Helgonförklaring av de döda.

Ja nu blir det lite djupare här...

En nätbekant förlorade sin make, plötsligt och aldeles för tidigt, för några månader sedan och har delat med sig ganska öppenhjärtigt om sitt och familjens sorgearbete, om sina tankar och sitt sätt att gå vidare i livet. I samband med ett sådant öppet tillfälle, då partnern och deras relation inte enbart omnämndes med superlativ, så dök frasen upp. "Helgonförklaring av de döda". Och det ligger en del i det, jag har funderat över det själv ibland, att de som gått bort beskrivs i så positiva ordalag att det liksom blir omänskligt. Det upplevs oerhört provocerande att nämna att den man förlorat faktiskt inte enbart hade goda sidor, och att ens relation inte var tipp topp bäst i världen, men för mig är det inget fel. Nog för att man inte ska "prata skit om de döda", men de var ändå människor. Människor med många bra sidor och en del dåliga, människor som också hamnade i konflikter och som hade beteenden andra störde sig på. Människor som var älskade och omtyckta av många, framför allt sina nära, men som inte var felfria. Jag ser inget skamligt eller kränkande i att avstå från att måla upp en helgonbild som inte var sann... inte ens om de som lämnat oss. I min värld finns det mellanting mellan att spraya allt med rosenvatten och att piska med taggiga rosenbuskar. I min värld är det inte nedlåtande att beskrivas som... mänsklig.