Du påminns om att du har ME ...

... när du tvingas välja mellan att orka klä på dig och att borsta tänderna ordentligt. I onsdags valde jag att klä på mig, trots allt kändes det vettigare att komma till tandläkaren med något slarvigt borstade gaddar än att komma dit naken. Tandläkaren själv höll med mig i den prioriteringen 😉.

Sedan jag bestämde mig för att delta i helgens klubbmästerskap så har jag haft en plan, ett upplägg för att göra förutsättningarna för spel så bra som möjligt. Men som alltid sker saker som jag inte själv kan påverka och som påverkar mig negativt. Efter några dagar med väldigt låg energinivå och påtaglig svaghet i kroppen, såpass att blåsten i tisdags t ex gjorde det svårt att gå, vaknade jag i förrgår mer eller mindre utslagen. Hade det inte varit för tandläkarbesöket hade jag nog inte rest mig ur sängen alls, men det behövde göras ...

Jag har, som jag nog skrivit om förr, kämpat mot tandläkarskräck sen jag i skolåren fick en halvlös tand bortdragen utan bedövning mot min vilja. Efter en massa år och nu andra tandläkaren jag känner mig trygg med och med hjälp av lite lugnande medicin går det nu ändå okej. Men denna gång alltså ... bara hon petade på mig gjorde det ont. Jag var öm överallt och kunde inte få kroppen att slappna av alls. Med tårarna rinnandes kunde ändå de viktigaste delarna av undersökningen göras och den trasiga tanden lagas provisoriskt, det får göras "på riktigt" en annan gång för nu funkade det inte. Jag blödde också mycket mer än annars i munnen enligt tandläkaren vilket signalerade att min kropp inte mådde bra.

Efter nästan en timmes vila kunde jag ta mig hem igen och sen var det sängen som gällde resten av dagen. Blev serverad middag av maken, sonen fixade dricka till mig ... och jag kände att det inte finns en chans att jag klarar att spela på lördag vilket gjorde mig jätteledsen.

Men igår vaknade jag med viss laddning på batteriet ändå, som genom ett mirakel. Kanske hade jag nått botten för denna gång och var på väg uppåt igen? Jo, så kan det vara. Men, då kom det svåra: att ändå vila! Att inte använda den energi som fanns utan att konservera den. Med mycket möda lyckades jag hyfsat, jag fyllde tvättmaskinen en gång, bråkade med den när låset vägrade släppa och flyttade sen tvätten till torktumlaren. I övrigt blev det vila. Fi katten vad jag är bra!! Idag är planen VISS lätt aktivitet för att inte batteriet ska tömmas igen men kroppen inte heller stelna till. Och imorgon ... ja då ska jag trots allt försöka bowla 😱.  Wish me luck!

Och vet ni, tro't eller ej ... jag har redan bestämt mig för vad jag ska ha på mig på avslutningsmiddagen imorgon kväll 😊.

För att detta inte ska bli en helt dyster historia;
Vet ni vilken barnsjukdom som är vanligast bland elektriker?

Wattkoppor!