Alla är vi bra på något.

Jag är, bland annat, bra på att på egen hand fylla pappersåtervinnings- alternativt kompost-tunnan med snorpapper. Använt, ska tilläggas. Ja såhär några veckor efter inskolningarnas start är det inte bara barnen som är förkylda. Sen att jag liksom bygger på det hela genom att dänga skallen hårt i en vägghylla ska inte barnbacillerna lastas för. Rätt ska vara rätt.

Sonen i sin tur börjar bli bra på att cykla till och från skolan. En dag har jag lett och han följt. En dag har det varit det motsatta, han har lett och jag resp. maken har följt och kontrollerat. Ja sista biten till skolan i morse cyklade han t o m helt själv... Ja jag spionerade sådär i smyg men det vet han inte om ;) Samma upplägg som senast blir det på måndag, sedan ska han fixa hela vägen själv. Det låter väl som en bit kaka för en 11-åring, men nu har ju vår son lite olika åldrar beroende på hur man menar och tänker. Många saker som andra föräldrar till 11-åringar har upplevt för flera år sedan upplever vi nu, i synnerhet sådana saker som kräver fullt fokus på en viss given sak och dessutom under tidspress. Cyklat på egen hand har han liksom gjort förr, men inte denna givna vägen på given tid. I synnerhet tidigt på dagen utan hjälp av mediciner kan uppmärksamheten sticka iväg åt alla möjliga håll och i trafiken kan det vara ödesdigert. Men nu är han nästan där, och det ska bli så skönt. Både för hans del och för vår. Han kan klara sig utan så mycket tid på fritis, där han ofta känner sig för "stor", och få känna sig självständig på ett helt annat sätt, och vi föräldrar måste inte ha samma tidspress hem från jobbet.

Jobbet ja... De som tror att förskollärarens och barnskötarens jobb går ut på att leka med barn hela dagarna borde kika in lite under en inskolningsperiod, eller introduktion som vi kallar det. Det krävs en hel del kunskap och erfarenhet att på den relativt korta period det handlar om få både nya föräldrar och barn att känna sig trygga (gör inte föräldrarna det är det lögn i h*lvete att få barnen att nå dit) samtidigt som de "äldre" barnen ska få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Under samma period ska vi ge föräldrarna insyn i vår grundverksamhet och dess pedagogiska innehåll, så det är inte "bara barnpassning" under inskolningarna heller. Lyckligt lottad är jag som har finfina kollegor, både ordinarie och vikarier och både på egna avdelningen och de övriga. Och såklart, de finaste ungarna i världen :)

Nåt karriärbyte är inte aktuellt, men åh vad jag skulle vilja plugga igen! Gärna handledarskap, eller pedagogiskt ledarskap, eller specialpedagogik... men gärna också nåt helt annat. Litteraturhistoria, eller ännu hellre religionskunskap. DET vill jag läsa! För mitt höga nöjes och personliga utvecklings skull. Men tid ska inte tas från varken sonen eller min träning t ex (jo jag tränar faktiskt :D men mer ska det bli, så det får bli när jag har råd att gå ner ännu mer i arbetstid. Triss - plötsligt händer det!!??

Familjemiddag, bröllop och lite till.

Begreppet familjemiddag gavs i veckan en ny innebörd. En BigMac-meny inhandlades... och sonen tog pommesen, maken burgaren och jag drickan :D

(Och nej innan ni får hicka, lillgrabben åt inte bara pommes till middag på riktigt. Han hade ätit kyckling dessförinnan ;))

Bröllop var det i helgen som gick. Nej nej, inte mitt eget, that ship has sailed. Det var ena kusinen som gifte sig och kärleken brudparet emellan gick inte att ta miste på. All lycka önskar jag dem och deras nybildade stora familj. Själv fick jag tillfälle att återigen hylla mammeluckerna.... Vinden var frisk och kyrkan högt belägen, lägg till det en tunn och "flygig" klänning. Nu verkade förvisso undertyget skyla det mesta, men mammeluckerna var där under som en extra säkerhet ;-) Ingen skulle bli glad av att se min trosbeklädda rumpa, jag lovar!

