Gnällande som livsstil ...

 ... bör man försöka undvika. Både för sin egen skull och för omgivningens. Jag menar, handen på hjärtat. Finns det mycket jobbigare än folk som hela tiden beklagar sig över sina krämpor, i synnerhet när de faktiskt inte är av det direkt livshotande slaget? Ibland i vissa grupper på Facebook bl a så förstår jag, hur kallt det än låter, att en del blivit väldigt ensamma. 

Men jo, ibland får man gnälla. Det gör jag med, det förnekar jag inte. Periodvis är jag t o m ganska "bra" på det. Och nåt av det jag gnäller mest över är min rygg, hur den efter rörelser och aktiviteter som för de flesta är en piss i Nilen kan starta smärtpåslag utan dess like. Men min dummaste kroppsdel, eller snarare kroppsdelar, är nog ändå knäna. Jag har en betydande instabilitet i båda men framför allt det ena. När man har det är det viktigt med träning för att stärka muskulaturen runtom. ME ger muskelsvaghet eller ökad sådan, så jag skulle behöva träna bl a benen ännu mer. Men då går jag över min kropps gräns, blir försämrad i min ME och ännu mer muskelsvag. Ja ni ser den lite besvärliga cirkeln va? Det är bl a p g a detta jag prioriterar mina promenader så högt, nästan högst av allt. De är mitt hopp för att inte förlora förmågan att gå ö h t. 

Igår behövde jag ha stöd på båda knäna när jag gick, inte bara på det sämsta alltså. Det är lite klumpigt, gångstilen vinner inga snygghetspoäng och jag var väldigt öm efteråt där stöden liksom suttit år, men utan dem hade det inte kunnat gå många meter ö h t. Nu fick jag till en halvmil i duggregn, riktigt skönt.

Men förleds inte att tro det är med enkelhet, att det bara flyter på. Nej ibland får jag stanna upp för att benen lik förbaskat vill vika sig, åt fel håll. Och då och då får jag prata med benen och påminna dem om hur man gör när man går då direktkommunikationen mellan dem och hjärnan brister. Under tiden värker bl a rygg och höfter på som vanligt. Men jag älskar mina rundor ändå, knäppt men tacksamt. 


På tal om tacksamhet så har jag sagt det förr men det tål att upprepas: Jag är så tacksam för mina fina vänner som tar mig precis som jag är, som vet det mesta om mig men ändå av någon anledning tycker om mig 😍. I helgen ska jag träffa några av dem och det ser jag väldigt mycket fram emot. Trots att det kommer att gå ut över mitt promenerande 😉. Ibland måste man få festa till det lite med!