Då har det gått en vecka till.

Och jag är minst lika gnällig. Minst. Metallklamrarna är borttagna sedan i måndags och det är nu bara tejpat för extra stabilitet liksom, och jag har så smått sett hur det ser ut där nere. Usch, det har blivit svampigt och "räligt". Själva såret som sådant ser fint ut säger sköterskan, det är runtom som det blivit guckigt. Ööööööörk!! Imorgon bitti ska jag till Vårdcentralen igen för att lägga om och få det tvättat på nytt. Så länge nån annan gör det åt mig är jag glad....

Och jag hatar att känna mig osjälvständig, att inte kunna klara mig själv. Det går framåt förvisso, denna veckan har jag både hämtat och lämnat Simon på förskolan t ex. Vi har ju så nära att vi lätt kan gå. Som tur är, för köra bil kan jag inte. Och jag har lagat middag ett par gånger, lite extra omständigt eftersom jag inte får lyfta så mycket. Men jag kan inte handla själv, jag kan inte flytta min laptop själv (säg inget, men nån gång har jag fuskat och lyft upp den i sängen), jag kan inte ta upp Simon i famnen och gosa som jag vill, inte köra bil, inte klättra upp och ta bort batteriet ur den brandvarnare som beslöt sig för att börja pipa var trettionde sekund, inte hämta ut mitt paket på posten... ja ni hajjar. Sånt som jag till vardags tar för givet klarar jag inte nu. Eller så _får_ jag inte för läkningens skull.

Men, det blir bättre... (har jag sagt det förr?). Och på måndag ska jag gå en civilförsvarsutbildning och känna mig som normalt folk som omväxling.

Nä såhär trist kan vi ju inte ha det, jag måste kontra med nåt bra också.......

T ex så gick ju den bästa låten till final i förra veckans Melodifestivaldeltävling. Nej jag syftar inte på Måns Hope & Glory. Jag syftar såklart på 1000 Miles med H.E.A.T. Jo, jag är ju en rocker, men jag gillar inte alla rocklåtar för det. Men denna, denna är bra! Jag har hört den 2 gånger och den är redan fast i skallen på mig. Hejja hejja!

Och om 2 veckor ger sig jag och Peter ut på en liten tripp i Sverige där vi ska hälsa på gode vännen T, äntligen.... vi ska träffa "Grodan" som jag inte träffat sedan dagen efter vi fick barnbesked, år 2004, då på neutral mark i Göteborg..... och vi ska bo hos och få umgås med Laila och hennes goa familj. Väl värt att stå ut över 7 timmar enkel väg i bilen för!