Inte hej hej...

.... direkt men nu ska det handla om hälsa. I betydelsen välmående ungefär.

I måndags var jag på återbesök hos handkirurgen. Nästan direkt frågade hon mig varför jag hade tejp och plåster på såret, men jag hann inte ens svara färdigt förrän hon börjat rycka i det. Innan de sista stripsen åkte bort kunde jag i alla fall berätta att det var tejpat för att såret glipade när suturerna togs och att sköterskan därför rått mig att ha stripsen kvar till återbesöket. "Ja det är ju inte ditt fel att vissa inte vet vad de gör" ungefär blev responsen. Det var ändock något rödfärgat klet på tejpen när hon tog bort den så uppenbarligen hade det inte varit helt läkt senaste gången det tejpades åtminstone. Det låtsades hon inte se verkar det som, jag fick känslan av att hon insåg att hon dragit förhastade slutsatser och inte kunde erkänna det...  Men i alla fall, nu kunde jag själv se såret ordentligt och NU var det ihopläkt. Och så kollades armens och handens funktioner och allt verkar vara okej. Nice!!

Nu ska armen belastas för att nerven ska lära sig jobba ordentligt på sitt nya ställe. Viss smärta är normalt att känna upp till ett halvår men den signalerar inte att något är fel så att säga. Och snart bör den vara uthärdlig utan några piller...

Det är skönt att vara tillbaka på jobbet igen! Riktigt skönt. Trots att det varit jobbigt att vända rätt på dygnet igen så. Även om jag ska erkänna att jag inte direkt sörjer att det bara är 3 veckor kvar tills jag har en veckas semester ;-) Psyket har nog tagit nästan lika stor stryk som kroppen, dels är jag kass på att hantera smärta och dels är jag riktigt usel på att hantera förlorad självständighet. Att inte kunna göra många vardagliga sysslor utan hjälp. Att så basic saker som att hyvla ost eller öppna mjölkpaketen framkallar smärta. Men, som jag skrev för 1½ vecka sedan: jag ser ljuset!

Ja just det, jag spelade bowling igår för första gången på två månader ungefär då det var klubbmästerskap. Och det blev väldigt tydligt hur involverad "den andra armen" faktiskt är när man spelar. Innan och när jag påbörjar ansatsen vilar t ex klotets tyngd till lika stora delar i båda händerna, något som började göra ont efter ungefär tre slag... Och efter ca en av åtta serier var jag tvungen att ändra mitt grepp så att vänsterarmen skulle belastas mindre, annars hade jag inte kunnat fullfölja. Men det fungerade!
Resultatet? Hmm, det skiter vi i ;-)

ESC då.

Igår var vi ute på vift och kom inte hem förrän mer än halva startfältet uppträtt, och när alla hade gjort det var jag så trött att jag gick och lade mig. Vid halv två vaknade jag och kollade på Expressens app vem som vunnit. Nu har jag sett hela programmet i efterhand på SVT Play (fin uppfinning det där) och blev glad i hela kroppen. Glad av att se så genuint jättelyckliga och upprymda människor. Måns ansiktsuttryck när det gick upp för honom att segern var hemma var obetalbara, och lyckan efteråt gick nästan att ta på. Och grattis Sverige!

Själv gillar jag inte alltid Sveriges bidrag, och det är inte många gånger jag verkligen har tyckt det var det bästa. Men med Euphoria tyckte jag det. Och i år hade jag Heroes på hyfsat delad förstaplats med Australiens och Israels bidrag. Jag tycker också att årets final hade hög kvalitet generellt jämfört med de tidigare 5-6 åren åtminstone med ett litet fåtal kalkoner, betydligt fler riktigt bra och en stor mängd helt okej låtar. Det är ganska få låtar jag inte hade "stått ut med" som vinnare. Och då känns en seger ännu större.

Årets största positiva överraskning? Det får jag nog säga är just det jag nyss skrev, d v s den generellt sett höga kvaliteten i finalen. De senaste åren har det varit ganska bedrövligt med ett fåtal bra undantag, enligt mitt tycke då, Jag hoppas det är början på ett trendbrott. För jag gillar egentligen verkligen ESC-grejen men har tappat i intresse bit för bit för att det varit så... dåligt. I år är jag glad att jag sett inför-programmen och därmed hört alla låtarna och också kunnat jämföra studio-versionen och live-varianten på en hel del av dem.

Årets besvikelser? Dels att Makedoniens bidrag gick från ett av de 5-6 bästa i förväg till nästan platt fall i semin genom ett riktigt dåligt scenframträdande. Jag vet inte om det fanns nåt tekniskt fel att förklara saken med men dels sjöng killen falskt nästan rakt igenom låten och dels fanns inget av det starka trycket i refrängen studioversionen kvar. Inget alls. Och så gick den inte till final heller... Och dels att Tjeckiens starka duett, den bästa av en stor mängd sådana, inte heller kom till finalen. Det är för mig ofattbart.

Årets kalkon? Tyskland. Utan tvekan. Riktigt dåligt. Trist låt, och dålig sångerska men en massa konstiga gester och grejer för sig. Resten av Europa delade tydligen min känsla för den låten (ja även det ena landet, för den hade ö h t inte varit med här om inte den som verkligen vann tyska uttagningen hade gett bort vinsten) och gav den noll poäng. Noll. Nada. Null. Mer förvånande var att värdlandet fick samma resultat, det känns märkligt.