Festligheter av annan art blir det ikväll då vi ska på examensfirande hos en nykläckt förskollärare, en tjej jag är grymt imponerad av. Självklart ska hon firas ordentligt! 

Inte tar det slut där. Nästa helg är det ju Mikaeli Markn... jag menar Palmfestivalen. Vanligtvis krockar den med Indienträffen så att vi bara kan ta en snabbis där på fredagen, men inte i år. Dels ska vi inte på träffen i år och dels så är de för en gångs skull inte samma helg. Så... festivalen/marknaden är inte nåt festtillfälle så som när jag var ung, nej yngre menar jag, men det känns rätt bra att inte vara "tvungna" att ta det just mellan sju och tio på fredagen ungefär utan vi kan anpassa oss lite efter vädret t ex. För dit måste man ju om man är Trelleborgare, annars blir man utvisad! Ja så tror jag att det är i alla fall. 

Nästa punkt på agendan är att fira sonen som blir 11 bast, det firandet står första helgen i september för att inte krocka med nyss nämnda festival. Jopp, det blir en himla massa kalasande den närmsta tiden. Stackars oss.

Och sedan så är det valdags! tänker ni förståss. Ja, det är det, men det orka jag inte ens gå in på. Just nu. Kanske sedan. I synnerhet efteråt, skulle jag tro. I dur eller moll, ja det återstår att se...

Visst känns det bättre nu när ni uppdaterats om vad som händer och sker i mitt liv?

Det heliga fläskköttet.

Så väcks debatten igen. Förskolor i mångkulturella områden erbjuder två alternativ från köket, fläskfritt eller vegetariskt. Genast höjs arga röster från fläskköttätande håll om hur hemskt det är att deras barn inte får fläsk på förskolan, om hur det minsann har gått för långt nu och det kallas t o m för "rasism". Men, hur får man det till rasism att just fläskkött inte serveras för att samma mat ska kunna ges till så många som möjligt? Hur tänker man då? Och vad är felet i att serveras en massa goda rätter med kyckling, kalkon, nötkött, lamm, och olika sorters fisk? När man serveras fisk 1-2 gånger/vecka och övriga 3-4 dagar t ex hamburgare med bröd, lammfärsbiffar med potatisgratäng, kycklinggryta med ris, kycklingkorv med potatismos pasta med köttfärssås (funkar med annan färs än gris, tänka sig), kalops med kokt potatis, ugnspannkaka med strimlad kalkon, oxpytt med stekt ägg osv osv. Det handlar främst om några luncher i veckan (frukost och mellanmål är ju ofta gröt eller fil och smörgås och sådant och jag tror få skulle reagera på att pålägget bestod av saltkött, ost, rökt kalkon, grönsaker och ägg&kaviar typ), inte mer. Jag har svårt att se varför just skinkan och baconet t ex skulle vara så oerhört viktigt att det är värt att riva upp himmel och jord för att detta utesluts vid dessa 3-4 måltider på en vecka. Det är ju ingen udda eller konstig eller torftig mat bara för det. Och det finns ju massor av utrymme för fläsket i hemmet, de kan fortfarande äta griskött varje dag om man som förälder ser det som så viktigt.

Även jag som vegetarian hade förstått om det reagerats om de enbart skulle ges vegetariskt, för det skiljer sig ändå rätt markant från de flestas normala kosthållning, men att just utesluta produkter av fläskkött är ju inget megasteg direkt. Dessutom kommer det alla barn till gagns om det "bara" krävs resurser till två alternativ plus eventuella allergianpassningar, mer resurser kan då användas till annat inom verksamheten alternativt till att höja _kvaliteten_ på den mat som serveras och de råvaror som köps in. 

Ja, det heliga fläskköttet får sälla sig till skaran av saker jag inte begriper mig på. Medges ska att den skaran är ganska så stor.

Människan är fortfarande vidrig.

Jag vet inte ens om jag kan förmulera mig ordentligt för jag är så upprörd.... men jag ska försöka.

