Idag blir han min.

Sune. Alltså bilen Sune. Den isblåe Mazda2:an. Min, bara min.....

Men jag måste erkänna, det kändes lite konstigt när jag rattade Svea igår och visste att det var sista gången jag kom hem med henne. Svea var ju den första bilen jag köpte, min första egna kärra. Och vi har haft det bra tillsammans ;-) Men, nu är det dags att gå skilda vägar och jag hoppas hon kommer till ett bra hem.

Och nu till något HELT annat....

I mars 1997 började jag jobba på Sofielundssskolan i Malmö. Efter ett kort tag skedde en omorganisation som ledde till att den fritidshemsavdelning jag varit placerad på blev ett eget fristående fritidshem och inte bara en underavdelning till ett av de andra. Och vi som skulle jobba där var 4 tjejer, den äldsta av oss var drygt 30 och jag själv var näst yngst med mina 23 år. Som det ojjades och snackades om detta bland en hel del andra. "Hur ska fyra unga snärtor klara av det där, det kommer aldrig att gå!" Men SOM det gick.... Vi fick en väl fungerande barngrupp av ganska brokigt material med särskilda behov, vi hade inga större interna konflikter trots en hel del spretande åsikter, vi skötte fläckfritt allt som hade med ekonomi och administration att göra. Och när arbetslagen sågs över efter ett par år var vårt det enda som ansågs fungera tillfredsställande, de övriga ville de röra runt i. Vi hade med andra ord klarat att axla ansvaret med bravur, trots att vi bara var 4 unga snärtor.

Jag ser tillbaka på dessa 4 åren med stor glädje, både rent personligt och yrkesmässigt. Dessa 4 åren utvecklade mig i min yrkesroll på ett sätt jag är evigt tacksam för, och dessutom har jag fått vänner för livet känns det som. Vi slutade jobba ihop för 8½ år sedan men håller fortfarande kontakten. En del av oss mer och en del mindre men ingen har droppat av, och ikväll är det dags att träffas igen.

Spetsen-tjejerna, jag gillar er!