det heter så!!). Men till slut så fick jag då skrivit ut bilderna och kunde fortsätta skriva på mitt lilla dokument.

Men då måste ju dokumentet hittas också. Och jag visste precis var det fanns sparat. På nån av mina datorer (har en hemdator och en jobbdator). Eller på nåt av mina USB-minnen (har två av dem också). Som låg i nån av mina väskor (har fler än två såna). Och givetvis fanns det på det _sista_ jag kollade liksom...

Nåväl, jag kunde så sätta igång med skrivandet. Under vapenhot t o m. Och det började flyta på hyfsat efter en stund. Men jag hann inte bli klar förrän jag var tvungen att pausa eftersom jag behövde göra ett ärende på jobbet. Och när jag körde dit glömde jag såklart saken som jag skulle lämna där. Men jag kom åtminstone ihåg saken jag skulle _hämta_. Alltid något...

Hem igen, och snart kom även make och son hem. Och sonen fick jag till slut kasta in på sitt rum för att få tillräcklig lugn och ro för att kunna koncentrera mig skapligt. Så till slut blev jag klar... med flera timmar tillgodo till deadline. Wow alltså. Blir jag inte godkänd så vågar jag inte svara för konsekvenserna.

Men ah ja, middagen blev god, vinet smakade okej, Benny Hult fick vara kvar i X-factor och Notting Hill slutade lyckligt även denna gången sådet blev ju en rätt bra dag till slut ;-)

Idag då? Hmm... jo när detta skrivs är jag nästan nyuppstigen. Nej jag har inte SOVIT tills nu men jag har legat i sängen. Allt medans maken beskurit träd. Jag tycker vår uppdelning av sysslorna är helt okej hittills idag.