Under de senaste åren har flera nya svenskar tagit medaljer och höga placeringar inom idrotten, främst friidrotten. Senast igår då Meraf Bahta vann 5000-metersloppet i EM. Tjejen kom till Sverige för 5 år sedan efter att ha flytt från svåra förhållanden i Eritrea och är sedan nyligen svensk medborgare och kan således tävla för vår nation internationellt.

Det är helt okej att ha diverse åsikter om vad som ska ligga till grund för medborgarskap, det är helt okej att vara negativa till att t ex framgångsrika idrottare möjligen kan få extra skyndsam behandling (vilket jag inte kan säga hurvida det är sant eller ej men det är den bild som kan fås av medias skriverier om detta) jämfört med "vanliga" människor, det är helt okej att tycka att 5 år är för kort tid för att man ska få medborgarskap o s v. Men det är fanimej inte okej att kläcka ur sig "äntligen Sveriges första medalj!" när Charlotta Fougberg idag tog silver i hinderloppet, det är fanimej inte okej att mena att de tidigare medaljerna inte räknas för "de är ju inte ens födda i Sverige", det är fasiken inte okej att i stället för att hålla käften om de nu inte kan glädjas åt medaljerna lägga all fokus på deras hudfärg och ursprung. Hur mycket man än kommer med "jag är inte rasist, men..." är det inte det minsta lilla okej. Nu HAR de svenskt medborgarskap, nu ÄR de därmed representanter för Sverige i mästerskapen, och de förtjänar samma respekt för sina prestationer som de som råkar heta Svensson och som bott i Sverige hela sitt liv. Generella åsikter om reglerna för medborgarskap t ex, eller åsikter om att man inte bör få representera landet om man inte har huvuddelen av sin träning i det (vilket skulle utesluta många svenskfödda blonda Svenssons också för den delen) ska inte stå i vägen för det. Fanimej!!

Så. Nu ska jag försöka andas lite. Och tycka lite synd om Michel Thorneus som inte tycks ha mariginalerna på sin sida...

Nina ni na ninana, nana nana nananaaa....!

Dagens boktips? Nej. Dagens drinktips!

Tag, om era glas är av samma sort som på bilden, 3 cl vaniljvodka och häll den över några isbitar. Det går bra med ful-vaniljvodka, alltså vanlig sketen vodka som smaksatts med essens, bara den stått och dragit ett bra tag. Tillsätt 1 dl apelsinläsk. Sätt en limeskiva på glaset sådär piffigt. Och droppa sedan i lite blå curacao. Sisådär en knapp tesked skulle jag tro. Snyggt värre, och himla gott!! Farligt dock... för de blåa dropparna tar bort nästan all spritsmak från vodkan. Bra eller dåligt? Det beror på hur man ser det ;-)

Jag hittade ett recept på nåt liknande fast i form av en longdrink med apelsinjuice i stället för läsk. Men dels är jag oerhört sparsam med starksprit p g a mina gallbesvär, så en större drink kändes för mycket, och dels hade vi inte juice hemma... vilket ju inte gjorde så mycket. Vi överlevde ändå.

Nu är Åskar ute och går igen hör jag. Förhoppningsvis tassar han lättare och mjukare än för en vecka sedan, för ett sådant åskoväder till vill jag inte ha. Det var lite too much!

Och så ber jag om ursäkt i förväg för extremt torr humor, torrare än en Dry Martini blandad efter förhållandet 11:1, men... Vet ni varifrån datorn beställer sin middag?

Jo... från startmenyn!!!

Ja jag bad ju om ursäkt!

Människan är vidrig.

Emellanåt i alla fall.

Vi har i media kunnat läsa om hur samhället ställer upp för de som på olika sätt drabbats av storbrandens framfart, hur medmänniskor bidrar med husrum för både människor och djur, hur de skänker mat, kläder och förnödenheter åt både de som tvingats lämna sina hem och de som arbetar med att bekämpa branden. Och det är fint, helt underbart. Så det ska vara...

