Och ibland är jag stolt över mig själv.

Som t ex idag.

Jag var rätt förtvivlad, för att uttrycka det milt, för ett tag sedan för att min tandläkare skulle sluta. Utan honom hade jag nog varit tandalös vid detta laget..... och det var med både sorg och skräck jag tog emot nyheten att han skulle sälja praktiken. Orsaken stavas tandläkarskräck, och inte av det nådiga slaget. Jag trodde aldrig jag skulle känna mig trygg med en tandläkare igen. Att han försökte övertyga mig om att jag kommit såpass långt att jag skulle klara det aldeles utmärkt kvittade, allt skulle gå åt pipsvängen. Men, det blev en inbokad tid ändå...

Idag var det så dags. I bilen dit bestämde jag mig för att jag inte skulle låta henne göra nånting, icke! Vi kunde prata lite kanske... men inget annat! Jag hade ju aldrig ens sett henne förr, aldrig i livet att hon skulle få peta mig i käften! Men se, när jag väl kom dit ändrade jag mig och gav det ett försök. Och klarade det! Hon fick laga en tand på mig. Och det kändes jättebra om man nu kan säga så. Det märktes att hon hade vana vid tandvårdsrädda patienter och var lugn och trygg och fick mig att faktiskt lita på henne, nåt jag aldrig trott skulle vara möjligt. Det hade nog inte gått lika bra om inte sköterskan tack och lov varit samma som innan, samma som de senaste 13 årens kamp, men ändå....

Så, jag är stolt över mig själv. Stolt över att jag inte bara gick dit ö h t utan även gav det hela en chans, och klarade det.... Sen kom tårarna, efteråt, när det var över. Som om nåt släppte. Men skit samma, jag gjorde det! Fy bubblan vad bra jag är!