Årets trend? Duetter, duetter, bara duetter. Vare sig det passade låten eller ej.

Årets lågvattenmärke? Buandet riktat mot Ryssland. Ja Ryssland styrs av ett gäng rövhål, typ. Ursäkta språket. Men jag anar att sångerskan knappast sitter i ledande ställning och är helt övertygad om att varken Putin eller hans närmaste har skrivit låten. Att bua åt dem är knappast tecken på att man är en så fin människa själv, om man säger. Nej, lågt! Bra av programledaren att reagera och agera.

Årets krock? Slovenien säger jag då. Jag talar inte om någon trafikolycka eller så. Inte heller om de stora hörlurarna, de tänker jag inte ens kommentera. Utan om klänning kontra låt. De gifte sig inte. En lång tjusig vit Röda mattan-klänning, som sångerskan nästan inte flyttade fötterna i, till en i relativt pigg och tempofylld låt. Krasch!

Årets tungvrickare? Austria kontra Australien. Österrike kallades för Australien flera gånger, men i gengäld kallades Australien för Österrike minst lika ofta. Kanske tur det ;-)

Så, nu vet ni! :-)

Beware of das Ketchup-effekt!

Först har jag noll lust att blogga, sen har jag noll ämnen att blogga om, sen har jag varken ämnen eller lust... men sen har jag massor av båda. Strulande armar, återkomst till jobb, fester och firanden, Eurovision Song Contest, märkliga mänskliga beteenden med mera. Men när inspirationen finns saknas såklart tiden. Det är lite så livet funkar. Man kan sällan få allt, åtminstone inte samtidigt.

Men några av sakerna ska jag försöka hinna dryfta innan dygnet är slut. Ni kan ju roa er med att försöka gissa vilken som är min största besvikelse resp. största positiva överraskning i årets ESC så länge ;-) 

Jag ser ljuset!

Långt där borta i änden av tunneln. Men den är lång. Tunneln alltså.

Ett rejält bakslag kom när det var dags för suturtagning. Såret var inte läkt så som planerat utan det glipade på några ställen. Inte som ett öppet sår, men tillräckligt för att kunna skapa störande hudflikar om inte sårkanterna får hjälp att hålla sig ihop. Detta syntes inte förrän en bit in i proceduren och eftersom såret var sytt med löpande stygn kunde sköterskan inte avbryta mitt i. Så det blev att tejpa såret rejält och sen försöka få tejpen att stanna där. Sedan dess har jag fått hjälp med ny tejpning en gång, och då hade det hänt saker i rätt riktigt i alla fall. Sårområdet är ömt, jag kan t ex inte luta armen mot ett bord eller mot madrassen t ex utan att det gör ont utan en mjuk kudde t ex under, men det finns inga tecken på infektion eller andra problem med såret. Det är bara långsamt.

Inuti armen så att säga har jag också ont men de flesta dagarna klarar jag mig utan mediciner fram till sängdags och några dagar behöver jag inte alls. En liter mjölk kan jag lyfta utan att det gör ont, lyfter jag 1½ liter däremot.... Där nånstanns går gränsen. På måndag ska jag på återbesök, då får jag väl veta mer om vilka smärtor som är okej att trotsa så att säga och vilka smärtor som signalerar att jag bör ta det försiktigt ett tag till. Förhoppningsvis kan jag jobba igen sen.

Jag har i alla fall sett till att hålla kontakten med jobbet, både barn och kollegor, och även varit inne några gånger för att ta mina utvecklingssamtal. Det är ju inte munnen jag opererats i :-D

Något kul har jag haft att se fram emot under denna tiden: gospel! Ikväll är det genrep, och imorron är det dags för konsert x 2. Med ingen mindre än Sarah Dawn Finer som gästartist! Ett par av låttexterna har jag fortfarande problem med, jag förstår inte det för texter brukar sätta sig på skallen hos mig vare sig jag vill eller ej, men förhoppningsvis tappar inte alla 500 i kören bort sig på samma ställen som jag :-)

Och på tal om Sarah så har jag nu hört alla bidragen till årets Eurovision Song Contest. Om ni inte gjort detsamma säger detta er ingenting ;-) men mina egna favoriter är Sverige (inte alls givet), Australien (jo ni läste rätt, nej de har inte flyttat landet till Europa), Israel, Azerbajdzjan och Makedonien. Över lag sådär tycker jag det är många mellanmjölkslåtar, låtar som inte är dåliga men inte nåt wow heller, ett fåtal riktigt bra och så några riktiga bottennapp. Tysklands bidrag, som ö h t kom till ESC för att den riktige vinnaren gav bort segern till finalmotståndaren, är nog det sämsta jag hört (och sett) på flera år.

Sveriges chanser? Jo om scennumret sitter ordentligt tror jag det finns goda chanser till vinst. Blir det sämre än top tio blir jag rejält förvånad. Bland mina favoriter tror jag dock Israel har allra störst chans.

Nej, dags för mig att göra mig redo för genrep. Amiralen, here I come!