På andra sidan av skalan finns det då de som kläcker ur sig det ena vidriga uttalandet efter det andra, som menar att skogsägarna är giriga rikeknösar som får skylla sig själva som inte skyddat sig mot händelser som denna... som menar att det inte ligger nån som helst tragik i att förlora sin sommarbostad, sina ägor och sin affärrörelse för hey de lever ju! För att ta några exempel. Jag vet inte om det handlar om empatistörningar av allvarlig art eller om ren och skär dumhet. Och jag vet inte vilket jag egentligen skulle föredra av de två. När det dessutom bland annat uttalas av personer som själva i ett halvårs tid gnällt på regelbunden basis över en böld i röven, bokstavligt talat, eller om svårigheten att hitta tillräckligt billiga charterbiljetter till Söderhavet typ så blir det rentav äckligt. De om några ska väl passa sig för att jämföra problem och komma med "klaga inte, det kunde varit värre!"-köret.

Usch det där måste jag försöka skaka av mig lite om det ska bli någon sömn inatt. Och sömn behövs. Första arbetsdagen efter semestern är avklarad, utan större blessyrer, men två återstår innan en välkommen helg. Alltså egentligen är inte jobbet sådär himla tufft just nu, men omställningen tar ett litet tag och när man inte är på sin egna avdelning och inte har sina "egna" barn så är det lite extra snurrigt i pallet ;-)

Min aldeles egen unge har i alla fall fått sina nya brillor idag. Jag var inte med och valde ut bågarna så de var helt nya även för mig. Sonen valde dem själv och jag tror att han är rätt mycket nöjdare än han egentligen ville ge sken av när vi hämtade dem ;-) Visst ser han ut att tycka de är helt okej?

Sömn var det ja. För att skaffa sig lite sådant brukar det hjälpa att man lägger sig ner och släcker lampa, TV och dator. Jag testar!! So long!

Jag vill inte gå och lägga mig.

För när jag gör det... då är liksom semestern slut på riktigt. I stället använder jag filmen Pearl Harbour som ursäkt för att stanna uppe fast den egentligen inte är någon höjdare med sin kombo av smörig kärlekshistoria och USA-krigs-propaganda. Dagen idag har annars gått förvånansvärt sakta, kanske för att jag var uppe redan före klockan 9 vilket inte hänt så många gånger under ledigheten.

Mycket tid har ägnats åt att följa den stora brandens utveckling. Och åt att ömsom skratta åt och ömsom förfasas över alla förståsigpåare som yttrat sig. "Men hallå, varför släcker de inte i stället för att bara begränsa spridningen?" Eh... hallå, tror du inte de gjort det om de kunnat? Men att släcka en eld motsvarande sisådär en femton tusen fotbollsplaner, eller hela Malmöområdet från Hököpinge till Arlöv, görs liksom inte i en handvändning. Dumbass!

En del av reportrarnas frågor till drabbade, räddningsledare och övriga intervjuade var inte mycket skarpare... Man skulle kunna tro att de lånats in från sportavdelningens reservlager. "Ni har precis varit tvungna att lämna era hem och vet inte om de kommer att finnas kvar. Hur känns det?" -Skitbra, vad trodde du??!! Eller till räddningsledaren: "När kan de evakuerade återvända hem?" Snabb comeback: "När faran är över". Bra svar...

Nåja, jag har faktiskt inte enbart suttit klistrad vid TV, radio och dator. Dagen har också inneburit bakande och ätande av årets första äpplekaka på egen skörd. Äpplena är fortfarande aningens sura för att äta som de är, men i äpplekaka blev det aldeles finemang. Jo, fast jag inte kan baka egentligen så lyckas jag faktiskt göra ätbara äpplekakor.

Imorgon är det alltså jobb som gäller. Därefter hämtande av sonens nya glasögon följt av middag, för äta bör man - annars dör man... har jag hört. Och sen har jag mitt dumma nöt lovat ut mig själv som powerwalk-sällskap. Något säger mig att jag kommer att ånga mig grymt om sisådär en 19 timmar...

Men det är då det. Nu är filmen slut (ja den slutade likadant idag som alla tidigare gånger) och jag kan inte längre motivera ett val att stanna uppe. Så... sov sött.

Små bränder och stora.

Åskan som jag nämnde i förra inlägget tog sin lilla tid på sig för att komma hit, vi såg blixtar uppe i himlen både söder om oss och mot nordväst i säkert ett par timmar innan det blev allvar i leken. Och allvar, det blev det verkligen. Efter en stunds dunder och brak och blixtar som gick i ett i ett kom den där smällen som man direkt vet kom från ett nedslag aldeles i närheten. Hela omgivningen lös upp som om det vore mitt på dagen fast klockan var halv tolv på natten och det lät som om ett stort träd klövs på mitten. Strax därpå såg vi en hel rad med utryckningsfordon svänga ner mot vårt håll, och sirenerna tystnade aldeles i närheten. Jag tänkte direkt på camparna nere på Dalabadet, både tältplatserna och de små trästugorna ligger mellan och under höga träd... men det visade sig att blixten gått ner i och tänt eld på ett hus ett par hundra meter från oss. Tack och lov blev ingen människa skadad... och branden blev hyfsat begränsad trots att den tog flera timmar att släcka. Men läskigt...

Jag är förvisso antagligen överdrivet åskrädd, men en del andra är i gengäld för "kaxiga". Visst är det ett vackert skådespel naturen bjuder oss på, visst är det fascinerande på sätt och vis, och visst är både risken att själv bli träffad och risken att ens bostad träffas och fattar eld liten egentligen... men den finns ändock, och ska inte viftas bort.

En betydligt större brand härjar som bekant längre upp i landet, såsådär en 65-70 mil härifrån skulle jag tro. En helt enorm brand. Större än de flesta av oss kan föreställa oss. Och man ska ju akta sig för att jämföra svårigheter och problem, men nog sätter det saker och ting i perspektiv. Jag mår nästan illa själv av att höra och se folk packa ihop några saker av sentimentalt värde för att sedan tvingas lämna sitt hem, ett hem de inte vet om de någonsinn kommer att återse igen. Och hur dåligt de själva då måste må kan jag inte ens greppa. Men jag har börjat fundera... Man kanske skulle ha sådana där viktiga saker samlade på ett och samma ställe. Videofilmer, fotografier, sonens favoritleksak när han var liten, hans "Indienkläder" o s v. För vem vet när vi plötsligt måste överge vårt hem av någon orsak? Egentligen...Det finns ju fler saker som kan ske än just skogsbränder som kan tvinga oss till det. Sannolikt hamnar vi aldrig där, de flesta av oss gör ju inte det, men OM...

Nog sätter det igång tankarna lite.

Nu läser jag att nattens arbete med branden sägs ha varit lyckat, utifrån de omständigheter som råder, så vi får väl hoppas att inga fler behöver lämna sina hem. Och inte minst att inga fler behöver förlora livet...

Naturens krafter är starka. Ibland på gott, men ibland onekligen på ont.

Nu är det dags för EU att ta sitt ansvar!

Nu är det hög tid att instifta lagar och regler som förbjuder denna hettan! Inte ens efter nattens och morgonens intensiva åskväder blev det svalare, mindre klibbigt eller lättare att andas. Rena lurendrejeriet!

Värmen och solen har i alla fall gjort mig extra tacksam för två saker.
1: Vi har pool!

 

2: Vi har jalusier på altanen!

Tyvärr är semestern snart slut, jag börjar jobba på onsdag och maken redan imorgon, och då blir det lite svårare att plumsa i poolen en gång i kvarten.

 

Jag tänkte ju komma i kapp lite med bloggandet, men jag har fortfarande inte orkat ta hand om alla sjuhundratrettiosjutton foton som tagits under sommaren hittills. Men lite kort kan nämnas att semestern förrutom vår halva-Sverige-runt-resa bestått av en hel del strandliv, mest på kvällstid dock, en kort ettdygns husmorssemester i de småländska skogarna, en möhippa för ena kusinen, lite marknadsbesök, massivt körsbärsätande och några överdoser av jordgubbar. Lite så.

 

Nu har jag och sonen då ledigt tillsammans i två dagar och han vill "göra något". Jag hoppas verkligen detta "något" är att sticka till stranden...

 

Oh, nu är ny åska på väg hit. Spännande. Det lär betyda ännu en sömnfattig natt för min del. Tjing!